Domino, Fats #167

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Fats Domino. Foto: Hans Ekestang
Foto: Hans Ekestang

Fats Domino sålde under tolv år över 65 millioner skivor, vilket placerar honom som tvåa efter Elvis Presley. Inte mindre än 23 guldskivor har frambringats av denna kortväxta, knubbiga, fryntliga karl som sjunger på en sävlig lantisdialekt och egentligen inte är någon virtuos på piano heller. Hur gick det till?

Samtidens storheter var sexiga, farliga, flamboyanta och elektriska som Little Richard, Jerry Lee Lewis och Elvis. Konceptet var inte sensationellt: pianotrioler ovanpå marschrytmer och snälla melodier, ändå menar många att det Fats gjorde är upptakten till Rock'n Roll. Självklart menar Fats själv att det var han som "uppfann" detta, liksom de tre andra. Lyckligtvis spelar det ingen roll så länge det hände...

Låt oss titta på den kombination av lyckliga tillfälligheter, talang och entreprenörskap som sammanföll med andra händelser på 50-talet och skapade detta fenomen som byggt broar mellan rhythm’n blues, rock’n roll och dansant feelgood musik av alla slag.

Läget, läget och läget

Kultur uppstår när människor med olika bakgrund möts. Ju brokigare bakgrund desto fler variation. New Orleans grundades av en halvgalen general i myggstinna träsk för att kunna styra all handel från havet till inlandet via Mississippiflodens mynning. Det var ett naturligt centrum för slavhandeln såväl direkt från Afrika som från Karibien med trummor, ochrakryddor och Yorubahelgon som blev Voodoo. Spanjorerna och Fransmännen mjällade av sig lager av militärmusik och dragspel under det att dom försökte tämja den vildsinta bordellen fram till att dom sålde hela klabbet till de Förenta Staterna 1803. Då hade slavar och indianer redan blandat gener under lediga söndagar på Congo Square, till takterna av olika trummor. Deras vackraste avkomma blev älskarinnor åt kadetter och nästa generation fick vada genom en konstant utveckling av idéer, musik, folkreligioner och mat: New Orleans kultur-gumbo...

Wall Streetkrashen skakade USA 1929 och landets 31:a president Herbert Hoover tog över tyglarna till landet. Ur dammet reste sig Fats Domino Jr efter att ha kämpat sig fram ur sin moders länder på nionde plats den 26:e Februari 1928. Familjen bodde i ett så kallat shotgun house i lower Ninth Ward, den fattigare delen av staden som spolades ut i havet i samband med Hurricane Katarina 2005. På den tiden var lower Ninth Ward fortfarande lite småidyllisk och lille Fats kunde springa runt i kortbyxor och fiska kräftor i ett grannskap där musiken stod i centrum i form av honky-tonk klubbar, jukeboxar, parader och gatuhörnsband.

Musikaliska influenser

Pappa Antoine spelade visserligen fiol men det var syrrans man Harrison Verret som ledde Fats i det musikaliska fördärvet.  Han var 21 år äldre och en veteran inom dixiemusik på både gitarr och banjo inom band som Kid Ory och b. Familjen hade ärvt ett piano och Harrison övertygade raskt den unge Fats att han måste bemästra detta instrument. Harrison klistrade noter på tangenterna, visade enklare ackord och skalövningar och snart var Fats vid tio års ålder redo att testa sina vingar, samma år som Jelly Roll Morton spelade in sin världsberömda åtta timmars dokumentär i Library Of Congress för Alan Lomax. Fats började hänga med svågern på gig och uppträdde snart regelbundet. Vid femton år spelade han regelbundet tre gig i veckan samtidigt som han försökte dryga ut kassan med att klippa gräs, dela ut is och jobba extra i ett bageri.

1946 var Nat King Cole (Unforgettable), Frank Sinatra (Strangers In The Night) och The Ink Spots (To Each His Own) heta artister. Domino fick fast jobb med färgstarka bassisten Billy Diamonds band på The Hideaway Club vid Desire Street (stanna gärna upp ett ögonblick och njut av namnen). Vid det här laget hade han börjat gå upp i vikt rätt frejdigt, och det är troligt att Billy är den första som kallade honom "Fats". Det är ett fantastiskt artistnamn, vilket borgar för att såväl öknamn som övervikt kan fylla stora roller i universum.

Avelshingsten och lokala artisten Domino

Med nutida mått ter sig Dominos nästa drag som ett hjältedåd förtjänt av ett eget tv-program, men på den tiden var det normalt att gifta sig och skaffa åtta barn innan man fyllt tjugo. Hustrun Rose Mary Hall (yes, samma som Fats-låten) och Fats flyttar in i ett litet hus i närheten av föräldrahemmet och Fats fortsätter att spela lokala gig.

Året är 1948 då Columbia Records introducerar 33 varvs LP (“long playing”) i New York på Waldorf-Astorias Hotel, med häpnadsväckande 25 minuter per sida jämfört med 4 minuter per sida på 78 varvaren. Den vita publiken vadar i smörstinna sockersöta melodier av artister som Art Mooney (I’m Looking Over A Four Leaf Clover) och vokalgrupper som Pied Pipers (My Happiness) samt olika varianter av storbandsjazz.

På andra sidan planket domineras den svarta populärmusiken i hela USA av Rhythm'n Blues som var den fattige mannens svar på den ohyggligt populära storbandsmusiken. Genom att behålla svänget och skala ner till ett minimalt antal musiker växte denna musikform snabbt i popularitet. En stor faktor var de svårigheter som fanns att få tag på ny musik. Den svarta musiken hade få radiokanaler att tillgå, och plattorna spelades oftast in på små oberoende bolag för att sedan smygas in i Jukeboxar runt hela landet. Vissa artister som Louis Jordan (Is You Is or Is You Aint my Baby) tryckte på den tiden en eller två nya skivor i veckan.

Fats lyssnade hängivet på dåtidens stora svarta R & B artister. Dessa inbegrep showstoppern Louis Jordan och hans spexiga texter (Ain't Nobody Here But Us Chickens), bluespianisten och sångaren Charles Brown med närapå pop-stjärne-status (These Blues), fyllskallen och textgeniet Amos Milburn (Chicken Shack Boogie), Roy Milton (Hop Skip and Jump), karismatiske Big Joe Turner (Boogie Woogie Country Girl) samt läckra pianissan Camille Howard (X-Temporaneous Boogie).

Självklart tog han som pianist även intryck av tidens renodlade boogie-woogie underhållare från terpentinlägren och bordellerna, vilket inbegrep de “tre vise männen”: Albert Ammons, Meade Lux Lewis och Pete Johnson, men även Boogie-woogie-boxaren Champion Jack Dupree (Walkin’ The Blues) och mer karibiskt funk-influerade och för New Orleans specifika pianisten Professor Longhair (Mardis Gras In New Orleans) vars taktunderdelningar kan få salsastuvade bönor att koka över. För mig bygger New Orleans storhet på den gränslösa och medvetet respektlösa men kärleksfulla blandningen av traditioner. Vi får prisa oss lyckliga att inga puritaner har lyckats bromsa detta vare sig då eller nu. Faktum är att New Orleans vid denna tidpunkt låg i framkant nationellt när det gällde att leda fram den nya musiken för svarta, så kallad "race music" bland annat genom Paul Gaytens produktioner med artister som Roy Brown (Good Rockin’ Tonight), och Larry Darnell (For You My Love). Larry Darnell landade för övrigt hos Paul i New Orleans som dansare i en turnerande burleskföreställning...

Dominos skivframgångar låg fortfarande och lurade runt hörnet och under det att han inväntade sitt kommande världskändisskap fortsatte han att underhålla på Hideaway Club där hans rykte som en artist utöver alla andra pyrde till sig som ett väntande vulkanutbrott. Inom ett par månader skulle två män kliva fram ur leden, och tillsammans skulle dessa tre herrar skapa den hit-maskin som skulle komma att dominera listorna de kommande tolv åren.

Låtskrivaren och bandledaren Bartholomew

Dave Bartholomew föddes i skogarna norr om New Orleans åtta år innan Fats såg dagens ljus. Hans pappa var en frisör som även spelade tuba i lokala Dixieband vilket gjorde att hans uppväxt genomsyrades av musikaliska influenser. Samma man som lärde upp Louis Armstrong (Hello Dolly), det vill säga Peter Davis, visade honom hur man trakterar en trumpet. Han växte upp i ganska traditionella Dixiekretsar och spelade sig fram i lokala band och på flodbåtar där han bland annat tog över och drev populäre pianisten, arrangören och sångaren Fats Pichons band när denne flyttade in i French Quarters krogar. Bandledaregenskaperna trimmades ytterligare tack vare en liten österrikare som härjade i Europa, vilket ledde till att Dave, som många andra musiker, värvades till ett musikkompani där han lärde sig hantverket i att skriva och arrangera musik ordentligt. När Dave muckade bildade han ett band som snabbt blev otroligt populära  i New Orleans och spelade standards och senaste swing hitsen på samtliga större klubbar, de hade till och med ett eget radioprogram där de sände live från en skivbutik på söndagskvällar.

Kom ihåg att USA genomgick omvälvande kultur förvandlingar vid denna tidpunkt. Världskriget ändrade balansen mellan svarta och vita, som plötsligt tvingades strida sida vid sida, och inse att alla har lika värde. Många andra fyrkantiga traditioner och synsätt fick ge vika när nya och läskiga uppfinningar som atombomben blev en del av verkligheten, samtidigt som bilar och tv-apparater började säljas som aldrig förr - och tv-såporna såg dagens ljus...

Daves band skulle komma att bli hörnstenen i Fats Dominos sound - en tight kvintett som spelade blues med lite funkig feeling som legendariske trummisen Earl Palmer uttryckte det. Men först skulle den tredje pusselbiten komma på plats. Det fanns en spirande artist och tight band med en låtskrivande bandledare, vad mer kan man begära? Jo...

Fats DominoDen sluge affärsmannen, Lew Chudd

Som sig brukar med jämna mellanrum var detta ett av de ögonblick då musikbranschen genomgick ett maktskifte. De stora bolagen som Columbia, Decca och Victor hade dominerat scenen med vit populärmusik fram till slutet på andra världskriget - och när kanonerna gick i graven följde dom med för att släppa fram indie-bolagen som fokuserade på lokal Rhythm'n Blues, som var den nya trenden. In på scenen kliver Lew Chudd, en sån där kille som är född att vara affärsman och som troligen skulle ha lyckats oavsett vilken bransch han gav sig in i - och nu råkade det bli musik vilket både Fats, Dave, du och jag får vara glada för.

Skivbranschen mötte då, liksom idag, många utmaningar. Vid just denna tidpunkt hade musikernas fackföreningar försökt hindra försäljningen av musik på skivor för att man trodde att det fick folk att inte besöka konserter, vilket i så fall skulle drabba musikerna. Detta gjorde att Lew letade efter det område som ännu inte var exploaterat och inte omfattades av dessa bestämmelser - vilket han fann i Mexikansk musik. Han åkte runt och letade mexikanska talanger som han kunde ge ut på Imperial Records, samtidigt som han krängde plattor och knöt upp distributörer. Detta ledde Lew till Texas där han stötte på Dave Bartholomew som hade ett veckogig på The Bronze Peacock. De kom överens om att utforska ett samarbete när fackföreningarna börjar tillåta försäljning igen. Två år senare dök Lew upp i New Orleans och frågade Dave vad som var värt att kolla på. "Det finns en snubbe som spelar rätt kul boogie-woogie nere på the Hideaway Club" lär Dave ha replikerat, och eftersom Dave var ledig den kvällen gled dom ner och kollade Fats som satt och spelade The Junkers Blues när dom klev in. Lew diggade Fats, och ett historiskt löfte om en första skivinspelning utväxlades.

Lew hade gett Dave i uppdrag att scouta lokala talanger för Imperial Records och dom första som spelades in var Texas sångerskan Jewel King (3x7=21) och croonern Tommy Ridgley (Shrewbury Blues). Den inspelningen lyckades få tillräckligt med ekonomisk respons för att motivera fler inspelningar, och elva dagar efter mötet på klubben stegade Fats in i Cosimo Matassas lilla J&M studio på hörnet mellan Rampart och Dumaine (lyssna på texten i The Fatman) för att göra sitt första vax. En viktig faktor här var att Fats innan dess, på inrådan av sin erfarne mentor och svåger Harrison hade skrivit kontrakt med Imperial om att få royalties istället för en engångssumma - något som inte var helt vanligt ännu.

Det var Daves band som skulle backa Fats, och låtarna spontanarrangerades på plats. Dom spelade in direkt till ett spår på en lackskiva, ungefär som ett "LP-original". Att arbeta på ett så begränsat sätt ställer stora krav på placering av mikrofonerna, och en perfekt tagning, eftersom inget går att redigera i efterhand. Dom lyckades sätta åtta spår, vilket var fler än normalt och bådade gott, men Dave som är perfektionist var egentligen missnöjd med ljudet eftersom Fats piano hade blivit lite för högt och hårt, men dom valde att ge ut två spår ändå. Valet föll på Detroit City Blues som var tänkt som A-sida och The Fat Man som B-sida. På den här tiden började man med att övertyga lokala DJ's att spela spår på radion för att se vilka låtar folk ringde in om, och i New Orleans dominerades radioscen av Dj Poppa Stoppa och Dr. Daddy-O. Snart visade det sig att publikens röst föll på The Fat Man som man raskt flyttade till A-sidan i nästa tryckning. Skivbranschen hade en imponerande dynamik, och Imperial hävdar att de sålde över 100.000 kopior inom de första tio dagarna - helt sanslösa siffror för en okänd artist som har spelats på radion med dagens mått. Tidningarna började uppmärksamma fenomenet Fats Domino och stjärnan satte fart mot himlavalvet...

Här skulle vi kunna fortsätta och följa utgivningarna steg för steg, och det skulle kunna vara kul, men känns enklare att lista några av de största hitsen. Blir det inte roligare att lyfta blicken och se tillbaka på Fats Domino från idag, här och nu?

Jamaica & Beatles

Fats Domino var liksom många New Orleans artister en stor influens för många band i den framväxande ska och rock steady musiken. Lokala band på 50-talet blandade karibisk musik med New Orleans rhythm’n blues och kallades BlueBeat grupper med sax, trumpet, trombon, piano, trummor och bas. Vokalgruppen The Dominoes som bland annat hade stora framgångar med Justin Hinds tog enligt rykten sitt namn ur kärleken till Fats musik och själva spelet domino. Överhuvudtaget influerade Fats Dominos dansanta rhythm’n blues mycket av musiken i Jamaica, särskilt låtar som Be My Guest som i sin baktakt innehåller en försmak av skamusik. Lyssna även exempelvis på Simmer Down med The Wailers och gissa vilken Fats-hit den influerats av....

Fats anses ha varit en stor influens även hos andra, något otippade artister, exempelvis sägs det att Paul McCartney skrev Lady Madonna som en flirtig hyllning till Fats stil.

Även undertecknads orkester är ju hårt influerad av Fats låtskatt, så till den milda grad att vi har gjort en egen tolkning av ett tjugotal låtar, (albumet “Here’s Looking At Fats” släpps inom kort) och det som slår oss är hur genialt enkla dom är, med fantastiskt starka melodier. Grammatik och innehåll kan vara lite si och så emellanåt. Avnjut exempelvis följande litterära epos och säg mig: gillar han henne, eller gillar han henne inte?

“The sun's gonna shine in my back door someday
Just you wait and see, just you wait and see
One day you'll cry, I won't come back to you
Just you wait and see, just you wait and see

You've got such a great, big beautiful smile
I wanna hug and kiss you for a while

The sun's gonna shine in my back door someday
Just you wait and see, just you wait and see”

Fats Domino foto: Hans Ekestang
foto: Hans Ekestang

Mat, royalties och sofflock

Ända sedan hockeyfrillorna tog över världen på 80-talet har Fats åtnjutit en strid ström av royalties, och eftersom han inte är speciellt förtjust i att turnera, bland annat för att han vill ha hemlagad mat, så har han tagit det ganska lugnt. Inte ens när Vita Huset ringde om ett gig i samband med att han valdes in i Rock And Roll Hall Of Fame slet han sig från grytorna. När jag och Bosse Gustafsson ringde på ihop med Frogman och dåvarande Sneaky Pete’s 1986 stod han i pyjamas och hårnät och kokade grisfötter. Han bodde då i ett shotgunhouse bredvid sin stora lyxvilla i Lower Ninth Ward för att hustrun inte stod ut med matoset. Clarence Frogman Henry berättade att han gillade att “hänga med sina gamla barndomskompisar som bedriver illegala spelhålor med craps (tärningsspel)”.

Hurricane Katarina & The Domino Effect...

Många trodde att Fats hade dött under översvämningarna 2005 eftersom han dröjde kvar in i det sista då han fick evakueras genom taket med helikopter. En officiell version är att han dröjde kvar för att hans hustru var sjuk, en annan att han var kvar med katten. Ett fullkomligt overifierat men roligare rykte gör gällande att hans grannar satt med en kofot och väntade på att han skulle lämna huset så att dom kunde smyga in och bräcka upp dörren på ett stort kassaskåp på nedervåningen som var fyllt med dollarbuntar. Samma rykte gör gällande att vattnet steg så högt att ingen lyckades, och efter sex veckor i 20-gradigt saltvatten kunde man med sked skopa upp geggan som mest påminde om en kladdkaka. Nu bor han på andra sidan floden, i Algiers, några kvarter från Clarence Frogman Henry (Ain’t Got No Home) som för övrigt har gift om sig med en rar liten pralin för sjätte gången och hälsar att han är jättelycklig. Fats lär dock ha samma fru som tidigare och spelar ett par gig om året, gärna i trakten - han dök otippat upp 2009 på en välgörenhetsgala för att återuppbygga skolor i New Orleans efter översvämningen - organisationen heter: The Domino Effect....

Lyssning anmodas!

Nu sitter du förhoppningsvis och studsar upp och ner, full av nyfikenhet på alla hans inspelningar, för att se om du kan spåra essensen i hans unika, enkla, svängiga, dansanta, ofarliga men ändå stundtals monumentala låtskatt. Du kommer att börja lägga märke mer till hur mjukt han sjunger, nästan som en kärleksfull viskning eller ett samtal med ett barn.

Bluesjournalisten, musikälskaren och Fats Dominofantasten Deluxe Birgitta Larsson, beskriver Fats unika kombination av talanger så här:

“Jag hörde första gången Fats i Blueberry Hill, i början på 60-talet måste det ha varit. Det var ju en hitlåt av kolossala mått; melodin satte sig direkt och hans röst och inte minst hans lätt gungande pianospel passade som hand i handske till låten. Efter det var man pigg på att höra mer av Fats. Namnet var ju också lätt att komma ihåg (en inte oväsentligt detalj i sammanhanget!). Det låg bra på tungan så att säga.

Men sen är det ju också hans sångröst, hans sätt att sjunga, och sätt att spela piano, som varit avgörande. Hans utpräglade timing. Och hans scenpersonlighet... Han verkar inte alls stöddig och han har en smittande karisma och "lekfullhet" på scen... Allt verkar så lekande lätt när han framträder. Han har också haft duktiga medmusikanter; hans förträffliga blåsare har bidragit i hög grad.

Hans sångröst är mycket tilltalande; den är ganska unik tror jag man kan säga, och igenkänningsbar. Han har ingen mäktig sångröst, men den har ändå något attraktivt över sig; något lätt sprudlande intagande. Pianospelet är också rätt unikt, trots att han inte gör några större märkligheter egentligen. Men det han gör sitter precis som det ska; det har flyt och gung, och kompletterar hans röst på ett ytterst lämpligt sätt.

Man blir glad av Fats låtar. Texterna innehåller inte några större djupsinnigheter, men det behövs heller inte.”

Vissa plattor kommer att beröra dig lite grand - dussininspelningar och återutgivningar. Andra kommer att bita sig fast i din hjärna som sugfiskar på en söderhavsbordell. Låtar som “It Keeps Raining” kanske ger dig en inblick i hur otroligt poppig han kan vara, medan “Honey Chile” är renodlad stomp-blues och “It’s You I Love” i det närmaste Vaudevillisk. Plocka isär dom enkla beståndsdelarna och upptäck hur stor roll blåsriffen har - och hur lustigt pianot är mixat i många fall. Eller helt enkelt bara digga... Digga Fats Domino! Du blir inte ensam...

Epilog

Fats fortsätter koka grisfötter i New Orleans i nya huset, där royalties kommer att strila in långt efter det att fukten från Katarina är ett minne blott. Fasaden är stolt och gul, med namnet i STORA bokstäver. Ringarna är av guld och han fick ett par nya pianon som gåva efter översvämningen - förmodligen spelar han tärning idag...

Med ödmjukhet och glädje
Ulf Sandström / Jefferson #176


FAKTARUTA: SINGELLISTA (Källa: Wikipedia)

A-Side B-Side Year Chart positions
US Hot 100 US R&B UK
Detroit City Blues The Fat Man 1949  2 
Boogie-Woogie Baby Little Bee 1950   
Hide Away Blues She's My Baby 1950   
Hey La Bas Boogie Brand New Baby 1950   
Every Night about This Time Korea Blues 1950  5 
Tired of Crying What's the Matter Baby 1951   
Don't You Lie to Me Sometimes I Wonder 1951   
Right From Wrong No, No Baby 1951   
Rockin' Chair Careless Love 1951  9 
I'll Be Gone You Know I Miss You 1952   
Goin' Home Reeling and Rocking 1952 30 1 
Poor Poor Me Trust in Me 1952  10 
How Long Dreaming 1952  9 
Nobody Loves Me Cheatin' 1953   
Going to the River Mardi Gras in New Orleans 1953 24 2 
Please Don't Leave Me The Girl I Love 1953  3 
Rose Mary You Said You Loved Me 1953  10 
Something's Wrong Don't Leave Me This Way 1953  6 
You Done Me Wrong Little School Girl 1954  10 
Where Did You Stay Baby Please 1954   
You Can Pack Your Suitcase I Lived My Life 1954   
Love Me Don't You Hear Me Calling You 1954   
I Know Thinking of You 1954  14 
Don't You Know Helping Hand 1955  7 
Ain't That a Shame La La 1955 10 1 23
All By Myself Troubles of My Own 1955  1 
Poor Me  1955  1 
I Can't Go On 1955  6 
Bo Weevil  1956 35 5 
Don't Blame It on Me 1956  9 
I'm in Love Again  1956 3 1 12
My Blue Heaven 1956 19 5 
When My Dreamboat…  1956 14 2 
So Long 1956 44 5 
Blueberry Hill  1956 2 1 6
Honey Chile 1956  2 29
Blue Monday  1956 5 1 23
What's the Reason I'm Not... 1956 50 12 
I'm Walkin' I'm in the Mood for Love 1957 4 1 19
The Rooster Song  1957  13 8
My Happiness 1957   
As Time Goes By 1957   
Hey La Bas 1957   
Valley of Tears  1957 8 2 25
It's You I Love 1957 6 2 
When I See You  1957 29 14 
What Will I Tell My Heart 1957 64 12 
Wait and See  1957 23 7 
I Still Love You 1957 79  
The Big Beat  1957 26 15 20
I Want You to Know 1957 32  
Yes My Darling Don't You Know I Love You 1958 55 10 
Sick and Tired  1958 22 14 26
No, No 1958 55 14 
Little Mary Prisoner's Song 1958 48 4 
Young School Girl It Must Be Love 1958 92 15 
Whole Lotta Loving  1958 6 2 10
Coquette 1958 92 26 
Telling Lies  1959 50 13 
When the Saints Go Marching In 1959 50  
I'm Ready  1959 16 7 
Margie 1959 51  18
I Want to Walk You Home  1959 8 1 14
I'm Gonna Be a Wheel Someday 1959 17 22 
Be My Guest  1959 8 2 11
I've Been Around 1959 33 19 
Country Boy  1960 25  19
If You Need Me 1960   98
Tell Me That You Love Me  1960 51  
Before I Grow Too Old 1960 84  17
Walking to New Orleans  1960 6 2 19
Don't Come Knockin' 1960 21 28 
Three Nights a Week  1960 15 8 45
Put Your Arms Around Me Honey 1960 58  
My Girl Josephine  1960 14 7 32
Natural Born Lover 1960 38 28 
Ain't That Just Like a Woman  1961 33 19 
What a Price 1961 22 7 
Shu Rah  1961 32  
Fell in Love on Monday 1961 32  
It Keeps Rainin' I Just Cry 1961 23 18 49
Let The Four Winds Blow Good Hearted Man 1961 15 2 
What A Party  1961 22  43
Rockin' Bicycle 1961 83  
I Hear You Knocking  1961 67  
Jambalaya (On the Bayou) 1961 30  41
You Win Again  1962 22  
Ida Jane 1962 90  
My Real Name My Heart Is Bleeding 1962 59 22 
Dance with Mr. Domino  1962 98  
Nothing New (Same Old Thing) 1962 77  
Did You Ever See a Dream…  1962 79  
Stop the Clock 1962 103  
Won't You Come on Back Hands Across the Table 1962   
Hum Diddy Doo Those Eyes 1963 124  
You Always Hurt the One You Love Trouble Blues 1963 102  
True Confession Isle of Capri 1963   
One Night I Can't Go on This Way 1963   
There Goes (My Heart Again)  1963 59  
Can't Go on Without You 1963 123  
When I'm Walking (Let Me Walk)  1963 114  
I've Got a Right to Cry 1963 128  
Red Sails in the Sunset Song For Rosemary 1963 35 24 34
I Can't Give You Anything But Love Goin' Home 1963 114  
Who Cares  1963 63 27 
Just a Lonely Man 1963 108  
Your Cheatin' Heart When I Was Young 1964 112  
Lazy Lady  1964 86 34 
I Don't Want to Set the World… 1964 122  
If You Don't Know What Love Is Something You Got Baby 1964   
Mary, Oh Mary Packin' Up 1964 127  
Sally Was a Good Old Girl For You 1964 99  
Kansas City Heartbreak Hill 1964 99  
Why Don't You Do Right Wigs 1965   
Let Me Call You Sweetheart Goodnight Sweetheart 1965   
I Done Got Over It I Left My Heart In San Francisco 1965   
What's That You Got? It's Never Too Late 1965   
The Lady in Black Working My Way Up Steady 1967   
Big Mouth Wait 'Til It Happens to You 1967   
One For The Highway Honest Papas Love Their Mamas… 1968   
Lady Madonna One for the Highway 1968 100  
Lovely Rita Wait 'Till It Happens to You 1968   
Everybody's Got Something to Hide… So Swell When You're Well 1969   
Make Me Belong to You Have You Seen My Baby 1970   
New Orleans Ain't the Same Sweet Patootie 1970   
Sleeping on the Job After Hours 1978   
Whiskey Heaven -- 1980

Taggar: Internationella artister

Skriv ut