Watson, Junior #170

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

juniorwatson-max_sievert

Mike ”Junior” Watson kan inte gått någon bluesintresserad förbi. Sedan det publika genombrottet med The Mighty Flyers har hans gitarrspel förgyllt inspelningar med Canned Heat, Kim Wilson, James Harman, Lynwood Slim, George ”Harmonica” Smith, Charlie Musselwhite och en oändlig lista andra mer eller mindre berömda bluesartister.

Watson är känd som stilistisk kameleont som rör sig till synes oberört mellan olika bluesgitarrskolor. Han är ingen fulländad tekniker, utan snarare sprängfylld med exakt tajming och känsla. När han stod på höjden av sin karriär var han tillsammans med Hollywood Fats den i särklass populäraste bluesgitarristen i Kalifornien. Jag möter upp med Junior på ett hotell i Borlänge, Dalarna. Han är i här för första gången för att spela på Peace & Love-festivalen. Det blir ett samtal lika mycket om framtiden som om Juniors extravaganta förflutna.

Hotellobbyn är rörig. Journalister överallt, funktionärer som inte verkar veta var de hör hemma och stressad hotellpersonal. Mitt i detta kaos sitt Junior Watson helt lugnt, i solhatt och sitt karaktäristiska skägg. Han är på gott humör, kvällen innan spenderades bland annat med en ”awesome” Sven Zetterberg-konsert. Junior turnerar numera med olika kompband i varje land. I Sverige brukar han använda sig av Jump 4 Joy.

- Vi har spelat ihop tillsammans förut, på en blueskryssning som gick från Stockholm. Det är ett grymt band. Jag hade ett eget band ett bra tag efter jag lämnat Canned Heat, men fick nog. Jag gjorde 280 gig om året i en liten turnébuss. Jag hade en trummis som var spelberoende och var tvungen att stanna på varje casino. Det var kul ett tag, men blev tröttsamt rätt fort. Det är faktiskt väldigt stimulerande att göra som jag gör nu, att spela med nya musiker i varje land. Det skapar spänning i musiken.

Ofta när man talar med bluesmusiker från USA kommer man snabbt in på skillnaden mellan amerikansk och europeisk publik. Den europeiska publiken sägs i allmänhet vara mer bluesintresserad ända sedan genren fick sin renässans i svallvågorna av den brittiska bluesvågens sextiotal.

- Javisst, den europeiska publiken har alltid varit fantastisk, menar Junior. Det finns bra publik i staterna också, men då måste du spela på de bästa festivalerna. Klubbscenen i USA är döende, finns knappt kvar. Vi ligger i dödläge på den fronten just nu. Det är få artister som kan göra några som helst pengar på klubbgig, det är festivalerna som gäller.

Mycket har förändrats rörande bluesen positionering som genre. Den har alltid slagit underifrån, men för nu en än mer subkulturell tillvaro runtom i världen. Publiken är liten, men extrem hängiven och intresserad. Junior Watson mötte bluesen i slutet av sextiotalet och har varit i dess kärna sedan dess. Hur ser han på förändringen över tid?

- Well, det har hänt jättemycket sedan jag fick min första bluesdos 1969, men det intressanta är att se hur allting går i cirklar. Allting kommer tillbaka för eller senare och försvinner strax igen. Hänger du med? Du vet, disco ställde till det på sjuttiotalet och nu har rapmusiken tagit dess roll på många sätt. Även Chicagobluesen har förändrats mycket. Den har blivit förstörd av syntar och modern teknologi. Dock tror jag att den kommer komma tillbaka oförstörd med den nya generationen musiker. Det är de här musikerna som kommer se till att bluesen förblir vad den var. Jag gillar att den äldre generationen nu verkar få ge efter för nya krafter, den känns positivt. Och dessutom: När jag var i Sverige första gången spelade ingen blues, bara rockmusik, men det förändrades och nu finns en levande scen. Varje land har en egen scen med bra band som jag faktiskt vill se. Så var det inte förr.

Renässans för bluesen

Att bluesen håller på att få en, visserligen liten men tydlig, renässans bland en yngre musikergeneration är uppenbart. I Sverige har vi i skrivande stund en fräsch våg av deltabluesinfluerade musiker på uppgång. Det finns något tidlöst i genren som gör att den fortfarande kan tilltala ungdomen – en ungdom som lever i en radikalt annan värld än dåtidens bluesmusiker.

- Det är äkta musik, ren musik, förklarar Junior entusiastiskt. Det är en rå form av musik. När jag först mötte bluesen drömde jag om all mystik som omgav den. Det är en enkel form, men har så mycket djup. Det krävs mycket för att verkligen bemästra dess innersta kärna. Jag tror att ungdomen är bluesens verkliga grund faktiskt, tvärtemot mångas, i dagsläget, rådande uppfattning, Jag menar, Little Walter var sjutton när han gjorde några av sina allra bästa inspelningar. Egentligen är det också i ungdomens händer bluesens framtid ligger. Kommer ungdomen ta den till sina hjärtan kommer den att överleva. Där finns grunden för fortsatt skapande.

Junior själv är mer aktiv än någonsin. För tillfället hittar vi 107 utgivna album men hans gitarrspel i diskografin – och två till är på väg. Exakt när dessa släpps är i skrivande stund oklart, men att Junior verkar vara exalterad är svårt att missa i den varma Borlänge-lobbyn.

- Jag har alldeles nyss avslutat inspelning av två studioalbum. Det ena spelades in i Boston med Gordon Beetle, saxofonisten från Roomful Of Blues, Matt Stubbs som spelar gitarr med Charlie Musselwhite – här spelar han dock bas och är något av en medproducent. Det var Stubbs som fick mig till att göra mitt första egna helt digital projekt. Jag är väldigt emot digital inspelning överlag. Men Stubbs hade sina idéer och till sist visade det sig att det funkade. Vi spelade in med Sennheiser och Neumann-mikrofoner så det blev ett fantastiskt ljud till sist. Vissa spår skulle kunna användas som filmmusik. Det andra albumet som ligger färdigt spelades in i Montreal, Kanada. Jag kom precis därifrån faktiskt. Det är ett helt analogt album – gamla Ampex-maskiner och bandekon. Jag gjorde till och med en Bo Diddley-version av ”Bonanza Theme”. Haha, det blev riktigt bra. Och så gjorde jag en ska-version av ”The Beverly Hillbillies”. Resten av plattan är ren blues. Gitarrblues. Båda albumen är just klara, men jag hoppas på att släppa dem i slutet av 2011.

juniorrwatson-mitt-max-sievert

Foto: Max Sievert

Bluesgitarrens själ

Det skulle kännas konstigt att inte fråga Junior, en av bluesvärldens mest renommerade gitarrister, om varifrån rötterna till hans personliga spelstil kommer. Oväntat nog börjar han inte räkna upp bluesgitarrister utan avslöjar sina rötter i en helt annan genre.

- När jag började spela gitarr var min primära influens instrumental gitarrmusik som The Ventures eller surf med artister som Dick Dale. Surfmusik var stor i början av sextiotalet. Sedan hittade jag en 45-varvare på en loppmarknad med blues och jag insåg direkt att det var där jag ville vara. Samtidigt blev jag såklart påverkad av den brittiska vågen med John Mayall och allt det där. Jag kollade in albumomslagen och följden spåren bakåt. ”Vem fasen är Howlin Wolf?”, vem är ”Bo Diddley?” och så vidare. Till sist hittade jag längre ner i leden, till de allra mest obskyra grejerna. YouTube har öppnat en hel del möjligheter för att hitta och dela med sig av låtar man trodde var borta för alltid. Det är fascinerande och beroendeframkallande. Jag sitter på en hyfsat stor samling titlar också – kanske 5000 album, 1500 78:or och lika många 45:or. Det var en väldigt lärorik process att hitta all den musiken. Och hittar man det allra obskyraste kan man spela det utan att folk vet om att man inte själv står bakom skapandet. Hahaha!

Rakt på sak: Vad är det viktigaste komponenten i bra bluesgitarrspel?

- Att spela så sant som möjligt. Att söka äktheten. Jag har många gitarrstudenter och jag säger samma sak till dom som jag kommer att säga till dig nu: Man måste hitta sin själ och spela genom den. Man måste alltid hitta sin egen vinkel och inte kopiera rakt av. Jag har aldrig kopierat en enda fras rakt av. Du kan inte bara följa den uppslagna vägen, det finns alldeles för många sådana fiskar i sjön redan.

Tänkte du likadant när du själv började? Var din tankegång lika glasklar?

-  Nej, inte alls. Jag visste ingenting, men lärde mig längs vägen. Min mor var sångerska och hon uppmuntrade mig alltid att spela och alltid att hitta min egen röst. Hon brukade säga att ett band aldrig var bättre än sin sämsta medlem. Och sedan dess har jag gjort allt för att inte vara just den sämsta! Haha.

I början av sin karriär spelade Watson med allt som rörde sig på bluesscenen i San José, Kalifornien. En snirklande väg ledde till sist till ett långvarigt samarbete med Rod Piazza i The Mighty Flyers. Junior försöker reda ut historieskrivningen:

- Well, jag var med i ett band som hette The Gary Smith Blues Band uppe i San José, Kalifornien. Vi backade upp alla som passerade förbi: Lowell Fulson, LC Robinson, Luther Tucker. Det var ett sant nöje att spela med så bra musiker. Sedan blev det så att när jag och Bill Stuve, basisten i The Mighty Flyers som jag känt sedan barnsben, spelade på en svartklubb en kväll så kom en av de dåvarande stora stjärnorna i The Harlem Globetrotters fram till oss och sa att han gillade mitt spel. Det var Nate Branch, som vi såg på TV hela tiden. Han hälsade: ”Hey, litte guy”, för han var en jätte, ”jag vill att du kommer med mig och spelar”. Jag blev ganska förvånad, för jag hade ingen aning om att han hade ett band. Det visade sig att han spelade piano och sjöng i ett soulband. Det är egentligen ända gången som jag gått utanför bluesen helt. Det slutade med att jag var med Nate i Las Vegas i två år. Efter det hamnade i lite dvala, visste inte vad jag skulle göra. Då ringde en gammal vän upp och frågade om jag var intresserad av ett gitarristjobb i Rod Piazzas band. Jag spelade upp ett av mina gitarrsolon från ett album jag spelat på 1976 och det var min audition. Hahaha! Jag fick jobbat och när jag skulle möta upp turnébussen första dagen så möts jag av en märklig samling människor i sätena. Där satt George ”Harmonica” Smith, Pee Wee Crayton, Shakey Jake och Smokey Wilson. Vi skulle upp till Oregon om jag minns rätt. Det var alltså så här jag träffade Rod. Vi funderade på att göra ett mer seriöst projekt tillsammans, vi funderade i ett år eller så. Sedan ringde vi Bill Stuve och plötsligt var vi The Chicago Flying Saucer Band som blev The Mighty Flyers efter ett album.

juniorwatson-sida-max_sievertCanned Heat, Big Mama & ”Harmonica” Smith

The Mighty Flyers släppte ett antal hyllade album under åttiotalet, med ”Radio Active Material” som undertecknads personliga favorit. Slutet för Watsons sejour med bandet blev dock plågsamt. Junior tröttnade på Rod Piazza och på strukturen runt verksamheten. Med en veckas förvarning lämnade han bandet inför en Finlandsturné. Efter en ambivalent mellantid ringde Larry Taylor från Canned Heat upp och försökte övertala Junior om att starta upp en ny version av det klassiska sextiotalsbandet.

- Det var en konstig känsla faktiskt. Jag hade aldrig varit ett stort Canned Heat-fan. Jag gillade Alan Wilson såklart och såg bandet flera gånger live. Första gången glömmer jag aldrig. Alan Wilson var en väldigt tyst sångare, inåtvänd. PA-anläggningarna var horribla på den tiden och gitarrförstärkare väldigt högljudda. Alan stod bakom bandet med ryggen mot publiken, en monitor och ett ytterligare PA som gick åt andra hållet. Jag gick runt och där kunde man faktiskt höra honom. Hahaha! Det var Larry Taylor som ringde mig och frågade om jag ville spela med Canned Heat. Jag hade just lämnat Rod och The Mighty Flyers, jag stod inte ut en sekund till, lämnade bandet på en vecka, men var tveksam till ett så pass stort nytt engagemang. Larry propsade och menade att det enda som stod i vägen var om det skulle vara så att jag inte kunde spela tillsammans med Pino. Hans tajming är lite speciellt – eller snarare, den var hans alldeles egna! Haha. Men det lät faktiskt riktigt bra när vi prövade att repetera in material så jag bestämde mig för att köra. Vi hade ett riktigt bra band i några år innan Larry blev uttråkad och bestämde sig för att lägga ner igen. Han gillar inte att resa och så vidare. Det allra bästa med att vara en i Canned Heat var att jag fick se hela världen. Jag var i Australien kanske tjugo gånger under den här tiden. Det var underbart.

Som sessionmusiker har Junior spelat med en imponerande rad bluesgiganter. Som stor Big Mama Thornton-beundrare var jag nyfiken på om Junior hade några minnen från veckan han spenderade i legendens band.

- Jag gjorde en hel vecka med Big Mama i San Fransisco-området. Hon var i fokus för mycket uppmärksamhet just då. Musikpressen hade förstått att det var hon som stod bakom både Elvis Presleys ”Hound Dog” och ”Ball and Chain” som Janis Joplin just gjort populär. People Magazine var där, Rolling Stone var där. Pressen hög i henne. Hon var livsfarlig. Alla medlemmar i bandet fick utskällningar under den här veckan, utom jag. Mig tittade hon bara på och log. Jag har aldrig förstått varför. Varje dag fick någon sparken! Fattar du, någon lämnade bandet varje dag i sex dagar! Dessutom hade hon en ny sjukdom varje kväll som hon berättade om för publiken. Hon berättade att hon var döende, ena dagen i cancer, andra dagen i något annat, och skickade runt en hatt för donationer. Hon tjänade mer på det än på spelningen. 50 dollar-sedlar i massor. Jag minns att hon körde ut trummisen en kväll och satte sig bakom trummorna själv. ”Du kan gå hem nu”, skrek hon samtidigt som han skamset släntrade av scenen. Hon avskedade blåssektion The Horny Horns efter två kvällar. Hennes agent hade ett helvete att hitta nya musiker hela tiden. Många var rädda för att dyka upp, ryktet gick på stan. Haha.

1982 spelade Junior på George ”Harmonica” Smiths ”Boogie’n With George”. Från den inspelningen har det dykt upp en och annan anekdot. I Borlänge bjuder Junior på en till:

- Vi var i samma studio som Hollywood Fats använde på sina tidiga inspelningar. En gammal, dammig studio som stått tom i femton år. Teknikern som hjälpte oss hade varit där i en evighet och var 82 år gammal. Plötsligt kunde han bara skrika till ”hold that felllows!” när allting bara tjöt. Studion var helt omanövrerbar! George var en väldigt bestämd kille som vägrade räkna i låtar. Han andades två slag i sitt munspel i ställ. Ut, in. Varje tagning blev annorlunda efter inräkningen. Man visste inte heller vilken tonart låten gick i. Jag fick fråga varje gång: ”vilken tonart kör vi i George”. Oftast var det C. En gång räknade han in och på första slaget kom ett enormt utblås. Alla hoppade till av rädsla. Låten hette ”Sunbird”. Bill Stuve frågade vad en ”sunbird” var. ”En sunbird är en satellit som rör sig mot solen”, svarade George. ”Vad var det där för ljud då George?”. ”Det är så det låter när den når överljudshastighet. Boom!”. Haha.

Av alla inspelningar du gjort, vilken är din absoluta favorit?

- Well, det är svårt att välja bara en. Jag gillar verkligen plattorna jag gjorde med Kim Wilson, framförallt för att det är liveinspelningar. Två kanaler rakt av. Det är så jag tycker blues skall göras. Inga pålägg, ingen retuschering av eventuella fel. Det är så jag jobbar nu faktiskt. Bara live, bara rakt av. Jag tycker att den moderna teknologin har förstört bluesen. Förr i tiden jobbade man med mikrofonplacering och lade sedan allting live. Ta till exempel Gene Vincent & The Blue Caps 45:or från 1959: det låter som om dom var inspelade igår. Så fräscht! Dagens studios är alldeles för avancerade. För det första så dämpar teknikerna upp rummet så mycket det går, för att sedan säga ”Oroa dig inte, vi får det att låta live”. Varför inte bara ta bort dämpningen och få ett levande och naturligt rum från början? Vi skall inte tala om alla kompressorer och andra effekter. De får ljudbilden att låta liten. Man tar bort känslan i musiken och i bluesens fall är känslan allt. Det är de små misstagen somör bluesen rå, levande.

Intervju: Petter Seander Foto: Max Sievert / Jefferson 170

Taggar: Internationella artister

Skriv ut