1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

JOHN WARD

DEN SVARTA BLUESEN

För några år sedan började jag på allvar fundera över om bluesen faktiskt var död för den ursprungliga svarta publiken. Fanns det ingenting kvar? Representeras arvet och traditionen endast av den blues som riktar sig till en vit internationell publik och hos vilken rösterna höjs alltmer över musikformens avtynande och osäkra framtid. Se t.ex. debattinlägget från Olle Wallin och artikeln om Bruce Iglauer i Jefferson nr 138. Jag började mina efterforskningar. Jag köpte skivor och jag började fråga. Ett namn började ge träffar. Namnet fanns under många fina låtar på Malaco Records och namnet dök upp bakom Ecko Records, ett nytt litet framgångsrikt bolag för soulblues för en svart publik. Jag lade upp John Ward högst på min "wanted-lista". Det gick faktiskt över ett år innan jag efter flera påstötningar fick kontakt med John, som visade sig vara en mycket trevlig person, med en i sammanhanget udda bakgrund. Han, som var uppvuxen mitt i Mississippi, hade inte hört en endaste blueslåt innan han var runt 20. Och när han väl gjorde det var det med folkbluesens förgrundsfigurer Sonny Terry & Brownie McGhee!

Under mitt sökande hade jag nämligen fått klart för mig att det som kallas soulblues eller soul i vita kretsar och som reflexmässigt förkastas, är den moderna bluesen i de svartas öron. Musikformen är idag precis lika mycket underground som den traditionella bluesen var ända fram till 60-talets mitt. Likheterna idag med 50-talet är slående. Det finns massor av artister. Det finns nästan massor av små till pyttesmå bolag som ger ut musiken för en bluespublik och som lever på det. Precis som på 50-talet är en mindre del riktigt bra, det mesta sådär och resten dåligt. Och precis som när jag började köpa skivor på 60-talet, måste man söka och ta risker för att upptäcka musikens kärna. Jag är precis lika förväntansfylld idag inför paketen från USA som jag var på 60-talet. Spänningen i samlandet har återvänt.

Det är med stolthet vi presenterar, som kanske första bluestidning, en intervju med en av den moderna bluesens nyckelfigurer, nämligen låtskrivaren, producenten och skivbolagsägaren John Ward. Intervjun gjordes den 15 december 2003 per telefon.

MANNEN

Hur ser din bakgrund ut?

Jag är född i Natchez, Mississippi 1959. Min far var advokat och min mamma hemmafru. Jag har fyra bröder och en syster. Min äldre bror spelade piano. Men jag har aldrig spelat piano. Min enda musikaliska inspiration var min bror. Jag växte upp under 70-talet. Jag lyssnade då till skivor som min bror spelade, d.v.s. rock 'n' roll från den tiden: The Beatles, Blood Sweat & Tears, Procul Harum, The Byrds samt äldre grupper från 60-talet som The Hollies och Lovin' Spoonful. Jag spelade inga instrument på den tiden. Jag blev intresserad av att spela något instrument först när jag var runt 13 år och då var det trummor. Jag har alltid gillat trumslagare samt att se när de spelar. Jag bad min pappa om ett trumset. Han blev inte direkt förtjust i idén. Jag gav inte upp och till slut fick jag mitt set, det tog visst två år. Jag hade en god vän som också fick trummor och vi spelade tillsammans. Jag höll på i några år och utvecklade ett starkt intresse för musik. När jag var 16 år började jag spela gitarr. Jag skaffade några böcker för att lära mig ackord. Det var inte alls svårt. Jag började med folkmusik såsom James Taylor och Crosby, Still, Nash & Young. Jag spelade inte blues eller liknande vid den tiden.

När jag några år senare började på college hörde jag mina första bluesskivor. Före det hade jag nog inte hört blues överhuvudtaget. Jag hade hört Eric Clapton, men visste inte varifrån hans musik kom. Jag gillade dock vad jag hörde då. Bland den första blues jag hörde och som fick fart på mig var Sonny Terry & Brownie McGhee. Jag gick till en bokhandel som sålde skivor och köpte det jag trodde var blues. De flesta hade jag aldrig tidigare hört talas om. Jag köpte skivor på Chess med Little Walter, Howling Wolf och Sonny Boy Williamson. Jag lärde mig hur Chess lät och jag köpte allt på Chess. Det var svårt att hitta någon jag inte gillade. Eftersom jag gillade blues och spelade gitarr, gled jag in på den vägen. Det var nog framför allt annat min affektion för den musiken som fick mig att börja spela på allvar. Mina vänner började kalla mig för en "blueskille".

Jag stötte på en bluesartist som bodde i Leland, Mississippi och som hette Son Thomas. När jag gick i college åkte vi till Jackson, Mississippi för att höra honom. I pausen pratade jag med honom och berättade att jag spelade gitarr. Då bad han mig komma och hälsa på. Två veckor senare jag åkte hem till honom. Vi satt på hans veranda och spelade. Han gillade vad han hörde och bad mig komma och spela med honom på en fest senare samma natt. Otroligt, men sant! Jag bodde då i Oxford. Det var kort väg mellan Leland och Oxford och när han bad mig komma och spela med honom så åkte jag. Jag lärde mig mycket av honom. Han spelade även slide i Elmore James-stil. Den gillade jag och jag hade köpt många Elmore James- plattor. Jag var bekant med gitarren i öppen D-stämning. Jag hängde ihop med honom i ca två år. Sedan flyttade jag till Memphis. Efter det träffade jag honom bara två, tre gånger. Han dog -92 eller -93. Jag flyttade till Memphis för det var liksom "home of the blues". Det fanns musik överallt. Min granne spelade gitarr och han började presentera mig för olika människor som exempelvis låtskrivaren George Jackson samt Larry Chambers. Jag vet inte om jag hade tur, men jag träffade genast på rätt personer inom musiken.

LÅTARNA

Hur kom du igång med din professionella karriär?

Åtminstone de första fyra åren i Memphis spelade jag i olika band. Jag blev mer och mer intresserad av att skriva musik. Runt 1985 tog jag en av mina låtar till en studio här i Memphis och spelade upp den för en av killarna där. Han gillade vad han hörde och trodde att några som skulle spela in senare samma kväll kunde gilla den. De gillade låten och frågade sedan om de fick spela in den. Det visade sig vara Ollie Nightingale. Jag visste inte då vem Ollie var. Den kom ut på James Bennetts märke i Jackson, Mississippi. Det gav mig en kick framåt. Nästa låt skrev jag för Otis Clay och den spelades in hos Willie Mitchell. Jag tog med några låtar till George Jackson, av vilka Bobby Bland spelade in en. Jag blev allt mer motiverad att fortsätta. Eftersom George Jackson skrev för Malaco hade han ett bra kontaktnät. Men efter Bobby Bland-inspelningen började jag skicka låtar direkt till Wolf [Stephenson] på Malaco. De spelade in några av mina låtar och sedan blev jag anställd som låtskrivare för dem.

Varför började du skriva just blueslåtar och inget annat?

Mitt största intresse låg i bluesen men också i soul. Jag hade fördelen att möta låtskrivare som George Jackson, Larry Chambers och Raymond Moore. Den sistnämnde hade jag dock träffat långt innan. De var fina låtskrivare och jag uppskattade stort vad de gjorde. Det var nog inget medvetet beslut för mig, det hände nog bara av sig själv. Eftersom man här i Memphis är omgiven av soul och blues, blir det helt naturligt. Jag gillar hantverket att skriva soulblues. Det är även litet mer utmanande än att skriva en vanlig tolvtaktare.

Är det svårt för en vit kille som du att skriva för en svart publik?

Inte för mig. Det är ett hantverk. Som i allt hantverk, har du en idé om vad du ska göra innan du sätter igång. Det är som att skriva inom varje musikform. Det finns riktlinjer att följa för att nå rätt stämning.

Är det ändå inte konstigt att en kille med din bakgrund gör soulblueslåtar, istället för att producera för Alligator?

Kanske, men det beror på att jag hamnade i Memphis och fick möta folk som gjorde soulblues. Jag var intresserad av musik, speciellt blues. I Memphis fanns ingen som skrev Alligatorlåtar. Där fanns sådana som George Jackson som skrev blues för Johnnie Taylor och Bobby Bland. Skulle jag ha hamnat i Chicago är det mycket möjligt att jag skulle ha spelat gitarr och hållit mig till stilen där. Men det handlar även om att jag vill skriva bra texter. Alligator är mer kända för bra gitarrister än bra texter. Jag skulle inte kunna skriva låtar för någon som inte är känd för sina framföranden. I Alligatorvärlden kan du spela in vilka texter som helst bara du är en ny gitarrhjälte och ändå sälja massor av skivor. På vår marknad säljer du inga skivor på bara en gitarrist. Vi är baserade på texter och sångare, de på instrumentalister.

Det är mycket sexsånger i svart blues, vilket inte alls finns i vit blues och du skriver även mycket sexsånger.

Det är helt rätt. Jag skriver mycket sådant. Vi skriver dem för att publiken av idag vill höra dem. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det… om du tänker på en äldre vit publik och vad den gillade hos den tidigare soulen och varför de tar avstånd från dagens blues, kan det hänga ihop med att artisterna då hade en bredare attraktion än dagens artister, alltså de stora namnen som Otis Redding och Sam Cooke. Men om du kommer ner till kärnan, alltså till det som de svarta i Södern kallar blues, de kallar det inte soulblues, bara blues, med dess genuina lyssnare, finner du en relativt begränsad publik. Soulbluesen har en begränsad publik. Den finns i Södern och i de "fickor" av svarta innevånare i städerna i norr, vilka flyttat dit från Södern.

Men har det inte alltid varit så att bluespubliken har varit begränsad?

Den genuina bluespubliken har alltid varit begränsad och koncentrerad till Södern. Howling Wolf och Sonny Boy Williamson hade en begränsad publik på sin tid. De vita då hade aldrig hört dem eller om dem. Det är samma sak idag. Samma kärnpublik finns idag och deras musik är inte heller gjord för breda massor. Vita uppskattade inte vad som hände då och inte heller vad som händer idag. Vi koncentrerar oss på denna lilla kärnmarknad. Vi sysslar inte med generell acceptans.

Jag har Barbara Carrs "Best Of" på Ecko. Jag tycker det är en mycket bra skiva. Hon sjunger som om hon skrivit sexlåtarna själv, men du har skrivit dem…

Det är män som skrivit alla hennes sånger.

Hur klarar du av att skriva sexsånger för Barbara Carr som är över 60 år?

Det är ingen konst för mig. Vi tycker det är roligt att skriva låtar. Speciellt sådana som väcker uppmärksamhet. Det är inte så svårt för en man att skriva för en kvinna. Du ska bara försöka se saker ur en kvinnas synvinkel. Du ska göra så att det låter naturligt för att komma från en kvinna. Vi skrattar själva när vi skriver dessa sexsånger, minst lika mycket som någon annan. Raymond Moore, som är en av de bästa låtskrivarna någonsin, kommer med många bra uppslag. Jag skriver det mesta tillsammans med Raymond. Vi har otroligt roligt, du skulle bara veta. Om du själv har roligt åt dem, finns det troligtvis andra som också har roligt.

Tycker en äldre artist som Barbara om att sjunga dem?

För det mesta gör hon det. Men ibland säger hon ifrån. Hon kan fundera på dem ett tag, men sedan gör hon dem. Man måste betänka att hennes bästsäljande låtar går i den stilen: Bone Me Like You Own, Footprints On The Ceiling, Bo Hawg Grind och If You Can't Cut The Mustard. Det var de låtarna som gjorde henne känd på Southern soul-marknaden. Utan dom skulle hon inte ha fått radiospelningar. Varje gång vi kom med en ny svarade hon: "Oh, no". Men det var aldrig några problem, även hon hade roligt ibland. Hon insåg själv att det var de som publiken ville höra och som hon själv hade nytta av. Hon gjorde dom även på sina shower.

Är det lättare för en ung artist att göra den sortens låtar?

Inte nödvändigtvis, man måste ha rätt inställning. Man måste göra dessa sånger med smak. De är inte gjorda för att chocka publiken. De är gjorda för att roa och för att få folk att prata med varandra. Folk blir inte kränkta av dom. Vi säger inte sånt som folk inte själva skulle säga. Vi säger sådant de vill höra. Denise LaSalle är känd för den typen av låtar. På hennes shower får du höra grejer som aldrig skulle komma ut på radion. Folk pratar om sånt här. Det är en del av livet. Lyssna på Bobby Rush.

På hip-hopskivor och vissa andra finns varningstexter. På era skivor finns inga varningstexter. Hur lyckas ni med det?

Vi har inga svordomar i våra låtar eller "four letter words". Det kan hända att radion inte spelar de allra starkaste texterna. Vi har bara gett ut några få sådana, bl.a. en med Chuck Roberson: "A Whiskey Glas In A Womans Ass". Jag visste att den inte skulle komma in på radion. I Barbara Carrs If You Can't Cut The Mustard, finns inget som du inte kan säga öppet. Den låten spelades på alla stationer.

På så sätt är steget inte så långt från en Willie Dixon-blueslåt från 50-talet. Då gav man också ut en del skarpa låtar utan att kränka någon.

Visst, det här har pågått länge. Det är kanske litet mer tydligt idag. Du ska försöka gör det med smak. De äldre "double entendre" [dubbelbottnade] låtarna var gjorda med humor och intelligens. Du fick ut ditt budskap utan att säga det direkt eller att kränka någon. Vissa budskap lämpar sig inte för direkta uttryck, du måste uttrycka dig i andra termer. Det är också en del av livet. Det är samma sak när du ska sjunga om det.

I hip-hop säger man precis vad som helst öppet. Varför de gör det vet jag inte. Men det är mest ungdomar där. Jag tror inte att de äldre bryr sig om det.

PRODUKTIONEN

Då kommer vi till frågan om syntkompet som de vita bluesentusiasterna anser är något förfärligt. Vad har du för uppfattning?

Puh! Det stör i alla fall inte de som köper skivorna. Ljudet förtar inget av det som folk gillar. Om publiken inte gillade ljudet, skulle syntar inte användas.

Är det så att syntljudet representerar något nytt?

Det är nog en del av förklaringen. Det är också så att vissa låtar inte låter bra med ett riktigt band. Låten hör ihop med ett visst sound. Låten är soundet. Publiken har tagit till sig soundet och gillar det. Det är dock inte den bästa lösningen för allt eller hela tiden. Du kan göra allting fel om du inte vet vad du gör. Det finns låtar som bara kan göras bra med syntar. Det skulle inte låta lika bra med instrument.

Ett extremt exempel är Johnnie Taylors Good Love. Det var en av hans största hits och ändå var det bara en sångare med en maskin på den. Fram till dess hade Malaco sålt allt färre och färre skivor med honom inspelade med riktiga band. Folk köpte inte skivan beroende på om den hade maskinkomp eller ej. De köpte skivan för att de tyckte om den. Du skulle aldrig ha kunnat göra den skivan med ett band och uppnå samma sound. Soundet på skivan var något publiken kände igen och tog till sig. Visst finns det mycket dåligt inom soulbluesen. Du kan förstöra det mesta om du inte vet vad du ska göra. Soulblues eller rhythm & blues handlar om rytm. Det är vad det är fråga om, rytm. Folk bryr sig inte om, om den spelas med händer eller fötter. Många gånger är det i soulbluesen bara en fråga om sång och rytm. Det är inte fråga om gitarr eller trummor. Det är inte det de köper. De köper rytmen, känslan, sångaren och texten.

Det finns något att säga för oss alla oavsett om vi använder musiker eller maskiner, så länge det är riktigt och bra gjort. Om ett skivbolag ska ha en plats på marknaden, måste man sälja skivor. Man kan inte begränsa sig till att göra skivor bara på vissa sätt. Man tappar sitt väderkorn. Ett grundläggande syfte med ett skivbolag är att få ut skivorna genom dörren. Spelar du in skivor bara för nöjes skull kan du sätta upp vilka regler du vill. Men ska du överleva på en marknad måste du ha köpare.

Varför har vissa soulbluesskivor så långsamt tempo? Det är nästan som en hip-hop-rytm med sång istället för rap.

Jag vet inte om den trenden kommer att ha bestående värde i soulbluesen. Det bestående värdet i soulblues utgörs av låtar som handlar om vanligt folk, ibland med en humoristisk vinkling. Budskapet ska nå publiken samt ha känslan av blues och soulblues. Det är den traditionella känslan i musiken som jag tror har det bestående värdet. Samma traditionella känsla finns i country samt i traditionell gospel, som inte heller förändras. Folk kommer inte att sluta ta till sig den traditionella känslan, alltså essensen, i soulbluesen. Det spelar ingen roll hur mycket teknologin förändras eller trenderna i annan musik. Bluesen förändras inte och folks förmåga att känna förändras inte heller. Soulblues är ingen trend, det är en grund. Avlägsnar du dig för långt ifrån slår pendeln tillbaka. Detsamma gäller kärnan av countrypubliken. Avlägsnar du dig för långt ifrån tappar du publik i det långa loppet.

ARTISTERNA

När jag kollar svarta radiostationer tycks det finnas massor av artister i den moderna bluesstilen. Finns det många?

Det är fler än någonsin förut. Det är många som ger ut skivor.

Hur är det med dessa artister, är de professionella, semiprofessionella, eller vad?

Du behöver inte vara professionell för att ge ut en skiva idag. Det är lätt. På 50-talet hängde en skivutgivning ihop med en underhållares karriär. De var underhållare och de uppträdde långt innan de sedan gav ut skivor. Det finns många artister idag som inte är framgångsrika, men som ändå ger ut skivor. En del av dem säljer inte ens 200 exemplar. Det vet jag med säkerhet. Men det finns även dom som kommer från ingenstans och ger ut en säljande skiva.

Finns det många klubbar och ställen för en bluesartist att uppträda på?

Det finns inte alltför många ställen för de kända namnen, alltså för de som är artister på heltid. Men det finns åtminstone ett bra ställe i varje stad i Södern. I alla fall finns det så många ställen att den som vill uppträda varje veckoslut kan göra det. Det är mödosamt att arbeta på denna marknad för att överleva. Det finns ingen som tar din hand för att hjälpa dig fram. Det är massor av arbete och fixande och du har bara dig själv. Det är inte som att jobba åtta till fem på en bank. Det är mycket uppoffringar. Du måste vara helt övertygad om att detta är vad du vill göra.

De som är där ute och jobbar, hittar tillräckligt med jobb för att överleva. Men de behöver en skiva som blir spelad på radion, så att folk kommer till uppträdandet. Det finns egentligen ingen brist på radio, liksom inte heller på spelställen. En artist måste vilja jobba. Han måste ha en bra skiva och ett bra skivbolag. Allt detta behövs för att hålla igång en karriär. Det är mer som behövs än att bara spela in en skiva. Alla kan göra en skiva idag, men vill du verkligen bli en artist måste du jobba för det.

Hur ofta uppträder en ung artist som Sheba Potts-Wright?

Hon uppträder ofta. Hennes första skiva kom för ca två år sedan, alltså i september/oktober 2001. Den var lyckad och det blev en efterfrågan på henne. Hon har en bra show och har lyckats hålla sig ordentligt sysselsatt. Vi jobbar just nu på hennes tredje cd, som kommer ut i början av nästa år.

Hur ofta uppträder en äldre artist som Lee Shot Williams?

Jag är litet osäker på honom. Jag tror det är mer sporadiskt [Lee själv sa i Riga till mig att det var ca varannan vecka]. Han skulle nog gärna uppträda oftare. Jag är glad att han är tillbaka hos oss igen. Han är en trevlig människa.

Många soulbluesartister är relativt gamla. Finns det fler unga som Sheba Potts-Wright?

Det finns många unga. Vi får mycket taper från folk som vill börja. För mig utgör denna musik en grundform. Visserligen har den en fullvuxen publik, men det finns hela tiden unga som vill ge sig in här när de träffar på musiken första gången. Detta är ingen musik du lyssnar på som tonåring. Det är först när du är ca 25 år som den blir intressant. Artisterna som kommer fram är heller inga tonåringar, de är mellan 25 och 30.

Hur kommer det sig att gamla artister som Denise LaSalle och Lee Shot Williams lyckats bibehålla sin popularitet?

De är genuina artister. De har en artistisk begåvning och de har något som tilltalar folk. Denise kan ännu framföra en låt. Texterna hon sjunger tilltalar publiken och de korresponderar med vad publiken upplever varje dag. Med en skiva ute når hon ända fram som artist. Det är samma sak med Lee Shot Williams. Han har förmågan att dra folk till sig.

Det beror på deras artisteri samt förmåga att behålla sin plats hos publiken. Att aldrig ge upp eller sluta, utan att enträget fortsätta.

I hur stor utsträckning framför artisterna standards och i hur stor utsträckning eget material?

De flesta gör sina egna låtar. Denise gör bara egna låtar. Våra artister gör sina egna låtar. De har sina skivor ute och gör låtarna från dessa. En cover kan dock till och från var en del i deras show, men det är inte många. Alla artister har alla sina egna band.

SKIVBOLAGET

Vad är historien bakom Ecko Records?

Medan jag skrev för Malaco beslöt jag mig för att spela in en cd med Ollie Nightingale. Ollie och jag skrev tillsammans. Han brukade även spela in demon för min räkning. Jag ville försöka få ut honom igen och fick därför idén att göra en cd. Jag visste att många kände till honom från hans Staxdagar. Jag tänkte att om vi bara fick ut en bra bluessång, skulle han kunna börja på nytt. Jag skrev en låt, I'll Drink Your Bath Water, Baby, tillsammans med en kille som heter Sidney Bailey. Sedan sökte jag någon som kunde ge ut den. Malaco, Ace [Johnny Vincents då återupplivade märke] och några bolag till tackade alla nej. Då beslöt jag att ge ut den själv. Det var så det började, alltså med att jag blev avvisad av alla andra. Vi sålde några tusen av denna den första. Det var ingen dålig början. Men jag var också medveten om att om jag skulle komma igång måste jag ha ytterligare en del artister. Jag började alltså skaffa fler artister.

Var det lätt att hitta dem?

På den tiden var det lätt, åtminstone för mig. Allt skedde så snabbt. Nästa var Charles Wilson, som brukade ringa mig på Malaco och fråga om jag hade någon låt för honom. Han hade en skiva på Ichiban, som fanns i en skivbutik här i Memphis. Jag köpte skivan för att kolla hur han lät. Efter det ringde jag upp honom. Jag fick tips om Bill Coday, som jag fick kontakt med via Denise LaSalle. Chuck Roberson kontaktade mig genom att skriva till mig. Adressen hittade han på baksidan av en Eckoskiva. Lee Shot Williams ringde. Vi fick Barbra Carr. Rufus Thomas tog själv kontakt med oss.

När jag började ge ut skivor, fanns det inte så många skivbolag för denna musik. Jag behövde inte söka upp artisterna.

Var du den enda eller en av mycket få som då började ge ut bluesskivor?

Jag tror det. Ace Records i Jackson var då ännu igång. De hade lyckats bra med Willie Clayton. Men de hade nog inte så mycket annan substans än honom. Övriga skivor de gav ut var med artister ingen hört talas om och som inte spelades på radion. Sedan fanns Malaco samt Jewel/Paula. De sistnämnda hade Carl Sims. Det var de som fanns.

Vilken artist är din mest framgångsrika?

Barbara Carr hade framgång hos oss. Lee Shot Williams har gått bra liksom Chuck Roberson och Sheba Potts-Wright. Vårt största namn är Denise LaSalle. Vi har inte bara haft en artist med en stor hit som höjt sig över de andra. Vi har flera som gått bra.

Vad är en stor blueshit försäljningsmässigt?

Det var en knepig fråga. Men 15 000 är en bra skiva. Den som säljer 30 000 har en skaplig hit på marknaden för Southern soul [med denna siffra skulle man snudda Billboard Top 200. Det gjorde Etta James i maj]. Få skivor på ett år når en sådan siffra.

För tio år sedan sålde du betydligt fler skivor per artist, men då fanns inte alla dessa nya artister. Då fanns i princip bara Johnnie Taylor och Bobby Bland. Artister som Tyrone Davis och Little Milton säljer inte heller samma mängder som för tio år sedan. Johnnie Taylors skivförsäljning på Malaco sjönk stadigt ända tills "Good Love!" kom år 1996 [jag har uppgifter på att albumet sålde antingen 300 000 eller 500 000 exemplar, den låg två år på R&B/Hip Hop-listan, med en 15:e plats som högst. På poplistan nådde den 108]. Hans sista skiva har också gått bra.

"Good Love!" nådde utanför soulbluespubliken. Den hade litet hip-hopinfluenser. Den köptes av folk som aldrig hört Johnnie Taylor förut.

Har Ecko Records motsvarat dina förväntningar?

Jag hade inga förväntningar när jag började. Jag visste inte hur det skulle bli. Jag hade aldrig haft planer på att starta ett skivbolag. Ecko kom till för att alla visade mig på dörren. Jag kom igång bara för att jag älskar musiken. Det var först när jag var igång som jag blev medveten om att jag hade en affärsverksamhet lika mycket som en musikverksamhet. Jag kunde då konstatera att jag även klarade av musikens affärsmässiga sida. Jag hade olika människor som jobbade för mig. När det visade sig att de inte gjorde vad de lovat, fick jag göra det själv. Man måste själv ta ansvar för hur man vill att saker ska skötas. Så här långt är jag mycket tillfreds med hur det utvecklat sig och att jag kunnat fortsätta.

BLUESENS FRAMTID

Hur ser du på framtiden härifrån?

Den kommer att vara precis som det alltid varit, åtminstone vad beträffar blues och soulblues. Folk kommer inte att sluta lyssna på den typen av musik. För mig är det en musik för vanliga människor som avhandlar vanliga människors dagliga liv. Den representerar en grundform för svart publik precis som country gör för en vit publik. Den kommer inte att förändras från de grundvärdena och därför har musiken en framtid. Jag hoppas att jag har en plats där för att upprätthålla något slags kvalitet vad beträffar låtskrivande eller en bra låt.

Så har vi frågan om vit blues och svart blues och att aldrig mötas de två?

Det är sant. Alligatorblues säljer på en vit marknad och soulblues säljer på en svart. Ändå har musiken samma beteckning, alltså blues. Det kan tyckas underligt för de flesta och det tycks underligt för mig, men jag kan förstå det. Jag kan hålla en bluesform åtskiljd från en annan.

Soulbluesen bygger på sångaren och hans låt. Soulblues handlar inte om gitarristen. Vår publik kommer för att se en artist, inte en gitarrist. På Alligators marknad kommer man för att se en kille spela gitarr. Vår publik kommer för att höra Denise LaSalle släppa lös i sovrummet eller på gatan. De kommer inte för att höra hennes gitarrist eller henne spela munspel. De vill höra hennes sånger.

Då har jag kommit till slutet, tack för att jag fick ringa dig. Jag tror vi är de första i Europa som på detta sätt kan presentera den svarta bluesen för våra läsare.

Du ska ha tack själv. Jag är helt övertygad om att det kommer att dyka upp allt fler soulbluesartister, vilka även kommer att fånga era öron. Det finns fortsättningsvis en bra framtid för blues och soulmusik. Musiken finns här som en del i ett dagligt liv.

 

Anders Lillsunde / Jefferson #139


This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.

www.jeffersonbluesmag.com

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Southern soul

Skriv ut