Iglauer, Bruce #138

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Bruce Iglauer

Kritiken mot dagens nyproducerade skivor, men även liveframträdandena, växer sig allt starkare och musiken anses som utslätad utan egentligt innehåll, som en evig räcka av samma cirkulerande covers eller för rockbaserade för att egentligen kunna sorteras in under rubriken blues. Det vi idag menar med blues riktar sig så gott som enbart till en vit internationell marknad. Den svarta marknaden är totalt kallsinnig för denna musikform och den definierar soulblues eller Southern soul som blues. På samma sätt är den vita marknaden totalt kallsinnig inför de svartas blues. Polariseringen har aldrig varit mer uppseendeväckande än idag.

Vem är då mest lämpad att yttra sig i dessa frågor? Sista kvällen på mitt besök i Chicago i månadsskiftet maj/juni i år, fick jag tillfället att träffa och intervjua Bruce Iglauer, ägare till Alligator som är det största och mest betydande bolaget för nutida blues. Min rubrik vid mötet med Bruce var hans syn på dagens bluesformer. Själv intog jag rollen som djävulens advokat genom att ifrågasätta dagens "vita" blues och försvara den svarta soulbluesen. Jag inledde med ovanstående här förkortade betraktelse. 

"Många av dem som köper Alligatorskivor närmade sig bluesen från rockhållet. Själv närmade jag mig bluesen från folkmusiken. På den framväxande vita nutida marknaden har det skett en fokusering mer på instrumental skicklighet än på sång och historieberättande. Det finns fortsättningsvis många artister i Chicago vilka förmår göra känslomässiga och spännande framföranden. Otis Rushs framförande på festivalen var helt underbart, hans bästa på många år. Lurrie Bells set var också starkt. Willie Kent har alltid varit mer tillbakadragen och traditionell. Men jag håller med om att hos de artister som jobbar tre-fyra kvällar i veckan, smyger det in sig rutin. Artister som inte turnerar med sina egna band tenderar även att spela konservativt.

Vad Southern soul beträffar handlar det mycket om ord, liksom om röst och rytm (groove). Det handlar mycket lite om solon. De kan finnas, men de är inte viktiga. De fyller bara ett utrymme. Det är en del i denna tradition. Lyssnar du på gamla Bobby Bland-inspelningar, finns det inga solon, bara tre fyra takter med blås. Allt handlar om rösten som framför sången. Det sorgliga med Southern soul är kompet som är helt syntbaserat. Det finns alltså inget samspel mellan musikerna och vokalisten. Och alla texter handlar om sex, om slickepinnar och sånt. Några få kan vara roliga, men det finns väldigt lite djupa känslor. Det handlar mest om skratt. Bluesmusik har alltid varit dansmusik för svarta. Southern soul följer denna tradition. När jag besöker svarta klubbar eller större svarta evenemang, ser jag mycket dansande till musiken. Jag tror inte att denna musik någonsin kommer att sälja hos en vit publik. Den har inte tillräckligt med djup, instrumental skicklighet eller samverkan. Budskapen som framförs är desamma. Denna stil upprepar sig själv på samma sätt som du upplever att Chicagostilen gör.

Det är idag en mycket udda tidpunkt i bluesens historia. Den vita publiken och de artister som spelar för den…jag säger det såhär: musiken är mer fjärran från sina rötter än den någonsin varit. En artist som Magic Slim kan göra någon spelning för en svart publik. Han förändras aldrig och det är bra. Det finns artister som ska göra det de faktiskt kan och inte försöka hitta nya vägar.

När jag kom till Chicago och mötte alla svenskar vi nyss pratade om, fanns all musik på svarta klubbar och man spelade där de närmaste kvarterens musik. Personerna på scen och i publiken var desamma i ett kulturellt hänseende. De upplevde musiken på samma sätt. Om någon gjorde en äldre låt, förde den med sig en hel serie av minnen. Folk kom inte bara ihåg orden utan även när de hörde den första gången. Blues är också på sätt och vis en romantisk musik. Du kommer kanske ihåg hur det kändes när du träffade tjejer när du var 18 år. Du minns vissa låtar och du kopplar ihop vissa av tjejerna med låtarna. För många svarta påminde de gamla låtarna om romantiska upplevelser. Bland de svarta bluesentusiasterna fanns och finns en stor del kvinnor. Bland vita bluesentusiaster är väldigt få kvinnor. När Magic Slim eller en okänd artist som McNeal eller Baby Doc börjar på en äldre bekant låt, skriker publiken och viftar med armarna. De skriker på grund av minnena och vad orden betyder för dem. Historierna är olika för svarta och vita, liksom minnena och bakgrunden till det som framförs.

Om du börjar en långsam blues med "I woke up this morning" är detta en kliché för en vit publik. För en äldre svart publik innebär det att du vaknar upp och 30 minuter senare är du på jobbet. Där jobbar du tills det blir för mörkt. Då slutar du. Nästa morgon upprepas detta igen och så vidare. Alla på klubben förstår detta om inte direkt så underförstått. En enkel fras som "woke up this morning" har större kulturellt innehåll för en svart publik än vad den har för en vit publik. Jag kan dock inte garantera att det stämmer in på varenda svart blueslyssnare.

Jag är intresserad av folk som försöker göra något nytt av bluesen även om jag inte vet om någon riktigt lyckats än. Jag följer Otis Taylor som är en intressant artist, men kanske för intellektuell, lite för lite känslosam och för mycket nere. Det finns ingen positiv sida i hans musik. Corey Harris är en annan intressant artist, fastän han inte längre är hos Alligator. Chris Thomas King är en annan. Visserligen fungerar inget av vad Chris Thomas hittills gjort hos mig. Han "cirkulerar" för att plötsligt kunna hitta målet, för att göra något nytt och viktigt. Det finns dock bara några få sådana artister. Det finns också vita artister som gör intressanta saker som Rick Holmstrom. Men det berör mig inte känslomässigt."

Men om vi går tillbaka till den äldre bluesen och soulbluesen, artisterna samverkar i alla fall där med sin publik. Blues för en vit publik kan jämföras med en konsert med klassisk musik…

"Du överdriver nog nu…."

Kanske, hos oss lyssnar man tyst och artigt och applåderar när artisten spelat färdigt.

"Det beror på att ni svenskar är ett kallt folk uppe i norr."

Ånej, när jag lyssnade på Willie Kent på Buddy Guy's Legends uppförde sig publiken exakt på samma sätt som i Sverige. Det gjorde den vita publiken på varje klubb vi var. De enda som engagerade sig var Ricky Allen och Bobby Little på Reservation Blues när Clearwater spelade. Artisten för ut och publiken tar emot.

"Jag förstår vad du försöker säga. Jag håller med dig till en del, men inte helt och hållet. Det finns en kulturell skillnad mellan den svarta artisten och den vita publiken. Det är mer en fråga om presentation än delaktighet. Men jag har sett vit publik som agerar känslomässigt, skriker och uppför sig som i kyrkan. Jag önskar att det hände oftare. Jag förstår din poäng. Det är rätt, soulbluessångarna följer mer traditionen… om du inte sjunger en historia, sjunger du inte blues…orden är mer centrala för soulbluesen och den gamla bluesen än vad de är för en vit publik. Det är helt rätt.

Mitt problem med soulbluesen är …för mig är den bästa bluesen en seriös musik, som handlar om seriösa känslor. Väldigt lite av soulbluesen är seriös. Om den är seriös tenderar den att vara sentimental och romantisk. När jag betraktar hela bluestraditionen, speciellt Delta och Chicago och vad jag älskar i bluesen, anser jag att den är antisentimental. Det läggs inte socker på något. Känslorna är mycket uppriktiga. Jag skulle vilja höra mer känslomässig och "hård" soulblues, men jag vet inte om DJ'n skulle spela den. Det finns ett problem till. Antalet radiostationer som spelar blues minskar. Många radiobolag slås ihop. Det kommer att fortsätta. Den fristående radiostation som spelar denna musik håller på att försvinna och ersättas med masskommunikation och jag menar verkligen MASS. De individuella kulturerna världen över håller på att försvinna. Du ser samma Nike T-skjorta här som i Afrika och i Thailand. Det är en ny tid som gryr."

Om vi tar en artist som Eddie Taylor Jr, hans musik har inte utvecklats på 40 år, han spelar standardlåtar. I det hänseende har bluesen blivit som klassisk musik, du ska uppfylla en form.

"Jag skulle jämföra med New Orleans-jazzen. Det finns en repertoar. Men du gör alldeles för generella dragningar. Det finns många undantag. Men du har absolut rätt beträffande Chicagobluesen som håller på att bli turistmusik. Turisterna förväntar sig att få höra vissa sånger som Sweet Home Chicago. Hör jag den en gång till skjuter jag musikern. Publiken måste tvingas att lyssna på nya låtar."

Lyssnar man på Wolfs serie med blues inspelad i Chicago och det är många skivor, har det inte heller hänt något på snart 50 år. De är dessutom producerade av artisterna själva. Ska det finnas en framtid i bluesen måste den utvecklas åt något håll.

"Jag tar inget ansvar för Wolfs Chicagoserie. Men en artist gör inte en originallåt om han inte får betalt för det. Varför skulle han skänka bort sina låtar. Dessutom vet de att han är en traditionalist [Wolfs ägare]. Skivorna görs snabbt. Det finns inte tid att jobba med arrangemang och nya låtar. De gör något alla är nöjda med; shuffle i C från fem: 1,2,3,4, play. Så går det till på jamsessions. Inspelningarna är inte utmanande. Jag håller med om att du definierat problematiken väl. Vad vill du att jag ska göra? Servera en lösning eller hålla med?"

Nej, nej. Jag försöker bara förmedla den oro som somliga av oss känner.

"Det är nog en bra och riktig insikt samt berättigad. Det finns artister som vill töja på gränserna. Men de har svårt att nå lyssnaracceptans eftersom det förutsätter mycket lyssnande. Jag skrev kontrakt med Michael Hill som inte är en Chicagoartist, men en intressant artist. Han försökte göra nya saker. Han skrev intressant lyrik med sociala kommentarer. Hans gitarrspel var nutida post-Hendrix, men han hade även en stor förståelse för traditionen. Jag lade ned mycket energi på att få in honom hos bluesentusiasterna. Han fick utmärkelser och fin kritik, men hans skivor sålde inte. Han var för utmanande. Om han varit i 25-årsåldern hade kanske hans image varit bättre. Om Chris Thomas King bestämmer sig för vem han skall vara, istället för att vara alla, skulle han kanske ha rätt image. Han kan sjunga och spela och han har idéer. Du har rätt, om inte något förändras, blir bluesen som flugan inne i en bärnsten. Jag är mycket rädd för det. Jag uppmuntrar de artister jag har på Alligator att utvecklas, men alla vill inte. Jag har många medelålders artister och några gamla, de är vad de är.

Ett problem som vi alla har med bluesen är att samtidigt som vi intellektuellt önskar att någon gjorde något nytt, känns det väldigt bra när Otis Rush gör en Otis Rush-låt. Det är underbart, som det var när han spelade nu på festivalen. Jag brydde mig inte om att han inte hade nya låtar. Bluesentusiaster tenderar att vara tämligen konservativa. Det är egentligen lustigt. Många av oss upptäckte bluesen för att den var exotisk, väldigt utmanande och emotionell. Det var något nytt. Men bluesentusiaster, vilka är i vår ålder, vill att bluesen ska låta som den lät när de upptäckte den. Jag ska visa dig något jag alltid har i min portfölj…här har jag en kassett med Fred McDowell. Det var den första bluesskiva jag köpte. Jag är lite vidskeplig. Om jag är i ett plan som håller på att störta, ska den vara musiken jag lyssnar på, min första och sista blues. Jag kan skivan utan och innan. Jag kan sjunga alla låtar. Jag tycker om den för den är så bekant. Många bluesentusiaster är sådana. Många svarta bluesentusiaster är också sådana. När B.B. King spelar de första fyra noterna på sin standard- långsamma B.B. Kinglåt, viftar de med händerna, skriker och säger amen just för att den är bekant. Du har spänningen mellan att vara traditionen trogen och spela på det invanda samt att sedan göra något nytt. Många musiker söker minsta motståndets väg. Jag pratade igår med David Whiteis, en annan vit bluesentusiast. Vi pratade om vad som faktiskt spelades i Chicago 1959. Till stor del hörde du artister göra Muddy Waters- och Howling Wolflåtar, inte så mycket originallåtar. Om du gick för att lyssna på Floyd Jones och Snooky & Moody, spelade de egna låtar, men även andras. Troligtvis spelade de inte nya låtar första gången på scen, de spelades nog in först på skiva. När de spelades på radion, gjordes de även på scen. En sådan som J.B. Lenoir gjorde kanske mycket eget material. Å andra sidan var han inte speciellt populär. Det är nog svårt att spela på en bar och hitta någon som skriker att de vill höra något de aldrig hört förut. Om publiken ger mycket bifall spelar man standardlåten en gång till. Ägaren till Blue Chicago säger att han vill ha en svart kvinnlig vokalist varje kväll. Det finns ett antal sådana som uppträder med tre-fyra olika band. De gör kända låtar och de frågar publiken om det finns någon från New York, om någon har födelsedag samt vad publiken vill höra. Det är mycket likt New Orleans och When The Saints Go Marching In."

Om man lyssnar på skivor från t.ex. APO och Electro-Fi, är de mycket traditionella och återupprepar gamla formler. De får bra recensioner, men bidrar även på sitt sätt till att konservera gamla värderingar. Det blir svårt för en ny artist att bryta barriären.

"Många artister jag träffar säger att den europeiska publiken är mer konservativ än den amerikanska. Men vad är problemet?"

Problemet är att utan utveckling försvinner spänningen ur musiken.

"Därför nämnde jag New Orleans. När den jazzen blev populär hos en svart publik över hela landet i mitten av 20-talet, ersattes den nästan omedelbart av swing. Den svarta publiken lämnade New Orleans-jazzen som då blev den vita publikens egendom. Bluesen blev den vita publikens egendom runt 1965, alltså inte soulbluesen utan den blues som mottogs av den nationella och internationella publiken. Det finns svarta som gillar blues, men de är gamla och minskar i antal. Man ger vad publiken vill ha. Det gäller all musik.

Bluesen har dock förändrats mycket avseende rytmen. En stor del av den vita publiken vill höra mer funk. Funk är inget nytt längre. Det var Albert King som började spela funky en gång. Jag antar att musiken på t.ex. Electro-Fi är tidigare än så."

De har Snooky Pryor, Mel Brown och några till som spelar väldigt traditionell blues.

"Jag känner Mel Brown något. Han är en intressant musiker. Jag använde honom på en Albert Collins-inspelning. Känner du till hans jazzinspelningar, de var ganska funky? Han är en funky musiker. Han har ett utvecklat rytmsinne. Han skulle inte göra något fyrkantigt om han inte måste.

Många av mina skivor är inte speciellt traditionella. Jag försöker följa vad artisten känner. Jag uppmanar dem att skriva eget material och om de inte skriver själva skaffar jag någon som skriver i en stil som passar dem"

Shemekia Copelands skivor är intressanta. Jag tror att de i stor utsträckning tilltalar en rockpublik som inte är speciellt intresserad av blues.

"Shemekia gör de skivor hon själv vill göra. Hennes publik är dock till största delen den vanliga (vita) bluespubliken. Hon är mycket intresserad av att nå en ung svart publik och hon jobbar hårt för det. Det är dock inte så lätt för mig. Folk nås av ny musik via radion och radiobranschen krymper. Alligators trovärdighet bland svarta och svarta stationer är mycket låg. Om Shemekia ville göra skivor för svart radio, skulle de vara fel för vit radio."

Jag har roat mig några nätter att studera fenomenet. Om man på Amazon går in på en viss artist kan man se vilka artister köpare av denna artist också köper. Det visade sig att Shemekia är en mycket "vit" artist eftersom hon leder till Stevie Ray Vaughan, liksom Koko Taylor. Tar man Denise LaSalle leds man till Latimore och andra svarta soulbluesartister.

"Jag vet inte om Amazon är en speciellt bra mätare för soulblues. Jag misstänker att denna publik inte handlar speciellt mycket online. Det gör däremot den vita bluespubliken. Stevie Ray Vaughan var en betydelsefull överbryggare. Jag är inte hans största fan, men jag tyckte om honom som person…förresten hur blev du intresserad av blues?"

Det var genom Radio Luxemburg på tidigt 60-tal. De spelade Jimmy McCracklin, Jimmy Holiday och andra jag tyckte var häftiga. Think med McCracklin var troligtvis den första blueslåt jag hörde och som jag uppfattade som blues. Engelsk blues och Clapton har jag aldrig attraherats av.

"Det är ett mycket ovanligt insteg. Stevie Ray Vaughan är en sammanfattning av Eric Clapton, Paul Butterfield och de andra. Det är inte överraskande att köpare av Stevie Ray Vaughan även köper skivor av Shemekia Copeland. Jag pratade för ett tag sedan med någon och vi spekulerade i vad som hänt med Stevie om han levt, vart hans musik utvecklats. Precis som vi gör med Hendrix. Jag brukar föreställa mig att Janis Joplin skulle uppträda på kasinon sjungandes med förstörd röst Piece Of My Heart tre gånger per natt."

Vad är framtiden för Alligator Records? Finns det nya artister du gillar och som du vill spela in?

"Det finns relativt få nya artister som jag gillar tillräckligt mycket för att spela in. Shemekia var ett underbart fynd. Jag hade tur som hittade henne vid rätt tidpunkt. Jag jobbar just nu hårt med Michael Burks. Jag skulle gärna ha fortsatt att spela in Michael Hill om jag sålt hans skivor för att ens nå break-even. Men varje skiva var en förlust. Han var ambitiös i studion. Skivorna tog tid att göra. Han gjorde dem snabbt enligt en popstandard, men fem dagar för inspelning och fem dagar för mixning är mycket för mig.

Det kostar 30.000 till 35.000 dollar att göra en skiva. Sedan måste jag lägga 20.000-25.000 dollar på initial promotion, alltså annonser, skivbutiker, promoskivor o.s.v. Jag måste lägga ut runt 60.000 dollar innan jag sålt en endaste skiva. Jag får mellan 4 och 4.5 $ per skiva. Det innebär att jag måste sälja mellan 12.000 och 15.000 innan jag nått break-even. Och kostnaderna bara stiger. Jag måste vara mycket försiktig med vad jag gör och det gillar jag inte alls. Jag har inget utrymme alls att experimentera. Jag måste satsa på säkra kort. Samtidigt hör jag artister som spelar in utan att vara färdiga för det. Nästan varje ung bluesartist som kommer fram tycks få skivkontrakt. Det var länge sedan, tre-fyra år sedan, jag blev så upphetsad över en artist att jag bara måste ha honom/henne och utveckla artisten. Jag måste känna själen och sinnet för balans mellan originalitet och tradition. Jag måste veta att de kan uppträda på scen och inte har för mycket problem med droger och familjeliv. Det krävs olika förmågor att både leda ett band samt att spela musik. Att hitta någon med alla dessa kvaliteter är svårt och jag har misslyckats ofta. Jag har försökt göra artister till bandledare, vilket inte alla kan bli. Det är mycket frustrerande. Jag skulle vilja höra tre-fyra unga artister som är visionärer. Jag har sagt det förut, men min vision av en framtidens bluesartist är: rasintegration, sexuell integration, traditionella instrument och en skivtallrik. Jag skulle vilja blanda hiphopelement med traditionell blues samt bygga på spänningen mellan man och kvinna. Och framför allt bra texter. Rytmiskt ska det vara nutida. Men jag har ett problem som producent. Jag har inget öra för hiphop. Jag har inte tid att sitta ned och lyssna på referenser."

Vi pratade om neosoul och dagens moderna soul med den traditionella trenden. Många nya stora artister är idag förvånansvärt traditionella. Samtidigt är skillnaden mellan den moderna R&B'n och gospeln nästan obefintlig.

"Såg du Campell Brothers på festivalen? De är mycket intressanta och mycket smarta. Derreck som spelar hawaiigitarr hos dem, är den som spelar blues. Han är mycket medveten om det, att han spelar gospel med blueskänsla. De säger att för 50 år sedan kom bluesen stilistiskt in i kyrkan. Under 70-talet kom soulmusiken på samma sätt tillbaka till kyrkan. Och nu kommer R&B till kyrkan. De mest populära gospelskivorna är också modern R&B, stilistiskt sett.

Jag har blivit tillfrågad hur instrumenten samverkade på 50-talets Chicagoblues. Jag har förklarat att det är som i en svart kyrka. Prästen säger något och besökare här och där i församlingen ropar amen och någon fyller i ytterligare. Det är detsamma när Muddy Waters sjunger: "She's 19 years old", då svarar andra gitarristen med gitarren: "Yeah, hon är 19 år gammal" och munspelaren responderar på samma sätt. Det är det samma i New Orleans-jazz där musikerna även i någon mån stiger på varandra. Så har gospelmusiken alltid varit. Därför tycker jag inte om syntbaserad musik. Syntspelaren är i studion fem dagar innan solisten. Det finns ingen samverkan längre."

Har vi inte samma problem nu som i slutet av 50-talet när de vita fokmusikkretsarna tog avstånd från den elektriska bluesen. Det tog fem, sex år innan den lyckades få fotfäste.

"Spelar du på synt finns det inget samspel mellan musikern och sångaren. Live kan i och för sig syntspelaren uppträda som keyboardspelare. Men är trummor och annat inprogrammerat blir det som singback."

Är vi för gamla?

"Nej. Jag bryr mig inte om ljudet i sig. Musiken ska göras kollektivt av människor som spontant tänker på varje del och på varandra. Vad som attraherar i bluesen, i R&B och gospel, är den samlade energin. Man kan inte åstadkomma det om inte alla är närvarande samtidigt."

Vi kan ta Jesse Stone som ett exempel. Han hade allting klart när Joe Turner kom till studion. Allt Joe Turner behövde göra var att sjunga.

"Tror du att musikerna skulle ha spelat på samma sätt om Joe Turner kommit efteråt?"

Jag vet inte, men Jesse skrev arrangemanget klart innan.

"Jag förstår arrangörens roll. När vi spelade in Koko Taylors senaste album övade vi först med bandet. När vi var i studion kom hon av sig mitt i en låt. Bandet fortsatte, eftersom de övat in låten, hela låten till slut. Sedan sjöng hon på rösten. Varför det fungerade berodde på att de tillsammans övat in låten och de visste exakt hur hon ville ha den samt hur hon skulle bygga upp den. Jag tror att även om Jesse Stone skrev arrangemanget, förstod bandet hur Joe skulle sjunga samt hans dynamik. De ändrade dynamiken för att passa Joe Turner. Det är inte samma sak som att spela synt. Allt hänger ihop med engagemanget. Varje bluesentusiast attraheras av intensiteten. Jag kan inte se hur man ska nå intensitet med programmerade instrument."

Nästan alla Eckos skivor är syntbaserade. Eftersom de kommer ut måste de svarta gilla dem. Vad har jag missat?

"Det beror på deras historier, enbart på innebörden i texterna. De är också bra att dansa till. När jag ser dessa artister live, är det nästan enbart kvinnor som reagerar på orden. Om det går att dansa till låten, gör de det. Jag betvivlar att någon som köper dessa skivor säger: "Jag gillar skivan men den borde ha en bättre syntspelare."

Jag fick nyligen några skivor från Malaco med liveinstrument. De lät precis som syntar. Varför imiteras syntljudet? Är det så att synt representerar något nytt?

"Jag vet inte. Jag kan inte förklara det. Jag kommer nog aldrig att göra en soulbluesskiva. Kanske om jag hittar rätt artist. Det är artisten som är kreatören inte producenten. Skillnaden mellan soulbluesen och vad som attraherar mig hos bluesen är för stor. Vad som är bra med Alligator är att det är mitt bolag. Jag bestämmer.

Är jag bekymrad över bluesens framtid? Visst, jag är bekymrad. Bluesen måste hitta en mer nutida form för att kommunicera avseende texter, rytm och instrument, men instrumenten är det minst problematiska. Bluesen har även blivit för inlåst i sina ackord. Bluesen ska känslomässigt ha spänningen och förlösningen, men den behöver inte de gamla ackorden för att uppnå detta.

Det bekymrar att det idag eventuellt finns en ny blues som jag inte kan höra, som är för nytt för mina öron. Därför försöker jag lyssna på artister som experimenterar, även om jag inte gillar dem, för att få höra något fräscht. Jag ska medge något. I min bil har jag en 10-CD's växlare. CD#1 är alltid Elmore James, jag kan varje låt utan och innan. Alltid när jag hör något som låter bra jämför jag med Elmore James. Det är det bästa. Jag har ännu inte hört någon ny blues som tagit mig lika hårt som Elmore. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få höra det heller."

 

Anders Lillsunde / Jefferson 138


This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.

www.jeffersonbluesmag.com

Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut