McClain Mighty Sam 1943 – 2015

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

MIGHTY SAM McCLAIN 1943 – 2015

En av de sista stora soulbluesstämmorna, Mighty Sam McClain, avled den femtonde juni i år, 72 år gammal. Sam hade för ett halvår sedan fått besked att han drabbats av cancer, och det var komplikationer i samband med behandlingen som ledde till hans död.

Sam McClain föddes i Monroe i Louisiana där han också tillbringade sina första levnadsår. Blott tretton år gammal rymde han hemifrån och undan en våldsam styvfar. Med åren formades Sam till en ypperlig sångare som tyvärr aldrig nådde ut till den stora publiken. De sista 20 åren, och de åtta år jag hade glädjen att jobba med honom, bodde han i New Hampshire med sin fru och manager, Sandra McClain.

Oavsett vilken genre han gav sig in i – soul, blues, R&B eller funk – var hans röst och musikalitet innehållsrik och känslofylld som högmässan i en svart baptistkyrka. Som de flesta i sin kultur var Sam en man of faith och skrev en sång, New Man In Town (som användes som ledmotiv i TV-serien Ally McBeal), som visade på hans djupa rötter i kyrkomusiken. Men hans skivkarriär inleddes faktiskt i Muscle Shoals och en cover på Patsy Clines Sweet Dreams. Det blev en hit och gav Sam McClain ett namn på den nationella R&B-scenen. Tidigare på 1960-talet hade han turnérat inom den så kallade Chitlin Circuit med olika vokalgrupper, ofta tillsammans med gitarristen Little Melvin Underwood. Sam berättade för mig att han aldrig kände sig riktig bekväm med musiken under de här åren. Ofta blev de ombedda att göra versioner av andras hitlåtar som The Drifters och Chubby Checker.

När Underwood tröttnade och for norrut bestämde sig Sam för en solokarriär. Han bodde några år i Pensacola i Florida, och det var där en discjockey vid namn Papa John Schroeder introducerad Sam för Rick Hall i Muscle Shoals. Allt tycktes utstakat för en lysande karriär för Mighty Sam McClain om det inte varit för att hans traumatiska upplevelser i barndomen gjorde sig påminda. Det våld som hans styvfar utsatt honom för och åren som hemlös i tidiga tonåren hade sänkt hans smärtgräns och han började missbruka alkohol och droger. Det var så illa att han inte dök upp på sitt första engagemang på The Apollo där han skulle sjunga med King Curtis band.

Två singlar för Atlantic gick obemärkt förbi och Sam flyttade till Nashville för att se om den berömda musikstaden kunde innebära en nystart för honom. Men det gick inget vidare och Sam hamnade återigen i fel sällskap och kom att försörja sig som langare i ett av West Nashvilles värsta distrikt. Efter att han ertappats under en polisraid insåg han att han måste ta tag i sitt liv. Han lyckades få jobb på The International Pancake House och livet såg ut att ordna sig. Men lyckan blev kortvarig, året därpå bar det utför igen och 1982 befann han sig i New Orleans där han bodde i ett bilvrak. Han berättade för mig att han levde hemlös på gatorna och lyckades då och då sälja blodplasma!

Sakta men säkert kom han tillbaka igen och sjöng på turistklubbarna utmed Bourbon Street. En dag blev han inbjuden av The Neville Brothers att medverka på lite större evenemang runt om i New Orleans. Cyril Neville introducerade Sam för Wayne Bennett som just hade lämnat Sams stora förebild Bobby Bland. Tillsammans for de till Japan där de spelade in ett livealbum och Sam började åter bli ett respekterat namn. 1990 var han en av huvudattraktionerna på The Southern Soul Revue Tour som förutom Wayne Bennett även inkluderade Nappy Brown och Johnny Adams. Sam var vid den här tiden aktiv med att skriva låtar och musikkollektivet runt Roomful Of Blues övertalade Sam att stanna kvar i Boston när paketturnén var över. Han stod för det vokala på Hubert Sumlins comebackplatta Hubert Sumlin´s Blues Party. Sedan följde en mängd skivor på märken som Black Top, AudioQuest och Telarc. Sam bosatte sig strax i New Hampshire tillsammans med sin Sandra och tog avstånd från allt som hade med alkohol och droger att göra. Tillsammans med Sandra startade han bolaget Mighty Music och i samarbete med gitarristen Pat Herlehey kom han att producera ett flertal soulfunk-plattor in på 2000-talet.

Själv träffade jag honom första gången under inspelningen av Scent Of Reunion, ett norskproducerat album där Sam bjudits in att sjunga duetter med den iranska sångerskan Mahsa Vahdat. Detta samarbete ledde till ytterligare en platta och bägge fick stor uppmärksamhet i worldmusic-kretsar. Jag hann själv göra två skivor med Sam, One Drop Is Plenty och Tears Of The World. Den första kom ut 2011 och följdes av flera turnéer i Norge tillsammans med Sam.

Det känns tomt att ha förlorat en mycket god vän och att aldrig mer få spela tillsammans med en så fantastisk sångare. Under hösten kommer jag och mitt band att lansera vår senaste inspelning med Sam, Tears Of The World. En platta som Sam var mycket stolt över men tyvärr aldrig själv fick uppleva i färdigt utgivet skick.

Knut Reiersrud

Översättning: Hans Schweitz

Taggar: Internationella artister

Skriv ut