Morales, Joey #152

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

JOEY MORALES

Joey Morales. Foto: Anders Lillsunde
Joey Morales. Foto: Anders Lillsunde

 

Ett överraskande besök

Det var total överrasking att Hooter tog över Carlos Guitarlos på nytt. Men som Hooters fru sade inför spelningen på McBeth i Eskilstuna, han en av de bästa Hooter haft här. En ännu större överraskning var att originaltrummisen från the Rhythm Pigs, Joey Morales, skulle spela trummor med dem. Det var orsak nog att åka dit och kolla in bandet.

Joey var en mycket trevlig person och på alla sätt Carlos motpol. Han har varit yrkesmusiker ända sedan 20-årsåldern. Med tanke på allt vad som står att läsa om Top Jimmy & The Rhythm Pigs, blir första frågan helt naturlig.

Hur många lever av er?
Bandet bröts upp i slutet av 80-talet. Gil T flyttade till Austin, Texas 1989. Han är gift och har barn. Han flyttade tillbaka till Los Angeles för något år sedan. Han är här nu. Steve Berlin som är med på det där fotot spelar nu med Los Lobos. Carlos flyttade till San Fransisco. Jimmy åkte till Las Vegas, där han sedan dog som du vet. Gil T flyttade till Austin, Texas.

Dig the Pig lever och mår bra i North Hollywood, California. Han heter Richard på riktigt. Hans efternamn vet jag faktiskt inte. Han spelar litet och finns på vår senaste cd på en låt. För många år sedan gjorde Carlos, Jimmy och Gil T en överenskommelse: Det skall vara tre minst Rhythm Pigs för att göra en Rhythm Pigs-låt, även om Carlos skrev dem alla. Han spelar nog i några band, men gör nog inte speciellt mycket musik. Han har ett vanligt dagjobb

Under tiden då vi höll på att avsluta bandet skrev en lokal tidning, The LA Weekly,  i sin skvallerspalt att Carlos tog mig i förvar och Jimmy fick Gil T.  Jag har varit med honom ända sedan dess i 27 år till och från. Han hör av sig varje gång han kommit till Los Angeles.

Hur har du klarat dig så bra om man jämför med Carlos och Jimmy?
Jag har levt ett relativt rent liv. Jag har en moral. En tidning skrev en gång när vi spelade på Long Beach University, att den enda ordentliga i gruppen var trummisen Joey. De andra skulle man akta sig för.

Vad är din bakgrund?
Jag började spela trummor sent. I skolan spelade jag trumpet och bluesmunspel. Min pappa, Lloyd Morales, var i flygvapnet. Det var sångaren Vic Damone övertalade honom att sluta där för att spela med honom. Efter det spelade han med Les Brown i 10 år. Han spelade sedan med sådana som Frank Sinatra, Barbara Streisand, Dean Martin, The Andrew Sisters med flera. Den sista han jobbade var Bobby Vinton. Han stannade hos honom i 20 år. Sedan pensionerade han sig.

Min äldre bror, Tony, är även trummis. Han var en av originalmedlemmarna i den mycket kända jazzgruppen the Rippingtons. Han är en mycket erkänd studiomusiker. Min pappa och min bror är mina största influenser. Trummor fanns alltid runt omkring hemma, men jag tog dem inte till mig då. Min pappa och min bror är mina största influenser. Jag lyssnade till dem hela tiden.

Hur kom det sig att du började spela bluestrummor?
Det började jag med Carlos. Innan var jag med i ett semiband, men mitt första turnerande band var the Rhythm Pigs. Jag var 21 då jag kom med där. Jag började sent och var inte speciellt bra då. De tvingade mig att lära mig snabbt. Vi hade tre repningar innan vi började, sedan hade vi jobb varje kväll. Det var inga småställen, det var stora klubbar som Whiskey A-Go-Go, The Roxy (konserthallen finns kvar än idag) och andra liknande. Jag blev så småningom allt bättre. Jag lyssnade på blues för att lära mig bluesmunspel, på sådana som Little Walter och Sonny Boy Williamson. The Rhythm Pigs gjorde blues, men även andra saker. Vi höll ihop under hela 80-talet tills bandet bröts upp.

Jag jobbade sedan som freelance och jobbade litet varstans i ”arbetande” band.  Sedan kom Jimmy tillbaka. Då åkte vi en sjuveckors turné över hela USA. Carlos var med. Dig var bara med på några spelningar. Vi tog in en ersättare på bas för Gil T. När vi kom tillbaka från turnén, startade Jimmy ett nytt band, The Line Up. Där fanns bland annat basisten från the Blasters. Bandet fanns i sex, sju år tills Jimmy blev för sjuk av allt sitt drickande. Vi gjorde en CD som heter the Line Up.

Sedan dök Carlos upp igen och jag gjorde lite jobb med honom. Efter det spelade jag litet här och där samt gjorde studiojobb. Jag har varit professionell musiker hela mitt liv.

Det är tack vare min tid i the Rhythm Pigs jag efteråt kunde fortsätta som heltidsmusiker. Det fanns så många som ville spela med mig.

Hur hamnade du med Carlos och Hooter i Sverige?
De ringde mig när Carlos senast var här. Jag hade innan träffat den danska trummisen Asmus Jensen i USA. Det var han som ordnade första kontakten mellan Hooter och Carlos. Hooter lär nog inte förlåta Asmus för det. Carlos kan nämligen verkligen gå folk på nerverna. Asmus ville nog inte åka med på denna turné och därför frågade Hooter mig.

Har du några förebilder
Sam Lay är en sådan. Så finns det en vars namn jag glömt, som spelade med Muddy Waters och Willie Dixon. Jag beundrar deras sätt ha spela och deras stil. Det är så gediget. Du kan svära på att det är så det skall spelas. Men de spelar inte rätt, fastän det låter bra. Det är litet ”off” här och där.

Jag övar en del för att hålla mig i form för att spela rent för de olika stilar jag måste kunna, som t.ex. jazz. Då kan Carlos som är van vid bluesspel, påpeka att jag inte spelar på rätt sätt.

Har du familj
Jag har en flickvän. Jag har aldrig varit gift och jag har inga barn. Mina föräldrar lever ännu. Men båda är sjuka.

Hur var det med Rhythm Pigs, rumlande ni så mycket som man kan läsa på olika hemsidor?
Rhythm Pigs var inte så mycket ett band som ett gäng. Överallt där vi var, var folk rädda för oss. Vi öppnade för en hel del punkband som hade punkpublik. Då hände det att någon i publiken kunde skrika något om oss. Då kunde Jimmy och Carlos hoppa ned från scenen för att göra upp. Det hände en gång på AL’s bar i centrala Los Angeles, att jag först såg Carlos hoppa ned från scenen, sedan Jimmy och Gil T. De slogs med publiken. Jag var ensam uppe på scen och fick spela ett långt trumsolo. Det hände ett antal gånger. En gång var Jimmy så full att jag såg att han nog skulle ramla baklänges rakt in i trummorna. Jag hoppade undan då han kom farande. Han hade ett ölglas i handen. När han sedan väl kom upp fötter, hade han glaset kvar i handen och hade inte spillt en endaste droppe. Vi hade ett rykte. Och vi fick alltid betalt.

Vad tycker du om att turnera i Skandinavien
Jag gillar det. Det är så vackert här. Det ser man inte överallt, speciellt inte i Los Angeles. Men det är långa resor och mycket arbete.

Ser du någon skillnad i vilka band som spelar då och nu
Då fanns massor av punkband. Innan dess var det disco och litet rock’n’roll. Funky rap har ersatt punken. Den är verkligen inne just nu. Även om texterna beskriver en tuff värld, är det bara ord. Jag vet inte om någon tar dem till sig. Den fungerar som dansmusik. Det fanns även mycket heavy metal som Mötley Crue.

Det fanns inte så många bluesband, men de är alla kvar som Rod Piazza, James Harman och the Fabulous Thunderbirds. De har alltid funnits där. De har bara blivit större och bättre nu. Det finns många nya band som kommer fram nu. Många spelar som Stevie Ray Vaughn. Det är en ny bluesvåg är på gång

Joey Morales. Foto: Anders Lillsunde
Joey Morales. Foto: Anders Lillsunde

 

Finns det några nya band?
Jag har så mycket att gör att jag inte hinner lyssna på nya band. Ibland vill jag inte ens lyssna på musik. Jag vill ha tystnad.

Bluestrummisar slår ofta hårt, men du slår inte hårt
Nej. Blues skall spelas enkelt, men med finess. Så länge du kan hålla tiden och ”back beat” där det skall vara, behöver det inte vara hårt. Spelar man hårt förlorar man något i musiken. Det hänger nog ihop med att många som spelar blues egentligen är rockmusiker, eller kommit via rock.

Mycket hänger även på själva musiken, om den är högljudd. Är de vana vid högljudd musik, blir lätt ett bluesspel överdrivet. Men det beror på att de har en rockbakgrund. Trummorna överflyger bas och gitarr. Jag har mer en jazzinfluens från min pappa.

Jag spelar allt möjligt i Los Angeles, allt från jazz, big band till disco. Men de band jag spelar i, håller sig i huvudsak till R&B. Man har en fördel när man måste spela i många stilar, man blir inte så endimensionell. Rock spelar jag inte.

Text Anders Lillsunde

Taggar: Internationella artister

Skriv ut