BLUESROCK FRÅN TEXAS
I våras dök det upp en riktig äkta vit Texas-bluesgitarrist på Stampen. Det finns massor av dem, men dessvärre syns de nästan aldrig på våra breddgrader. Det är bara deras bluesrock-skivor som väller ner i postboxen. Det är så att man ibland undrar om de ens finns, eller om det är någon businessman med en fabrik som tillverkar vit Texasblues på samma sätt som Elektrolux tillverkar bara en standardtvättmaskin som sedan säljs under olika namn och pris världen över. ”Badge engineering” kallades fenomenet under British Leylands storhetstid när det i England tillverkades bara två bilmodeller: Rolls Royce och Leylands familjebil. Den senare hette Morris, Hillman, Vauxhall, Austin, Triumph o.s.v, beroende vilket emblem man råkade ha i lådan den dagen vid löpande bandet. Jag överdriver litet, men bara litet.
Nu är Rocky Athas inte vem som helst, även om han är okänd i de breda lagren. Han har uppträtt på jättearenor och på små klubbar. Han har levt livet som firad rock stjärna och han kommer med bara sin gitarr. Rocky Athas är idag den kanske mest framstående vita Texasgitarristen, något av en gitarristernas gitarrist.
Rocky Athas växte upp som barn tillsammans med Stevie Ray Vaughan och länge gick deras karriärer parallellt, med Rocky före i spåret, innan Stevie Ray slog igenom med dunder och brak. Rocky stannade på lokal Texasnivå med sitt band Lightning, det kanske hetaste bandet där och då. De öppnade för alla rockstorheter, men otur i val av skivbolag resulterade i att bandet aldrig fick ut någon skiva. 1982 blev han erbjuden plats som sologitarrist i Black Oak Arkansas, ett av de äldsta och största amerikanska rockbanden. Rocky skrev även låtar för dem. Efter ett antal år slutade han för att kunna gå tillbaka och göra den musik som han anser är hans, nämligen Texas bluesrock. När Black Oak Arkansas aktiverades i slutet av 90-talet, var dock Rocky med i bilden igen. Sedan 2000 har han haft ett antal musik- och bandprojekt.
Trots alla myter som byggts upp under årens lopp, är bluesmusik i grunden inget annat än dansmusik för svarta. Under 20- och 30-talet var bluesen dessutom den dagens svarta popmusik. Jag hänvisar till Elijah Walds bok Escaping The Delta - Robert Johnson and the Invention of the Blues som en av många källor. På 60-talet skedde en omdefiniering av bluesen till konstmusik av de då nyväckta entusiasterna. Mycket kanske beroende på att de inte hade några insikter alls i den kultur musiken härstammade från. Man träffades av musiken lösryckt ur sitt sammanhang, vilket lämnade fältet fritt för vilka tolkningar som helst. Dessutom förstod man sig inte heller på texternas innebörd. Skulle man ha förstått hur mycket knulla det egentligen var, skulle man kanske ha varit mer försiktig i sin ambition.
Exakt samma musik men två olika förhållningssätt beroende på om man är svart eller vit, då eller nu. Vad är mer naturligt än att fråga vad Rocky spelar samt be honom redogöra för den vita musikformen bluesrock. Hans vokalist Larry Samford deltog även med några inpass.
Konstmusik för vita eller dansmusik för svarta?
Ha, ha, ha så har jag aldrig hört frågan ställas förut. Låt mig se, äuhmm… Jag vet inte vad jag skall svara… upprepa frågan… Jag spelar konstmusik för vita. En del av mina influenser är bl.a. Freddy King och Cream. Vi försöker lägga en låtstruktur till en rockande blues (rocking blues). Vi försöker göra låten som en viktig del av musikarvet genom att använda bluesgrunden, för blues är min stora kärlek. Som barn introducerade band som the Yardbirds och the Animals blues för oss. De gjorde oss medvetna. Och när vi sedan läste i tidningar att de gillade sådana som Muddy Waters och Lightning Hopkins, då koncentrerade vi oss och lyssnade på dem. Men vi fortsatte med att älska the Stones, the Animals och the Yardbirds. Vi visste ju inte innan att de spelade blues, speciellt the Animals gjorde mycket blues.
ZZ Top och Billy Gibbons hör till Rockys stora supportrar. ZZ Top var under många år det största bandet för bluesinfluerad rock och kommer också från Texas. Men man kan gå tillbaka till Led Zeppelin. De är bluesbaserade, ändå framstår musiken som helt egen. Det är inte ett bluesband, det är något annat som ändå lutar sig tungt mot bluesen. Det finns många andra band som använt en bluesplattform för att utveckla en egen rockmusik. Många äldre rockmusiker gör bluesrockplattor idag. Hur långt skall man gå? Skall man se vit blues som en egen musikform som spiller över till rock och folkmusik? På samma sätt som gränserna från svart blues mot jazz och soul är glidande.
Bluesrock eller den vita tolkningen av svart blues?
Texas har alltid varit en betydande bluesstat som fostrat många verkligt betydande svarta artister och framför allt stilbildande gitarrister. Den moderna bluesgitarrens fader T-Bone Walker kom från Texas och hans profeter Gatemouth Brown och Pee Wee Crayton m.fl likaså. Hans främsta arvtagare, B.B. King, kom dock från Mississippi, men tog till sig T-Bones Texasstil. Innan dessa lade den ofantligt populära Blind Lemon Jefferson på 20-talet grunden för nästan all bluesgitarr. Nu förs Texasarvet vidare av vita gitarrister, för vilka Stevie Ray Vaughan fått samma betydelse som T-Bone hade för svarta. I Sverige kan vi titt som tätt höra Chris Hiatt som uppträder med en Stevie Rayrepteroar samt -kostymering, men han är född i Washington och bor i Arizona. Vad vi kan se finns inte samma koncentration i andra stater av idag. Hur kommer det sig att så många vita bluesgitarrister kommer från Texas?
Det var en bra fråga. För det första är Texas stort, men det finns också en speciell stil som kommer från Texas. Det är som med mycket annat, i vissa områden lägger du dig till med en viss accent (dialekt). I Texas lade vi oss till med gitarrstilar. Våra gitarrvibraton är snygga och långsamma samt innehåller mycket fraseringar, medan man i Kalifornien eller Mellanvästern är ordentligt hektiska.
Jag har märkt att många äldre musiker inte lyssnar speciellt mycket på ny musik. Att man knappt lyssnar längre. Det har alltid förvånat mig. Och om man lyssnar är det på gamla klassiker, eller musik som bekräftar ens gamla ställningstagande från det man en gång etablerade sig som musiker. Nyfikenheten har ersatts av självbekräftelse. I det fallet har musiker och entusiaster mycket gemensamt. Rocky Athas skiljer sig inte från mängden.
Nu pågående turné i England
Firad rockartist med Black Oak Arkansas respektive mindre firade vit bluesgitarrist
Det möter alltid stor förvåning, när någon artist hoppar av från ett stort rockband. Mick Taylor får leva för evigt med avhoppet från the Rolling Stones och frågorna om det inte var något lurt med det i alla fall, som om han vore en looser. Vårt mått på framgång är spaltmeter och pengar. Personlig tillfredsställelse, inre harmoni samt livskontroll är inga gångbara parametrar, ens i det land som anses vara västvärldens mest socialistiska.
Rocky Athas blev erbjuden plats i Black Oak Arkansas som han sedan lämnade ett antal år senare för att ägna sig åt bluesrock. Det är lika uppseendeväckande som Mick Taylors öde. Varför gör man något sådant, lämnar ett liv i sus och dus på toppen, beundrad av alla och envar för att sedan av helt egen kraft försöka harva fram i relativ skugga?
Det var lättare med Black Oak Arkanas. Vi hade bussar och uppträdde på stora arenor. Jag var med på deras två sista album och tre av mina låtar är på deras greatest hits. Faktiskt gjorde de även en blues, men först efter min övertalning. Den blev faktiskt bra. Men jag visste att jag måste jobba hårdare när jag lämnat dem. De var så etablerade. De har gett ut 26 album. Min lön var mycket bra. Men jag hade känslan av att om jag inte då lämnade bandet för att göra min egen musik, kommer jag aldrig att göra det. Jag slutade och fick så slutligen göra vad jag ville göra. Jag gjorde sedan olika projekt, bl.a. med Glenn Hughes [från Deep Purple] samt ett 2002 med Double Trouble [Stevie Ray Vaughans gamla kompband] och Buddy Miles under namnet the Blues Berries. Vi gjorde en cd och turnerade i sex veckor tills Buddy fick hjärtproblem och måste sluta.
Om det populära ämnet integration
