1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Gary Primich

The Company Man

En av mina sentida favoriter bland bluesartister är Gary Primich, sångare/munspelare från Austin, Texas.
För ca ett år sedan var vi en minibuss full med bluesentusiaster från Växjö/Alvesta som åkte till Helsingborg för att se och höra honom. Gary och hans band gjorde ett minnesvärt framträdande som gjorde ett starkt intryck på oss alla.
Nu ett drygt år senare fick vi i Bluesparty i Växjö plötsligt möjlighet att boka Gary med band. En möjlighet som vi inte försatte.
Undertecknad fick då för sig att göra debut som intervjuare eftersom detta tillfälle inte fick sumpas. Gary ställde gärna upp efter föreställningen, och detta trots att jag inte dolde min brist på erfarenhet som intervjuare.
Så här kommer Garys story och till läsekretsen kan jag bara vädja om överseende beträffande eventuella brister.
P.S. Gary och bandet gjorde förstås som väntat ett kanongig i Växjö.

Välkommen till Europa, Sverige och Växjö. Jag vet att ni var i Norge några veckor innan ni kom hit. Har ni varit i fler europeiska länder på turnén?

Nej, inte den här gången. Vi började turnén för ungefär en månad sedan och har bara spelat i Norge och Sverige.

Är det någon skillnad på den europeiska publiken och den publik du är van vid hemifrån?

Jodå, det finns en skillnad. Den europeiska publiken är mer en konsertpublik, en mer lyssnande publik jämfört med ett vanligt klubbgig hemma.

Fungerar ni mer som någon sorts bakgrundsmusik hemma jämfört med här?

Nej, inte riktigt… Det kan förstås bli så. Ibland också här i Europa. Men om vi pratar om bra gigs där vi är nöjda med oss själva och med publiken, så är 90 procent i Europa sådana, medan vi kan säga att hälften hemma kommer upp i den nivån.


Hur många gånger har du varit på Europaturné nu?

Oj, jag vet inte, kanske 25-30 gånger. Första gången var 1989 och sedan har det bara rullat på.

Du har också spelat i Ryssland?

Ja, faktiskt. Det var hösten 1991. En mycket bisarr upplevelse. Vi spelade på Arctic Border Blues Festival i Kirkenes i Nordnorge. Det ligger nära den ryska gränsen, och nästa dag spelade vi på den ryska sidan i en stad som heter Nikel. Det var verkligen ruskigt… Det hör också till saken att detta var bara två veckor efter Gorbatjovkuppen, så folk där var förstås väldigt osäkra på vad som skulle hända. Den politiska situationen var väldigt osäker. Nikel var en ruggig miljö och affärerna där hade ingen mat att sälja, de var alldeles tomma.
När man har musiken som levebröd kan man ibland hamna i de mest skiftande situationer och miljöer. T.ex. fastnade jag i Rodney King-upploppet i april 1992 när vi höll på att spela in en skiva i L.A. (Ni minns väl videofilmen med den svarte killen Rodney King och ett gäng vita poliser som bankade på honom med sina batonger?).

Jag antar att du turnerar en hel del i USA också. Blir det mest under sommaren eller hur fungerar det?

Nej, vi turnerar året runt. Våra klubbar har öppet året runt, medan man här i Europa tar semester och stänger klubbarna. Hemma är det högsäsong under sommaren. Alla klubbar är öppna plus alla festivaler som finns överallt.

Du spelar mer än 200 kvällar per år, och tidigare blev det mer än så. Du har dragit ner på ditt turnerande. Kommentar?

Ja, jag har försökt dra ner lite. Du vet, man blir ju äldre och jag vill vara hemma mer, tillbringa mer tid med min fru.

Har ni några barn?

Nej, i så fall hade jag inte hållit på med detta. Om jag vore en far så skulle jag vara en far, om du förstår vad jag menar. Min fru är väldigt förstående, hon älskar musik precis som jag. Vi har varit gifta länge, jag saknar henne och vill tillbringa mer tid med henne.

Hur länge har du varit musiker på heltid?

Hela tiden, ända sedan jag var 18 år. Jag är ju 42 nu och under hela denna tid är det bara under två år som jag har ägnat mig åt annat.

Låt oss gå tillbaka i tiden och norrut, alltså norrut från Austin, Texas där du bor nu. Du föddes i Chicago och växte upp i Gary, Indiana som ligger strax utanför Chicago. Hur började ditt musikaliska liv där?

Som liten grabb och i tidiga tonåren var det rock´n´roll som gällde. Jag gillade Allman Brothers mycket, och andra liknande grupper. Men jag gillade blues också, det har jag alltid gjort. Jag lyssnade alltid extra uppmärksamt varje gång dom spelade blueslåtar på radio. Jag minns en gång när en station spelade Hoochie Coochie Man med Allman Brothers, och direkt efter spelade de originalet med Muddy Waters.
Det var en fantastisk skillnad. En helt annorlunda version som jag tände på direkt. En enorm upplevelse!

Du är ju skivsamlare. Köpte du skivor vid den här tiden också?

Javisst, jag köpte allt där ordet blues fanns skrivet på fodralet. Jag använde alla pengar jag hade till att köpa skivor.
Sedan började jag tänka att de här killarna (svarta blueskillar i Muddy Waters-generationen) de bor ju här där jag bor! Så jag skaffade mig ett munspel och började allt oftare sticka in till stan, till klubbarna, där jag då och då fick göra inhopp och kunde snappa upp en del grejer.

Berätta lite om dina lärdomsår där, om barerna på South Side, om Maxwell Street Market, Big Walter, John Henry Davis och de andra.

Jag tror det började med att jag var och lyssnade på ett gig på Theresa´s eller Checkerboard Lounge. Där mötte jag John Henry Davis, och han sa: "Kom med till Maxwell Street på söndag och spela med mig! Jag betalar dig!" Så jag började spela på Maxwell Street på söndagar. Det var bara ungefär 20 minuter från där jag bodde.
På Maxwell Street spelade man hela söndagen. Vi började klockan åtta på morgonen och spelade till fyra eller fem på eftermiddagen och kunde få ihop 25 dollar i växelmynt, så man hade en plastkasse full med mynt på eftermiddagen!
Jag spelade mycket med John Henry Davis på gitarr och en kille som hette L V Banks på bas. De var okunniga Mississippi-killar, och då menar jag inget illa med det, bara att de var mycket outbildade. John Henry Davis, som var bandledare, kunde faktiskt inte räkna! Jag fick alltid räkna åt honom när vi satt i hans van och skulle se hur mycket vi hade fått i plastkassen och hur pengarna skulle fördelas.
Han var skrotsamlare och hade en van som han körde runt med i Chicago för att köpa och sälja skrot. Då brukade jag också sitta med honom i hans van och räkna åt honom så han att fick reda på hur mycket han fått ihop. Det här var fattiga, outbildade killar från Mississippi, från lantarbetarfamiljer, men de var riktiga blueskillar som jag lärde mig massor av under den här tiden!
Runt hörnet från där vi brukade spela, uppe vid korsningen av Maxwell St. och Newberry Ave, där brukade Robert Nighthawk spela förr i tiden. Vid nästa hörn spelade Big Walter och Floyd Jones. Homesick James brukade också spela där. Jag gick ofta dit för att lyssna på Big Walter. Han kom också för att kolla på mig. Han kunde låna mitt munspel för att visa mig några grejer, ge mig en lektion och snacka lite.
Jag hade turen att bo i närheten av de här killarna och att få uppleva och lära mig direkt från några av de sista stora mästarna, men även från andra i den yngre generationen som skapade Chicagobluesen.

Du fortsatte sedan med Maxwell St. och barerna under ett antal år, men sedan lämnade du Sweet Home Chicago för att bosätta dej i Austin, Texas. Varför?

Jo, för att jag verkligen ville kunna försörja mig på musiken. Jag jobbade vid den tiden på ett stålverk i Gary och jag tyckte att bluesscenen i Chicago alltmer utvecklades i en rock/funk-riktning. Det var inte längre den traditionella Chicagobluesen som gällde, den som jag ville lira och som jag lärde mig av Big Walter och de andra killarna. Så jag stack till Austin, Texas och hamnade bl.a. på Antone´s Night Club. Därnere spelade de den traditionella blues som jag gillade. Det höll på att skapas en ny bluesscen där, så då tog jag mina grejer och flyttade dit helt enkelt.

Efter några år där kom det ut ett par plattor med Jimmy Carl Black & the Mannish Boys. Black var ex-trummis med Mothers of Invention och du var en Mannish Boy…

Ja, vi spelade bra blues. Det där bandet hjälpte mig en hel del. Jag utvecklade min stil mycket tillsammans med dem.

Amazing Records, som ni spelade in för, måste ha fått upp ögonen för dig eftersom du sedan fick göra ett par plattor under ditt eget namn.


Ja, det var då, 90-91 som jag började etablera mig som bluesmunspelare i USA. James Harman producerade min andra soloskiva på Amazing Records. 1994 skrev jag på för Chicagoetiketten Flying Fish och spelade in "Travelin´ Mood", och året efter kom "Mr. Freeze". Sedan skrev jag på för New Orleans-baserade Black Top Records, och för dem spelade jag in "Company Man" 1997 och "Botheration" 1999.

Amazing gjorde konkurs, Flying Fish blev uppköpta av Rounder … hur är det med Black Top?

Jag är inte med dem längre för de har sålt sin etikett också, så nästa skiva kommer jag att finansiera själv. Jag har nya låtar, är redo att köra igång och sedan ska jag sälja den till ett bolag.

Hur har det fungerat med marknadsföring och distribution hos de här skivbolagen?

Man måste erkänna att de alla har haft dålig marknadsföring och distribution, eftersom de har varit små bolag med begränsade resurser, men det har blivit bättre vid varje byte hittills. Men bluesen appellerar ju inte till massorna…

Du skriver egna låtar och gör även covers. Vad har du för krav på dina covers?

När jag gör en cover så är kravet att den inte ska vara alltför känd, att inte alltför många artister har spelat in den. Allra helst ska den inte vara inspelad alls.

När det gäller ditt eget material, dina egna låtar; har du skrivit ända från början?

Ja, det har jag. Och jag försöker hela tiden utveckla mitt skrivande, försöker spela in mer och mer av mitt eget också. Min strävan är att ännu tydligare utveckla min egen stil, att skaffa mig ett eget uttryck inom bluesen. Du vet, så att man när folk lyssnar blir identifierad som Gary Primich, med mitt speciella uttryck och sound som inte kan vara någon annans.

Om man lyssnar på dina skivor så hör man influenser från country, rockabilly, jazz m.m.
Du tar alltså inte bara intryck av blues utan lyssnar på annat också…?

Jag anser en massa grejer vara blues. Jag tycker Charlie Parker är blues, Hank Williams är blues, Duke Ellington är blues, Merle Haggard är blues etc. …

Du har också nämnt Lester Young och steelgitarristen Jerry Byrd som inspirationskällor…

Jag älskar steelguitar, och Jerry Byrd är en av mina hjältar. Och jag har lyssnat mycket på saxofonister och en massa annat för att få inspiration. Om något berör mig, inspirerar mig, så försöker jag ta det med mig till min egen musik.

Om vi pratar om munspelare, vad säger du om de här killarna: Rick Estrin, Mark Hummel, Kim Wilson, James Harman, Rod Piazza, Paul Delay, William Clarke, Jerry Portnoy…?

De är alla mina vänner mer eller mindre. Jag älskar deras musik, de är fantastiska munspelare allihop och vi träffas ibland. De är fina killar som jag har den största respekt för.

De är ju alla vita, och om man tänker på nu levande svarta munspelare så får jag bara ihop Carey Bell, Billy Branch, Billy Boy Arnold och Sugar Blue. Inte så många… Känner du till fler?

Nja…, gamle Snooky Pryor också. Sugar Blue är jag inte så förtjust i, Carey Bell och Billy Boy Arnold är också mina vänner och jag respekterar dem mycket. De är väldigt bra.

Men de är färre och äldre än de vita munspelarna. Men det är väl det som är bluesens verklighet idag…

Javisst, vita älskar musiken, spelar den och bevarar den medan svarta tycker att det är "bomullsplockarmusik" och den intresserar dem inte. Den representerar en tid som de inte vill bli påminda om.

Men det finns ändå en del yngre svarta killar som har dykt upp under 90-talet som har lyssnat på "bomullsplockarmusik" och som bygger sin musik på en äldre tradition. Jag tänker på killar som Keb Mo´, Corey Harris, Alvin Youngblood Hart…

Javisst, det är bra killar. Min favorit bland dem är Alvin Youngblood Hart, han är fantastiskt bra!

Låt oss prata lite om ditt band. Du omger dig alltid med bra musiker. Ikväll har vi kunnat njuta av bl. a. gitarristen Chris Masterson. Andra gitarrister som förekommer på dina skivor är Shorty Lenoir och Mark Korpi. Det är väldigt viktigt för dig med en bra gitarrist?

Ja, jag måste ha en bra gitarrist, det är själva ryggraden i min musik. Den bygger mycket på ett bra understöd från gitarren. Chris Masterson är verkligen bra, han är bara 23 år men är ändå så utvecklad som gitarrist. Jag jobbade med Shorty Lenoir i sju-åtta år men sedan flyttade han från Austin så vi kunde inte jobba ihop längre. Mark Korpi och jag är kompisar sedan 15 år, och vi har jobbat ihop från och till hela tiden. Han har dock inte varit stadig medlem i bandet. Trummisen Jim Starboard och basisten Randy Glines som nu ingår i bandet har jag spelat med från och till under många år. Så jag har ett mycket bra band med duktiga killar.

Är det killarna vi har hört ikväll som spelar på din nya CD?

Ja, och det är första gången vi spelar in tillsammans.

Vad kan man säga om ditt sound?

Jag är inte ute efter något rocksound, något tyngre sound, utan jag försöker spela i en nytraditionell stil. Traditionell, men utan att imitera. I min musik försöker jag uttrycka mig själv och mitt band genom att visa mina erfarenheter, mitt liv, vad jag är etc. Ett nytt personligt uttryck i en traditionell stil.

Kan du ge mig en bra fråga och sedan besvara den?

Ja, då blir frågan: Varför är det så viktigt med subtilitet i bluesen?
Idag finns det en massa rockgitarrgudar, rockattityder, överspelande inom bluesen, som jag tycker stinker.
Alltför många människor tror att det är det som är blues. Jag anser att det är viktigt med subtilitet, finess och dynamik i bluesen, i motsats till den överdrivna, bombastiska högvolymskit som jag nyss beskrev.

 

En av Garys plattor heter "My Pleasure", och jag lånar den titeln när jag säger att det var "my pleasure" att intervjua honom. Jag ser fram mot utgivningen av hans nästa CD.

Av Stephan Karlsson


This page and all contents are © 1996-2000 by Jefferson, Sweden.

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut