1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

James Wheeler - photo by Ingmar KarlssonJames Wheeler

A Storyteller

För många av oss var det artisterna som var verksamma på bluesklubbarna i Chicago under 1950-talet som kom att bli fröet till intresset för bluesen. På den tiden var det bluesmusik varje kväll bland stadens många klubbar, något som får dagens bluesfestivaler att blekna.

Med lite fantasi kan man föreställa sig vilken kraftfull musik som dånade ut bland stadens alla klubbar där bl.a. Howlin´ Wolf, Muddy Waters, Little Walter, Elmore James, Magic Sam och Jimmy Reed bör nämnas. Det fanns många som aldrig nådde fram till en skivinspelning. Konkurrensen var hård och många kom inte längre än till klubbspelningar. Kanske några av dessa okända idag kunde ha blivit betraktade som legender om chans till en skivinspelning givits. En som började sin musikaliska bana på 1950-talet och som har fått vänta länge innan något skivbolag öppnade dörren är James Wheeler.

När den tionde upplagan av Åmåls bluesfestival gick av stapeln i somras var James Wheeler en av de gästande amerikanska artisterna. För många kanske ett obekant namn som smugit fram nu på sistone. Men redaktör Lillsunde ansåg honom tillräckligt intressant för att ge klartecken till intervju. Jag träffade honom på Stadshotellet där det hade börjat samlas en del celebriteter. Mojo Buford intar dagens lunch och jag hälsar på Big Joe Louis. Lazy Lester håller låda och vid ett fönsterbord hittar jag James Wheeler med ståtlig JR hatt. Vårt möte resulterade i att vi bestämde att träffas några timmar senare för en intervju.

Jag anländer när han avslutat sin lunch och föreslår att vi förlägger intervjun till hans rum, vilket han accepterar. James Wheeler slår sig ned i den enda fåtölj rummet bjuder på och jag placerar ut min bandspelare på hans obäddade säng där hans gitarr ligger och vilar. Han är en samlad man som utstrålar lugn. En tystlåten person kunde man läsa om honom via några informationsblad jag fått mig tilldelat. Inte tystlåten men en hövlig sansad man som noga tänker efter innan han svarar på frågorna. James Wheeler, som man onekligen unnar en smula framgång så här på ålderns höst, gav ett gott intryck.

Han föddes i Albany, Georgia 28 augusti 1937, och någon kontakt med bluesmusiken fick han inte som barn. Några svarta radiostationer som spelade blues fanns inte. Sin kontakt med musik fick han i stället via en biograf som låg nära hemmet. Via den vita filmduken lyssnade han på dåtidens stora jazz- och swingband. Bland de vokala namnen han hörde från radion nämnde han Bing Crosby och Frankie Laine. Lyckligtvis hittade han rätt i musiksmaken när han så småningom hörde den förträfflige Louis Jordan samt Ray Charles som blev hans stora riktmärke.

Storebror lockade James till Chicago
James avslutade sin skolutbildning vid 14 års ålder och hankade sig fram via jobb på restaurang, varuhus och som hembiträde. Familjen Wheeler flyttade till Florida där James i januari 1956 hämtades av sin äldre broder Golden "Big" Wheeler, som tog med sig sin lillebror till Chicago. Man kan förmoda att en helt ny värld öppnade sig för James när han fick möjlighet att följa med sin bror ut bland klubbarna. Big Wheeler spelade blues på sitt munspel och försökte nu få sin yngre bror intresserad av att lära sig spela. Trots att James inte var 21 år fyllda fick han komma in på vissa klubbar då man tog honom som musiker i Big Wheelers sällskap, och då inte James nyttjade alkohol gav vissa klubbar honom tillträde.

Han skaffade sig en gitarr och började öva framför skivspelaren där brodern lät honom träna till skivor av Jimmy Reed, Little Walter och Elmore James. Intresset ökade och redan 1958 kunde han börja röra sig över större ytor, då oftast på småklubbar eller housepartyn där han fick tillfälle att spela.

- Jag var runt 20 år när jag började. Det var på sydsidan tillsammans med Willie Black och Eddie King. Vi spelade på några småklubbar men mest på partyn. Det gav inte mycket pengar men jag lärde och hade framför allt kul. Jag fick tillfälle att lyssna på många av de stora affischnamnen, där Freddy King, Magic Sam och Howlin´ Wolf på allvar fick mig intresserad av att bli musiker. Jag försökte ta till mig allt jag såg dem göra. Det var mycket blues på den tiden. Numera har man bluesfestivaler då man samlar ihop en massa artister, men då under slutet av 1950-talet fanns bluesen överallt i Chicago. Från en gata till en annan fanns det tre-fyra klubbar att välja bland varje kväll. 1963 bildade jag mitt första band, The Jaguars, med Johnny Howard på bas och Sam Burden på trummor.

Bandet började sitt engagemang på the King James Club men det första lyftet kom när de ersatte Syl Johnson på the Just Me Lounge på 59th och Morgan. Fram till 1975 höll man ihop bandet och kompade många fina artister.

- Vi var ett husband och klubbägaren tog dit många artister som vi fick kompa. För honom blev det billigare än att låta artisterna ha sina egna band. Vi spelade bl.a. bakom O.V. Wright, Willie Mabon, Etta James, Al Green, Otis Clay och Rufus Thomas. Av medlemmarna i mitt gamla band lever fortfarande Sam. Däremot gick Johnny Howard bort för cirka 15 år sedan. Då jobbade han i Jerry Butlers band. När jag slutade med The Jaguars spelade vi covers men när jag hamnade hos the Impressions 1975 försökte jag börja skriva egna låtar.

Med Otis Rush i sju år
Den riktigt stora chansen kom först 1986 när hans bror ringde upp honom och nämnde att en viss Otis Rush ville få tag på honom. Han kontaktade Otis Rush som behövde en gitarrist under helgen. Detta blev till slut sju år och det var också Otis som uppmuntrade honom att försöka börja göra egna låtar.

- Det var under denna period med Otis som jag på allvar började skriva låtar. 1988 fick jag också chansen att börja sjunga i bandet. 1993 slutade jag och anslöt mig till Mississippi Heat och medverkade på tre album med dem. Var en kort tid även med i Magic Slims band och Willie Kents band. Otis och jag stöter på varandra ibland på någon klubb. Oftast på Buddy Guy´s Legends vilken ligger nära där Otis bor.

Via sin bror som hade gjort en platta på Delmark Records tyckte man på bolaget att det kunde vara kul att även låta den yngre brodern få göra en inspelning. Detta resulterade i albumet "Ready" som kom 1998.

- Jag hade varit med om att spela in med andra artister för bolaget. De kände till mig och fick reda på att jag hade en hel del material. De kom på idén till att spela in mig. Jag är nöjd med bolaget. Det ger mig ett bra rykte att tillhöra Delmark. Jag får på detta vis en bra distribution. Jag har materialet klart till tredje plattan och kommer att börja jobba med den när jag kommer hem. Förhoppningsvis kommer plattan att bli klar innan årsskiftet. De två första albumen gick för snabbt att spela in, men till nästa har vi övat en hel del ihop. Nu har jag mer rutin och man blir säkrare på sig själv. Min tredje platta kommer att bli mycket bättre.

Musiken måste följa lyriken
Hemma i USA har James ett eget band som, förutom han själv, även innehåller piano, bas och trummor i kompet. Som utvald kompgrupp till kvällens uppträdande hade han svenska bandet Jump 4 Joy med sig uppe på scen. Han lovordade det svenska bandet och känner att han kan slappna av och slipper oroa sig för kompet. Som han utrycker sig kan han gå ut på scenen och ha en "good time", vilket också märktes på kvällens spelning. James Wheeler har till sin läggning en ganska återhållsam stil, vilken kanske kan tolkas som lite tråkig hos vissa på en festivalspelning. Men för kännare har han en skön utstrålning och själv kan jag närmast jämföra honom med Fenton Robinson. Jag frågade honom om han har några speciella favoriter från sina två album på Delmark.

- Texterna är viktiga, jag lägger ned mycket i dem. Inspirationen till upplägget av texterna har jag fått från filmer jag sett på bio, med en uppdelning i tre partier; en början, sedan en handling och sist ett avslut. Bland mina egna låtar är jag nöjd med Ready, I Can´t Take It och Blues At Midnight. Musiken måste följa lyriken. I mina sånger finner man många bitar av berättelser. Många kallar mig för "story teller". Det är lättare att skriva om man upplevt något, egna upplevelser är bättre än påhittade texter. Det finns stunder när det bara kommer till en. Plötsligt kommer kraften att skapa. Det kan vara via en dröm eller när man kör bil eller träffar folk. Jag har alltid ett skrivblock tillhands så att jag snabbt kan skriva ned. Jag måste anteckna det direkt annars glömmer jag orden.

Fler vita än svarta på bluesklubbarna
James Wheeler betonar verkligen vikten av att kunna skriva eget material. Han glömmer inte sina rötter från 1950-talet men han vill gå vidare och utvecklas. Själv önskar han att han kunde framföra sin blues som t.ex. Muddy, men han klarar inte detta utan försöker hitta en egen stil som passar honom bättre. Men naturligtvis, som han uttrycker det, tar han med lite av den gamla kryddan så det inte flippar ut. Jag bad honom närmare förklara vad som är hans stil.

- Eftersom jag har kunskap om den gamla stilen från Chicago blandar jag en del. Jag själv lärde mig mycket av att sitta framför skivspelaren och spela. Jag köpte en hel del skivor på den tiden i syfte att lyssna på och träna till. Men jag växte upp med storbanden och det har nog format mig lite också. Åren med The Jaguars då vi kompade många av dom stora artisterna var lärorika. Bland mina favoriter numera vill jag nämna Sonny Boy II, Jr Parker, Jimmy Reed, B.B. King och O.V. Wright. Nuförtiden marknadsförs namnet blues av en massa rockstjärnor som inte har den rätta känslan. Man hör inte det gamla soundet från Jimmy Reed, Wolf, Elmore eller Muddy längre. Men man kan fortfarande via några svarta artister höra det gamla soundet när Otis Rush, Buddy Guy, Magic Slim och Willie Kent uppträder. De spelar riktig blues! Men det är mest de vita som lyssnar på bluesmusiken. När jag var ung kunde man ibland se några vita som kom in och lyssnade på blues. Numera är det fler vita än svarta på klubbarna.

Träffade tomten i Finland
James Wheeler använder sig av två gitarrer. Problemet är att den ena har längre hals, vilket skapar problem om man inte håller igång med båda. Finns det möjligen något namn på gitarren? Jodå, om än inte offentligt så har han börjat kalla sin gitarr 309. Anledningen är en historia han hörde där en kille bjuder ut en snygg tjej för en kväll, vilket resulterar i skön natt. Killen blir besatt av henne och måste ringa upp henne på hennes jobb, vilket har telefonnummer 309. Detta resulterade i att James tyckte att 309 lät så passande att han använder detta till sin gitarr numera.

Jag kände att det kanske var dags att börja avrunda intervjun även om James Wheeler verkade vara helt obekymrad om tiden. Jag bad honom att avrunda med några egna fritt valda ord om vad han tycker om den här turnén.

- Jag är mycket nöjd med turnén och det har gått bra för mig och jag ser fram emot att få spela i kväll med Jump 4 Joy. Jag reser till England i morgon och önskar jag fick ta med mig grabbarna. En annan för mig trevlig upplevelse på denna resa var i Finland då jag fick tillfälle att träffa tomten. Det var spännande att få besöka tomtens land. När jag kommer hem börjar arbetet med det nya albumet. Jag har mycket material nu som också skulle räcka till ett fjärde album. Hoppas att jag kan komma tillbaka hit igen till Sverige då med mitt eget band. Jag gillar festivaler, det ger mig chansen att träffa andra bluesartister. Det var många år sedan jag träffade Mojo Buford, och Lazy Lester hade jag bara hört talas om tidigare, här fick jag tillfälle att träffa honom.

Skivtips:
"Ready" Delmark DE-719 och "Can´t Take It" Delmark DE-743

 

Text/bild av Ingmar Karlsson / Jefferson #130


This page and all contents are © 1996-2001 by Jefferson, Sweden.

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut