Fleetwood Mac #152

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 5.00 (2 Votes)

Fleetwood Mac

 

Peter_och_Bela_1983
Peter Green och Bela

 

Intervju med Bela Svärdmark om ett kultförklarat band

Illustrationer Bela Svärdmarks samling

Detta år (2007) är det 40 år sen det legendariska bandet Fleetwood Mac bildades. Få bluesband har gett så stort eko i världen, och det finns all anledning att uppmärksamma detta jubileum. Bandet representerar gräddan av den engelska blues, som växte fram under senare delen av 60-talet, och för många blev det inkörsporten till ett genuint intresse för blues, såväl engelsk som inte minst ”svart”. Storhetstiden varade inte länge, endast 3 år, från 1967 till 1970. Men vilken makalös karriär! Enligt uppgift sålde bandet 1969 fler skivor än The Beatles, och Peter Green, Fleetwood Mac’s megastjärna, hyllades som en av världens bästa bluesgitarrister. Världens bästa enligt vissa, eller åtminstone – enligt många - världens bästa vita bluesgitarrist. Oomtvistligt har såväl han som bandet satt djupa avtryck i musikhistorien.

Men allt förändrades när Peter Green våren 1970 hoppade av, senare följd av Jeremy Spencer, den andre karismatiske frontmannen. Med färgstarke Jeremy och hans starkt Elmore James-influerade spel hade en publikknipande och dramatisk spännvidd skapats i mötet med Peter Greens sparsmakat virtuosa och mer lyriska stil. Kvar av Fleetwood Mac blev endast en spillra, som aldrig återhämtat sig. Till namnet finns bandet fortfarande, och har även haft kommersiella framgångar, men lyskraften är borta.

För att få en tydligare bild av Peter Green’s Fleetwood Mac, som vi kan kalla denna storhetsperiod, efter titeln på debut-LP:n, har jag intervjuat Sveriges troligen mest initierade Fleetwood Mac/Peter Green-kännare, Bela Svärdmark. Han fick redan som 16-åring jamma ihop med bandet, och har sedan dess skaffat sig en ingående kunskap om bandet och dess musik, och om Peter Green i synnerhet. Särskilt intressant är att Bela Svärdmark med sitt Örebro-baserade band The Blue Pearls förvaltar det musikaliska arvet efter Fleetwood Mac.

Berätta hur Fleetwood Mac bildades.
Peter Green hade sommaren 1966 fått den tuffa uppgiften att efterträda Eric Clapton i John Mayall's Bluesbreakers. Till allas förvåning klarade han av detta mycket bra, troligtvis på grund av att han inte alls försökte härma Clapton utan hade en egen, mer återhållsam stil, som kan beskrivas som "less  is more". Peter tröttnade så småningom på att endast få spela en eller max två verser gitarrsolon bakom John Mayall. När sedan Mayall tog med blåsare i bandet fick Peter nog, för enligt honom så var en blåssektion=jazz. Han var ju BLUESGITARRIST! När Peter Green skulle bilda sitt eget band - som först var tänkt som en trio - så föll valet av trummis på Mick Fleetwood. De hade lärt känna varandra när de bägge spelade i bandet Peter B's Looners. Micks första omdöme om Peter under tiden med Looners var att "han inte blev imponerad av Peter", något som han ångrat alltsedan dess. På bas ville Peter ha sin spelkompis från Bluesbreakers, John McVie, och han hade redan passat på att döpa bandet till Fleetwood Mac efter just McVie och Fleetwood. Bob Brunning vikarierade som basist i några veckor innan John till slut kom med i bandet i september. Mike Vernon, som var skivproducent på Decca där Bluesbreakers spelat in sina skivor, rekommenderade Jeremy Spencer som andregitarrist. Peter Green spelade sitt sista gig med John Mayall den 11 juni 1967 på klubben Le Metro i Birmingham, och samma kväll erbjöd han Jeremy Spencer en plats i sitt nya band.

Vad blev genombrottet?
1968 började med en skivinspelning för Fleetwood Mac tillsammans med bluespianisten Eddie Boyd. De spelade in skivan 7936 South Rhodes. Eddie Boyd var mycket imponerad av Peters gitarrspel och kallade honom "en neger somvar vänd ut-och-in", dvs att Peter var svart på insidan. Under denna tid fortsatte Fleetwood Mac att spela i hela England, cirka 3-4 gig i veckan. Den 24 februari släpptes deras första LP, Peter Green's Fleetwood Mac. Denna skiva sålde mer än någon annan bluesskiva någonsin gjort tidigare i England; den låg kvar på listorna i ett helt år! Låtarna hade spelats in i slutet av november och början av december 1967. Skivan ger en bra bild av hur bandet lät live vid denna tidpunkt. Skivan spelades in i studio, men ”live”, dvs inga pålägg utan allting på en gång: sång, solo och komp. En månad senare, 29 mars, släpptes deras singel "Black Magic Woman/The Sun Is Shining. Låten Black Magic Woman var olik alla andra blueslåtar och blev ett slags varumärke för Peter Greens gitarrspel och skapande av "ny blues". Denna låt har 13 takter (!) på sångverserna i stället för de traditionella 12 takterna; detta i sig var något nytt. Kompet hade "latin feel" över sig, vilket sedermera Santana vidareutvecklade i sin coverversion av den. Dessa två skivor innebar ett lyft för Fleetwood Mac; de behövde inte längre "jaga jobb" utan nu ville alla arrangörer ha dem. Bandet blev cementerat som Englands bluesband nummer ETT. De gjorde sin första utlandsturné till Sverige och Danmark i maj månad.

Fleetwood Mac/ first LPMånaden därpå åkte de på sin första USA-turné tillsammans med bandet Ten Years After. Turnén varade i sex veckor. Där träffade de och umgicks med andra storheter som Jimi Hendrix, Carlos Santana och Janis Joplin. Allt detta påverkade dem naturligtvis både som privatpersoner och musiker; de var ju trots allt bara fyra unga engelska grabbar i 20-årsåldern. Vid hemkomsten till England utökades bandet med en femte medlem - Danny Kirwan. De spelade in singeln "Albatross/Jigsaw Puzzle Blues", som låg 1:a på många listor runt om världen. Detta innebar Fleetwood Mac's definitiva genombrott internationellt!

Hur kan det komma sig att just detta engelska bluesband kunde slå igenom så kraftigt vid denna tidpunkt?
Som allmän bakgrund kan nämnas att det redan på 60-talet gjordes själlösa popskivor av s.k. "demonproducenter" med enbart pengar i sikte. Som en sund reaktion på detta hade band som The Rolling Stones, The Yardbirds och The Animals framgångsrikt spelat fin rhythm & blues i mitten av 60-talet. Under denna period kom även många amerikanska bluesmusiker till England och gav bluesen ett fäste där, något som hjälpte till att bana väg för Peter Green's Fleetwood Mac, när de tog steget fullt ut och spelade riktig Chicago-blues. Tiden var allmänt mogen för ett ordentligt genomslag för bluesen, och Fleetwood Mac spelade sin blues så ärligt och innerligt att de även tilltalade den vanliga pop-publiken, som inte hade lyssnat på blues tidigare. Fleetwood Mac spelade på bluesklubbar såväl som på stora popfestivaler och gjorde bluesen tillgänglig även för "den vanlige lyssnaren", som annars inte besökte bluesklubbar. Att den stora publiken tog dem till sig berodde även på att medlemmarna i bandet, främst Peter Green och Jeremy Spencer, var stora personligheter med utpräglad scennärvaro, samt att de alla var ytterst goda bluesmusiker. Fleetwood Mac var det enda bluesbandet, som även fick ”popidol-status”. John Mayall’s Bluesbreakers, till exempel,  fick aldrig detta breda publikfotfäste.

Kan du beskriva deras ursprungliga stil lite närmare?
Man kan göra det lätt för sig och kalla deras ursprungliga stil för "Chicago-blues", men det är att förenkla det hela. Redan i början av sin karriär hade de element i sin musik som var deras egen ”blues", och detta kom att vidareutvecklas under hela den period som Peter Green var kvar i bandet fram till maj 1970.

Man läser ibland att Peter Green tog på sig rollen av B.B. King på scen, och Jeremy Spencer rollen av Elmore James. Kommentar?
Ja, jag kan inte göra annat än att hålla med. Jag har visserligen bara sett B.B. King live av dessa två nämnda herrar, men visst var det så. Peter Green spelade känslofullt många av B.B. Kings fina låtar som Worried Dream, All Over Again, Need Your Love So Bad, If You Let Me Love You och Sweet Little Angel. Jeremy Spencer spelade många Elmore James-klassiker, såsom Shake Your Moneymaker, The Sun Is Shining, Madison Blues, Dust My Broom och I Can't Hold Out, på ett hängivet sätt, som ingen annan gjort bättre. Peter Green var en av de få vita bluesgitarrister, som inte bara blev "godkänd" utan även väckte beundran hos några av de mest kända svarta blueslegendarerna som B.B. King, Muddy Waters och Willie Dixon.

Varför plockades Danny Kirwan in i bandet, och hur förändrade hans inträde Fleetwood Mac?
Anledningen till att Danny Kirwan togs med i bandet var att Jeremy Spencer inte ville, eller kunde lära sig kompa Peter Greens låtar på gitarr. Peter kompade alltid Jeremy på hans låtar på scen medan Jeremy brukade lämna scenen när det var dags för Peters låtar. Peter tröttnade på detta och därför bjöd man in den talangfulla gitarristen och sångaren Danny Kirwan, som endast var 18 år när han började spela med Fleetwood Mac. Danny är en mycket underskattad gitarrist, som hamnade i skuggan av Peter Green. Dannys påverkan på bandet har varit ett livligt diskuterat ämne bland Fleetwood Mac’s fans. Det finns de som säger att bandet "slutade spela blues", när Danny kom med. Detta är inte sant! Fleetwood Mac spelade blues ända till den sista konserten med Peter Green 23 maj 1970. Det skall dock framhållas att de spräckte ramarna för vad som kallades "blues". Det finns bakåtsträvare än idag som vill att blues endast skall låta som den gjorde på 50-talet i Chicago. Men dessa fanatiker fattar inte att många av dessa blueslegendarer, som blev kända då, fortsatte att utveckla sin musik hela tiden. Fina exempel på detta är B.B. King, Muddy Waters, Freddie King, Buddy Guy, Otis Rush etcetera.

På vilket vis förändrades deras stil i övrigt?
Hemingway sade "no man is an island", och det gäller även för orkestrar. Alla påverkas av sin samtid, och precis som Elmore James hade utvecklat Robert Johnsons låtar, som spelades på akustisk gitarr, så ville Fleetwood Mac tillföra något mer till bluesen. De ville definitivt sluta att vara förutsägbara, och i stället komma med överraskningar. Det fanns gamla fans, som klagade på att de blivit "kommersiella" bara för att deras skivor började sälja så bra. Finns det någon artist som släpper en skiva för att den INTE skall sälja...? Parallellt med sina blueslåtar började Peter skriva låtar som Oh Well, där texten speglar hans tankar vid denna tidpunkt, i stil med ”säg något och jag skall riva sönder ditt argument”; vi har också Man Of The World samt den tuffa Rattlesnake Shake, där vi i en och samma låt får höra Peters skarpa kontraster: det mest poetiska spel man kan tänka sig kontra det brutalt hårda, där inget krut sparas. Den sista skivan Peter Green’s Fleetwood Mac spelade in var The Green Manalishi, som tar oss till ett spöklandskap, där alla vägar är spärrade. Vägen leder ingenstans; den får hela vårt väsen att skela. Med dessa låtar visade han för världen att han, tillsammans med de andra i bandet, kunde skapa något som ingen hade gjort före dem! Peter ville spela musik utan fasta ramar som t.ex. de 12 takterna inom bluesen. Men allt han gjorde var djupt förankrat i en genuin blueskänsla!

Vad anser du vara Fleetwood Mac's främsta styrka?
Fleetwood Mac's främsta styrka anser jag vara deras bredd och genuina kunnande på sina respektive instrument. De var också helt unika med tre solister i samma band. Peter Green, Jeremy Spencer och Danny Kirwan var alla tre mycket duktiga bluestolkare med sina egna stilar. När man gick på en Fleetwood Mac-konsert fick man en magisk musikupplevelse, som inget annat band kunde erbjuda.  Man fick höra Chicago-blues, rock 'n' roll, popballader och psykedeliska jam och allt detta i absolut världsklass! Fastän de var tre fantastiska solister, så fanns det inga egoproblem mellan dem. När den ene av dem frontade bandet, så stod de andra två solisterna bakom och backade upp helhjärtat. Jeremy, som tidigare ibland drog sig undan på Peters låtar, var numera kvar på scenen hela tiden, och brukade spela piano på både Peters och Dannys låtar. John McVie och Mick Fleetwood utgjorde tillsammans den tightaste och bästa rytmsektion man kunde tänka sig. Jag kan vittna om att bandet lyckades trollbinda publiken på varje konsert. Som tur är finns det några konserter inspelade med dem, när de hade nått sin kreativa höjdpunkt vintern 1970. Den mest kända är Boston Tea Party, som håller mycket hög klass. Den rekommenderas varmt. Tilläggas bör dock att den verkliga magin inte kunde fångas på tape. Den kunde bara upplevas på plats!

Berätta lite om Peter Green när han stod på topp. B.B. King lär ha sagt om honom: ”Peter Green is the only living guitarist who ever made me sweat”
Någonting som jag måste påpeka är att det är allmän missuppfattning att Peter var blyg! Det är en osanning som inte blir mer sann för att den upprepas ideligen. Peter tyckte helt enkelt att han var den bäste bluesgitarristen i hela världen, efter B.B. King. Han sade detta öppet i intervju för Nerikes Allehanda i maj 1968, och det var hans hållning under hela hans musicerande med Fleetwood Mac. Peters musikerliv var lyckligtvis inte så svart och problemfyllt, som många försökt påskina, för att hålla myten vid liv. Peter Green var en naturbegåvning, som inte kunde någon musikteori eller läsa noter. Han hade lärt sig allting genom att "lyssna och härma", precis som alla hans svarta idoler. Han var en perfektionist på sitt instrument, och satte alla riff och solon med knivskarp skärpa, dock utan att någonsin låta tekniken bli viktigare än känslan! Tonen i hans Gibson Les Paul var varm och hade själ. Ingen kunde spela så känslofullt och innerligt som han. Peter kunde genom sitt spel förmedla lidandets verklighet. Peter Green var en stor personlighet, och andra storheter som Bob Dylan blev imponerade av Peter som person. Dylan sade om Peter att han "radiated" (strålade). Peter var en "sökare" och hade ett mycket känsligt psyke; därför var det ingen "hit" för honom att experimentera med LSD och mescalin, som han gjorde vid några tillfällen.

Varför lämnade Peter Green bandet?
Det fanns naturligtvis flera orsaker till detta, både på det privata planet och det rent musikaliska. Peter Green var en arbetargrabb, som hade blivit "rich and famous", och detta var inte helt konfliktfritt i hans inre. Peter hade under en längre tid känt sig i ofas med killarna i bandet och det som hände i världen. Han var t.ex. mycket illa berörd av svälten i Biafra, och sände pengar dit. Peter fick de andra i bandet att åtminstone ställa upp på några välgörenhetsgig i London, om de nu inte gick med på att skänka kontanta pengar. Det är lustigt hur värderingar förändras under tiden som jorden snurrar runt sin axel. Peter Green ansågs vara konstig och "sinnessjuk" för att han inte stod ut med tanken att så många människor led av svält, medan andra frossade i överflöd. Han hade ett friskt öga, som tittade på en sjuk värld! Musikaliskt var Peters år med Fleetwood Mac en nästan ofattbart fantastisk resa: från deras debutsingel I Believe My Time Ain't Long/Ramblin' Pony till Peters svanesång The Green Manalishi/World In Harmony. Dessa två singlar, inspelade under den korta tidsrymden av knappt tre år, uppvisar en musikalisk utveckling, som för många skulle ha tagit ett helt liv i anspråk. Peter befann sig under denna period i en gudabenådad utvecklingsfas, som naturligtvis inte kunde vara beständigt.

Hur gick det sedan?
Samma år som han lämnade Fleetwood Mac - 1970 - medverkade han på en bluesklassiker, nämligen The Blue Memphis Suite med Memphis Slim. Han släppte även en soloskiva under eget namn med titeln End Of The Game.  Denna skiva jammades fram under en juninatt i De Lane Lea-studion i London. Det är smärtsamt att lyssna på skivan som helt saknar struktur. Den återspeglar lite av den förvirring, som fanns i Peter Greens inre vid denna tidpunkt. Han hittade helt enkelt inga musiker som kunde, eller ville, spela den musik han hörde i sitt inre. Peter Green tog en lång time-out från musiken, och medverkade endast som gästartist på några få skivor. Han ryckte in sex veckor i USA med Fleetwood Mac när Jeremy Spencer helt plötsligt hoppat av 1971. Efter några mörka år, då han även fick vård på institution för sin mentala ohälsa, hittade Peter Green en väg tillbaka till det "normala" igen. Hans bror Michael hade genom Peter Vernon-Kell ordnat ett skivkontrakt. Comebackskivan, som PVK Records släppte 1979, hette In The Skies och var pressad i grön vinyl! På skivan medverkar Snowy White, som spelar fint ihop med Peter Green. På 80-talet gjorde Peter Green några skivor och spelningar med gruppen Kolors, och efter en ny längre time-out kom han tillbaka till musiken igen. I slutet av 90-talet och början av 2000-talet spelade han in några skivor med sin nya grupp Peter Green Splinter Group. Jeremy Spencer anslöt sig vid sitt avhopp till sekten ”Children of God”, som han fortfarande tillhör, och framträder endast sporadiskt som musiker. Danny Kirwan lämnade bandet i augusti 1972. Han släppte tre soloskivor på 70-talet, men har därefter slutat spela musik. De resterande medlemmarna i Fleetwood Mac flyttade till USA och fortsatte under namnet Fleetwood Mac, men de spelade inte längre blues utan gick över till modern pop- och rockmusik. Olika andra bandmedlemmar har tagits in. Mick Fleetwood och John McVie är dock fortfarande kvar.

Du träffade bandmedlemmarna flera gånger, särskilt Peter Green. Hur var de privat?
När vi pratar om Peter Green's Fleetwood Mac får vi inte glömma bort att de var fem unga grabbar från England. Danny var yngst i bandet med sina 18 år och John McVie var äldst med sina 23 år. De hade, som de flesta pop- och rockmusiker på 60-talet, hoppat av skolan i unga år och satsat på musik. Deras "utbildning" var att frottera sig med intellektuella och där hade deras känsliga sinnen sugit till sig det viktigaste de behövde, för att sedan kunna kommunicera sina tankar och känslor via text och musik. Peter Green var den som mest uppmärksammades och prisades i media. Han var också ledaren "off stage". De övriga i bandet förlitade på hans kreativitet och det blev ibland belastande för honom att ha ett tryck på sig att skriva nya hits. Jag träffade dem backstage fyra gånger under åren 1968-1969 och såg en förändring hos dem: de utvecklades från fem gruppmedlemmar, som spelade ur hjärtat bara för att ha kul, till att bli till fem professionella individualister. Detta är en naturlig process, som inte låter sig hindras. De växte upp, gifte sig och fick andra saker att ta ansvar för, vid sidan av det gemensamma musicerandet. Min uppfattning är att kändisskapet dock inte hade stigit dem åt huvudet under denna period. De älskade fortfarande att spela Chicagoblues såväl som sin egen variant av progressiv blues.

Fleetwood ticket

Har du någon rolig historia att berätta?
Jag minns en rolig sak som hände på deras första gig i Örebro, 11 maj 1968 på Club 700. Jag var i deras loge och tog upp Jeremy Spencers gitarr - jag var bara 16 år då och utan hämningar. Jag ville vara snäll och stämma hans gitarr, eftersom jag trodde att den var "ostämd". Jeremy kom in i rummet och undrade "vad fan jag höll på med". Jag sade: "-jag stämmer din gitarr, för den var ostämd". Jeremy bara garvade och förklarade för mig att den var stämd i ett öppet E-ackord, avsett för slide-spel. Jag hade aldrig tidigare hört talats om något dylikt, så vi fick oss alla ett gott skratt. Jeremy visade mig sen några riff, som han spelade på Shake Your Moneymaker. Jag brukar fundera ibland på vad som hade hänt om Jeremy hade gått upp på scenen med ”min stämning”…

Du fick jamma med dem som 16-åring?
Efter konserten på Idrottshuset i Örebro, 23 november 1968 var Green, Kirwan, Spencer, McVie och Fleetwood fortfarande spelsugna. Då föreslog någon fyndig person att man skulle flytta över till den lokala bluesklubben Power House, och jamma där. Alla gick dit. Mike Vernon gick upp och sjöng med det lokala förbandet Blues Quality. Det märktes att grabbarna i Fleetwood Mac tyckte att det var kul att se sin skivproducent på scen. Sedan tog de över helt och spelade blues av ett slag, som till och med kom att överträffa konserten samma kväll. Det var en förtrollad afton, som vi som var där aldrig kommer att glömma. Efter några låtar fick Peter Green syn på mig och bjöd in mig att spela med Fleetwood Mac. Först blev jag livrädd och sa "tack, men nej tack", men Peter insisterade. Jag tog då mod till mig och gick upp på scen. Vi körde Stop Messin' Round. Jag solade en vers och lade sen av. Peter nickade åt mig att fortsätta, och det gjorde jag med nyvunna krafter. Alla jublade och skrek efter mer, så vi körde en snabb bluestolva i E typ Shake Your Moneymaker. Känslan att stå på scen med mina idoler var nästan surrealistisk och gav mig en sån adrenalinkick att det lockade fram toner ur min gitarr, som överraskade alla inklusive mig själv. Dessa två låtar har av förklarliga skäl alltid ingått i repertoaren på mina egna framträdanden sedan dess.

Hur har det påverkat dig?
Självklart var detta en av de lyckligaste och mest inflytelserika dagarna i mitt liv. Det har påverkat mitt liv på många olika sätt, både positivt och negativt. Om vi tar det tråkiga först, så fanns – och finns det fortfarande - andra musiker, som blev avundsjuka och förbannade på mig för att jag som ung, talangfull 16-åring fick spela med Fleetwood Mac.  Det positiva överväger dock naturligtvis, och jag har haft upplevelsen från den trolska aftonen med Fleetwood Mac med mig som ledstjärna i mitt musicerande. Jag fick stämpeln ”underbarn”, och har gjort allt för att leva upp till de förväntningar folk haft på mig. Då var jag bara en pojke, som gav mig på ”vuxna mäns musik”. Nu, som vuxen, hjälper jag i min tur fram unga talanger på allehanda sätt, precis som Peter gjorde med mig.

Berätta lite om ditt band The Blue Pearls
Bandet består av Per-Åke Måssebäck, sång och gitarr, Andreas Eriksson bas, Per Lindberg trummor och jag själv som gitarrist och kompositör. Vi förvaltar arvet efter Peter Green's Fleetwood Mac, och spelar blues med samma känsla, som de gjorde. The Blue Pearls spelar enbart egna kompositioner samt låtar av Fleetwood Mac. Vi spelar lika mycket för oss själva som för publiken, och detta har gett oss en air av frihet, som uppskattas av både publiken och recensenter. Vi har fans runt hela världen och vår promotionskiva Watch Out har spelats i ett 10-tal länder. Det uppskattas att vi spelar blues på ett ibland uppkäftigt sätt och inte låter oss bindas av förlegade ”regler”. Precis som Fleetwood Mac gjorde på sin tid!

Det har gjorts flera tribute-plattor till Fleetwood Mac, bl.a. en av Gary Moore. Ni planerar också att göra en har jag förstått?
Det har mycket riktigt gjorts ett antal tribute-skivor till Fleetwood Mac, men ingen av dem har blivit någon större framgång vare sig hos publik eller media. Vi är kaxiga - med allt beröm i ryggen. Stuart ”Dinky” Dawson, Fleetwood Mac’s legendariska ljudtekniker, har uttryckt sin vilja att samarbeta med The Blue Pearls, både live och i studio. Vår önskan är att få med några av originalmedlemmarna från Fleetwood Mac på skivan. Dinky är mycket god vän med  Mick Fleetwood. Fyra låtar är redan färdiga och vi har skickat dem till några radiostationer, bland annat i USA och Canada. Vi har fått fantastiska omdömen, och alla säger att de väntar spänt på den kompletta skivan.

Jag har läst att ”Dinky” Dawson tycker att ni är det enda vita bluesband, som spelar blues i sann Fleetwood Mac-anda. Jag har dessutom läst väldigt fina omdömen om dig som gitarrist - att du håller världsklass; en uppfattning jag delar. Hur kommer det sig att vi inte får se dig och ditt band oftare på den svenska bluesscenen?
Frågan skall nog inte ställas till mig utan till de personer i bluesföreningarna som bokar band! Det är tråkigt men sant, att bra svenska bluesband många gånger rent ut sagt diskrimineras - svarta amerikaner står högst i topp. Buddy Guy själv har sagt att han är "färgblind" när det gäller musik; han menar att BRA blues är BRA blues oavsett om den spelas av vita eller svarta musiker! Det är tragikomiskt att The Blue Pearls har fått så fina omdömen internationellt, men trots det "uppmärksammas” så lite av de som bokar bluesband i Sverige. Någonting, som jag tycker är helt fel och näst intill omoraliskt, är att aktiva musiker ofta får sitta som bokningsansvariga och ge spelningsjobb åt sig själva, medan de  samtidigt många gånger fungerar som "gate keepers" för andra svenska bluesband! Jag tror dock att framtiden ser ljus ut för The Blue Pearls. Vår kommande skiva Tribute To Peter Green's Fleetwood Mac kommer att sätta spotlighten på oss!

Man kan läsa ytterligare om The Blue Pearls, samt om Bela Svärdmarks möten och konsertupplevelser med Fleetwood Mac och Peter Green på www.thebluepearls.com

Diskografi, i urval:

Peter Green’s Fleetwood Mac. Blue Horizon, 1968, LP. Blue Horizon/Sony, 1993, CD.
Mr. Wonderful. Blue Horizon, 1968, LP. Castle/Essential, 1989, CD.
Blues Jam At Chess. Blue Horizon, 1969, LP. Blue Horizon/Sony, 1993, CD.
Then Play On. Reprise, 1969, LP. Reprise, 1988, CD.
Live At The BBC. Castle/Essential, 1995, CD.
Live In Boston Shanghai, 1984, LP.
Live in Boston Vol 1-3. Snapper Music, 1999, CD.
The Complete Blue Horizon Sessions 1967-1969. Sony/Columbia, 1999, CD-box.

Website: www.fleetwoodmac.net
Här finns allt: skivor, biografier, speldatum, böcker.

Böcker, i urval:

Martin CleminsPeter Green, Founder Of Fleetwood Mac. Castle Communications PLC, 1995.
Stuart “Dinky” DawsonLife On The Road. Billboard Books, 1998.
Christopher HjortStrange Brew. Jawbone, 2007. (Boken handlar om Peter Green, Eric Clapton och Mick Tayloråren 1965-1970. Bela Svärdmark har bidragit med en mängd faktauppgifter till denna bok).

 

Text Birgitta Larsson / Jefferson #152

Taggar: Internationella artister

Skriv ut