Hart, Alvin Youngblood #158

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Alvin Youngblood Hart ALVIN YOUNGBLOOD HART

Alvin Youngblood Hart är en självlärd gitarrist och sångare som med sina 45 år kuskat runt på bluesscenen i många år nu. I nummer 114 av Jefferson gjorde Scott Barretta en intervju med honom. Han har numera lämnat västkusten och har bosatt sig i Memphis, detta för att vara närmare sin son och enligt honom själv blir det billigare med barnvakt då hans föräldrar bor i Mississippi. När Youngblood spelade på bluesfestivalen i Åmål tyckte jag att ett litet snack kunde vara på sin plats. Via Kenny Browns fru får jag tag på honom; lite yrvaken efter en siesta möter jag honom. Han är en riktig bjässe där man med sina egna 190 cm känner sig lite underlägsen. Har genom åren intervjuat många bluesartister men Youngblood är den förste som verkar en aning blyg, lite loj och måttligt intresserad av en pratstund.

Bor du kvar i Oakland?
Nej, jag bor numera i Memphis sedan 1998, detta efter att min son blev född. Har också närmare till Mississippi där mina föräldrar bor.

Du har alltid haft en längtan till Mississippi.
Jag har mina rötter där nere, tillbringade många somrar där som barn.

Den norra eller södra delen?
I mitten kan man säga, mellan Memphis och Jackson.

När det gäller 1920–30-tals bluesen, lyssnar du fortfarande mycket på den?
Ja, lär mig fortfarande en del från den.

Du är en av få som fortfarande använder sig av Leadbellys låtar, han betraktas ändå inte som någon renodlad bluesartist.
Jag tycker han är värd det, en man som inte fastnar i ett fack utan kan spela allting. Han kunde spela allt, plockade till sig det han hörde. Gillar inte när man placeras i fack. Det mesta med honom spelades in fältmässigt, jag tror hans sista liveinspelning är kvalitetsmässigt sett den bästa; den gjordes ordentligt på band.

Du spelar ibland tolvsträngad gitarr, när började du med det?
När jag var 20 år. Det var via en film jag såg som tonåring där Jimi Hendrix gjorde sin sologrej på sin tolvsträngade gitarr. Tyckte det var häftigt, något som tilltalade mig. Sedan hörde jag det via Leadbelly och Blind Willie McTells låtar.

Alvin Youngblood HartVad anser du om YouTube där man kan ta till sig bluesmusik på ett nytt sätt.
Det är både bra och dåligt. Om du söker på mitt namn kan vad som helst dyka upp, typ en blind tolvårig pojke som spelar gitarr. Men det är ett annat sätt att få till sig information om en artist, om det gör mig eller någon annan något gott vet jag inte. Men det är kul att titta på. Man kan njuta av gamla filmer typ Sister Rosetta Tharpe, även mycket musik från 1960–70-talet.

Du har en egen hemsida, får du några frågor?
Jag försöker svara på det mesta.

Turnerar du mycket här i Europa?
På sistone har det blivit mycket mer, mest i Tyskland och Irland.

Totalt på ett år, hur mycket är du ute och spelar?
Ungefär nio månader på ett år, inte lika mycket som B.B. King.

Har du någon kontakt med Corey Harris?
Vi brukar hänga ihop en del. Vi gillar att spela ihop.  Nyligen gjorde vi en turné med Otis Taylor i samband med hans banjoplatta.

Du använder slide, vilken typ föredrar du?
När jag spelar elektriskt använder jag glas, när jag använder akustisk gitarr blir det mässing. När jag flyger tar jag aldrig med någon glasslide, det har hänt att den varit trasig i bagaget när jag packar upp.

Tillverkar du egna slider?
Jag har gjort många av vinflaskor, men det jag gillar bäst är gamla medicinflaskor. Tyvärr är de svåra att hitta numera. Jag brukar leta hos gamla människor jag känner, där kan det finnas kvar nere i deras källare.

Berätta när du började använda sliden.
Jag var tio år, jag tittade på en TV-show kallad Hew-Haw där jag såg Roy Clark använda ett vanligt dricksglas när han spelade. Jag rusade genast till köket och hämtade ett glas, testade sedan på min brors gitarr. När jag växte upp i Oaklandområdet fanns det många garageband. Gitarren var ett häftigt instrument och min bror och jag ville börja spela. Under 70-talet tog min bror gitarrlektioner. Han fick en gitarr i julklapp och under den helgen kom våran farbror på besök, vi visste inte då att han kunde spela. Han plockade upp gitarren och började spela någon John Lee Hookerlåt. Vi satt bara och gapade. Han spelade även slide, han var duktig och när jag blev äldre jammade vi ihop; han på piano och jag på gitarr. Jag har det inspelat på ett band men tyvärr tror jag det försvunnit. Men han spelade bara för sig själv, vad vi kallar Nine to Five Guy. När jag var 16 år började jag skolan i Ohio. Jag kände mig lite utanför, hade inga kompisar och höll mig hemma på kvällarna, bara övade på gitarren. När jag ett år senare flyttade till Illinois hade jag lärt mig otroligt mycket på gitarren.

Det har lönat sig bra.
Jag vet inte (skratt), kunde säkert valt något annat som betalat sig bättre.

Hur ser du på bluesmusiken av idag?
För mig personligen är själva bluesscenen som att placeras i en ask. Jag vill först och främst göra musik, inte bara blues eller något annat. Det är jobbigt när folk säger att det där var ingen blueslåt du spelade – vad då tycker jag, bara så länge det är bra musik. Vi har ju utvecklats, jag behöver inte vara kvar i 1930-talet. När jag var tonåring tyckte jag detta var cool musik. Här över tycks folk vilja spara det som i en ask; jag tror det är en av anledningarna att man håller bluesen tillbaka, det skrämmer bort ungdomarna. När jag var ung var blues en typ av undergroundmusik som var lite häftigt att gilla. Det var inte många 16-åringar som lyssnade på Freddie King. De som gjorde det var ganska häftiga. Nu för tiden är det ingen som är intresserad om inte det är föräldrar till någon ung kille som vill att han ska bli en ny Stevie Ray Vaughan. När jag åker ned till mina kusiner i Mississippi och vi pratar blues tänker de på Bobby Rush, Little Johnny Taylor och Denise LaSalle, de vill inte höra något med Howlin´ Wolf och Muddy Waters.

Vad gör du om 20 år?
Troligen det samma som nu om jag har hälsan kvar. Ser man på Link Wray och Bo Diddley så höll de på länge.

För att inte tala på Henry Townsend och Honeyboy Edwards.
Ja, apropå Henry Townsend så var han en intressant person. Varje gång jag spelade i hans trakter kom han i sin rullstol och satt längst fram och lyssnade på den höga musiken. Det var inspirerande för mig.

Hur är det med låtar, skriver du mycket själv?
Jag försöker vara en låtskrivare. Men skivbolagen håller mig tillbaka lite. Jag skriver inte låtar hämtade typ från Robert Johnsons musikbok. Jobbar inte med den typ av texter.

Har du någon favorit av ditt eget material?
Jag gillar Motivational Speaker mycket.

Vad använder du för material när du spelar live?
Det varierar, om jag gör en solospelning eller med band. Det brukar vara olika publik om jag spelar solo eller inte.

Du har en ganska ruffig stil när du kör solo, lite av den gamla skolan. Hur kommer det sig?
Jag växte upp med den äldre generationen nere i Mississippi. Det har nog påverkat mig en del.

Något att tillägga.
Att vara öppen för god musik, vad det än är. Det är där jag står.


Ingemar Karlsson / Jefferson #158

Taggar: Internationella artister

Skriv ut