1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

SHEBA POTTS-WRIGHT

The New Millennium Diva Of Blues

Det här var faktiskt den mest udda intervju jag gjort. Vi hade gjort upp om olika tider, men de föll av olika orsaker, bl.a. hade hon bilproblem en gång och hann inte hem när jag ringde på hennes mobil. När intervjun väl blev av, var hon ute på stan och skulle precis sätta sig i bilen. Vi beslöt att inte skjuta upp den en gång till och vi pratade sedan medan hon körde genom Memphis och slutade när hon kom in i ett ekande garage. Intervjun gjordes den 27 oktober klockan två på natten svensk tid. Tur att det inte var jag bakom ratten…

Sheba Potts-Wright är en av de framväxande artisterna och stjärnorna på southern soulscenen i USA. Hennes senaste cd har gett henne två stora radiohits: I Need A Cowboy To Ride My Pony och I Can Hear Your Macaroni. Skivan är recenserad i J:140. Redan hennes första cd, "Sheba", från 2001 slog bra och gav henne berömmelse med Lipstick On His Pants och Slow Roll It.

Southern soul går växelvis under beteckningen blues och r&b bland den svarta publiken och artisterna. Stilen skiljer sig en del från den moderna soulen som vi hittar på Billboards listor och där Mary J Blige, Usher och R. Kelly är framträdande artister. Skillnaden är dock inte större än att både R. Kelly och Mary J Blige gjort låtar som ligger mycket nära southern soul. Deras texter är dock inte lika utmanande utan mer polerade.

Southern soul är fortsättningsvis en stil som inte gått hem hos vita och som tilltalar en publik nästan enbart koncentrerad till den amerikanska södern. Det är ingen storstadsmusik direkt som hip hop eller rap, vilka idag blivit big business världen över. På så sätt är southern soul "undergound" för den stora publiken både inom och utom USA.

Låtarnas texter bygger i hög grad på igenkänning hos publiken. Det är som Bruce Iglauer beskrev den ursprungliga Chicagobluesen i Jefferson 138; artisten sjunger om erfarenheter han/hon delar med sin publik och där artist och publik är desamma i kulturellt hänseende. Många texter har mycket erotiska budskap, men även ett kvinnoperspektiv är framträdande. Och då inte som offer utan som förövaren, den som har självkänslan och valmöjligheterna.

Det är därför faktiskt litet märkvärdigt att kunna presentera en modern svart blues- eller r&b-sångerska som precis håller på att bygga upp sin karriär med säljande skivor och framträdanden, med 311 nedslag på Google rensat för snarlika. Ungefär som om man på 30-talet fått tag på Memphis Minnie.

Familjebakgrund

Min far är Robert "Dr Feelgood" Potts. Han är en bluessångare. Jag känner till att ni recenserat hans skivor. Jag är född i Greenwood, Mississippi någon gång i mitten av 60-talet (man frågar inte en dam om hennes ålder). När jag var fyra månader flyttade vi till Detroit, Michigan och strax efter det till Chicago, Illinois där jag sedan bodde ett bra tag. Min mamma och pappa separerade när jag var tre år gammal. Jag växte upp med honom och han uppfostrade mig. Jag fick kontakt igen med min mamma när jag var runt 15 år gammal. Eftersom min pappa är en bluessångare lärde han mig en hel del om musiken. Han ordnade lektioner i piano och basgitarr. När jag började i ett band tog jag lektioner i saxofon. Pappa är en "music man".

Jag har inga syskon. Däremot har jag två halvbröder som min pappa har med sin nya fru. Min mamma fick inga andra barn. Jag var faktiskt enda barnet tills jag var ca 16 år.

Min egen familj består av min son, Steve Jermaine Wright Jr. Han är 13 år gammal. Han spelar fotboll i The Germantown Reddevils. Jag är gift … ibland… med hans pappa. Det är min familjebakgrund.

Yrket

Jag är en "four times recording artist". Vad musikkarriären beträffar, uppträder jag på veckosluten. Jag har ett heltidssarbete fyra dagar i veckan som en administrationsassistent för sjukjournaler på ett barnsjukhus, St. Jude Childrens Research Medical Hospital, här i Memphis. Jag älskar barn. Om jag får en spelning mitt i veckan kan jag alltså ta den. Jag är omgiven av sjuksköterskor och läkare varje dag.

Förebilder i unga år

Det finns en stor förebild och det är Gladys Knight. Hon är en av mina absoluta favoriter. Jag hade möjlighet att åka till Las Vegas och se henne. Jag bodde på samma hotell, men jag hade ingen möjlighet att träffa henne personligen. Jag träffade däremot hennes bror.

Sedan kommer min gudmor Denise LaSalle. Hon var min inspiration när jag var en ung tjej. Hon var den jag alltid ville se, höra, imitera… allt! Gud svarade på min önskan då jag blev gammal nog att bli en sångerska och jag började som hennes körsångerska. Jag brukade sitta bredvid henne i bussen när vi reste. Jag fick lyssna och lära mig hur hon skötte sina affärer. Jag har lärt mig massor av henne.

Och så min pappa naturligtvis. Dessa två är de viktigaste och bästa.

Gladys Knight höll mig igång, Diana Ross är även bra, jag kan inte utesluta henne från r&b- världen. Aretha Franklin. Och naturligtvis Betty Wright! Bland bluesartister alltså Denise LaSalle.

Bland äldre bluesångare jag gillade finns Muddy Waters, Howling Wolf, Sonny Boy Williamson, vem mer? Johnnie Taylor, men han var inte så gammal. Otis Redding.

Pappa lyssnade på Otis Redding hela tiden när jag var barn. Han berättade att när jag var nio månader satt jag i min säng och började sjunga till Otis Reddings Too Hard To Handle. Däremot kommer jag senare ihåg att jag som barn låg på golvet och tittade på albumfodral och sjöng med när pappa spelade Muddy Waters och Howling Wolf, alltså "old time blues".

Inspirationer idag

Jag älskar Mary J Blige! Hon har ett budskap i varje sång. Hon har smak i det hon gör. Av äldre artister är det Peggy Scott-Adams och jag tycker fortsättningsvis om Denise LaSalle och Betty Wright.

Av manliga sångare är det Marvin Sease (se bild till höger), Tyrone Davis och så min lillebror, jag kallar honom så, Sir Charles Jones.

Karriärstegen

Jag reste omkring med min pappa, bluessångaren. Sedan åkte jag med Quinn Golden och senare med Denise LaSalle. Efter ett tag tyckte jag att jag kunde så mycket att jag skulle försöka på egen hand. Låten Slow Roll It med The Love Doctor kom ut. Då tänkte jag: "Oh no, oh no, I said come on now, this got to be real, they got to be real about this". Han sjunger att unga tjejer inte vet något om att älska, att det bara är äldre kvinnor som kan den konsten. Min erfarenhet har alltid varit äldre män och jag tänkte på hur jag haft det med dem. Det är jag som fått lära dem att "slow roll it" Jag mötte Larry Chambers och sedan pratade jag med Quinn Golden om att jag kunde göra något av den låten. Quinn Golden gick till Ecko Records och berättade för John [Ward] att han kände en tjej som kunde sjunga, som var snygg, som hade stil och som hade en idé med denna låt Slow Roll It.

Det inspirerade mig att börja på egen hand, att sluta hjälpa människor att förtjäna sina pengar utan att låta mig själv förtjäna mina egna pengar. Och så gjorde jag.

Slow Roll It kom på min första cd. Min andra cd heter "Love Fest" och på den finns även bra låtar som She May Be The One You Want, But I'm The One You Need. Det är en fin låt. Det finns också en nyinspelning av Bagg It Up och så den jag tycker mest om, nämligen Cruise Control. Den påminner om Slow Roll It och Smokey Robinsons Let's Cruise. Och nu har jag min tredje cd ute. Den går verkligen bra.

Mitt band och mina spelningar

Tidigare var bandet mitt helt egna, men nu jobbar de med mig när de kan. Det heter Fade. De är från Memphis, Tennessee. Vi har hållit ihop sedan jag började för tre år sedan. Det är Mark på trummor, Zack på basgitarr, Charlie på keyboard, Roy på sologitarr och till och från hoppar en väldigt duktig kille på trummor in, han heter Peevee. Jag uppträder även med andra band, bl.a. Gerod Rayborn och hans band. Han håller på att bli en fantastisk artist och han har en skiva ute nu med titeln "24 hours".

Min bästa väninna sjunger back up för mig; hon sjöng även tidigare för Denise LaSalle när jag gjorde det. Hon heter Tonja Jones. Jag har två back up-sångerskor, den andra är Adrianne Dotson.

Jag brukar uppträda fyra till fem gånger per månad. Numera blir det två till tre gånger per månad. Jag vill inte bränna ut mig med resande. Jag försöker få kasinospelningar och kanske rentav spelningar i Europa. Resorna här är långa, jag åker till Texas, Florida, Alabama och Louisiana. Det är en bra bit dit från Memphis. Och så Mississippi.

Jag spelar på klubbar, på festivaler och i konserthallar. Jag spelar även på fester.

Mitt band klär sig vanligtvis i svart. Jag kan ha något sexigt, diva-svart, något i silver, eller svart/silver, guld/svart, något i brunt, men i princip är jag klädd i svart. Jag har korta pants, korta kjolar eller lång klänning med höga slitsar. Och så skor med mycket höga klackar. Jag ser till att jag ser riktigt sexig ut på scen. Men ser du mig gående på gatan, kan jag ha vanliga jeans och en T-shirt. På sjukhuset har jag min uniform. Du kan kalla mig för en mångsidig tjej.

Jag gör vanligtvis två sånger från varje cd. Slow Roll It och Lipstick On His Pants från den första, ibland även Lover. Från min andra Bagg It Up, Cruise Controll och Love Fest och från min tredje som är så het just nu gör jag tillsvidare bara två låtar: I Need A Cowboy To Ride My Pony och I Can Hear Your Macaroni. Jag ser fram emot att även göra Take Your Time och I Can Give It Like A Woman If You Can Take It Like A Man. Jag gör alltid någon Betty Wrightsång, de två obligatoriska är Clean Up Woman och Tonight Is The Night. Jag gör också alltid I Can Be The Other Woman av The Soul Children som finns på min andra cd. Jag ber alltid någon upp på scenen när jag gör den. Jag gör mellan åtta och nio låtar per show.

Artistidentitet

Jag tycker inte jag är en bluessångerska. Jag är en r&b-sångerska, rytm och blues. Jag är en rytm och bluessångerska. I bluesen säger du som det är och du gråter liksom ut. Men jag gråter inte!

Den nya cd:n

Jag gör helst kärlekssånger. I Need A Cowboy är på sätt och vis en sexig sång, men den har ett mångfacetterat ursprung: Don't Jump My Pony med Denise LaSalle och Tonight Is The Night med Mary J Blige. Om du lyssnar på takten påminner den litet om Don't Jump My Pony, men även om Tonight Is The Night. Jag tycker mest om att sjunga kärlekssånger, men om du lyssnar på mina låtar är de flesta inga barnsånger.

På cd:n har jag bara liveinstrument. Mina två tidigare har varit syntbaserade, men jag sade till John att jag denna gång ville ha riktiga instrument och det var OK. Vi har på keyboard James Jackson från Denise LaSalles band och riktiga trummor, de övriga kommer jag inte på just nu. Mitt favoritinstrument är sologitarren. Alla instrument ger mig sin speciella känsla. Jag älskar gitarren och keyboard.

We're Gonna Miss You kom verkligen från mitt hjärta. Jag berättade för John Ward att jag ville göra en sång om Quinn Golden och den sången är jag! Den är mer jag än någon annan sång jag gjort förut. Jag har inte lagt ner lika mycket av mig själv i mina andra inspelningar. Quinn Golden var en mycket god vän. När jag berättade för John att jag ville göra en sång som denna med titeln I'm Gonna Miss You Quinn, sade han att det lät bra, men att vi skulle ändra titeln till I'm Gonna Miss You My Friend. På så sätt skulle sången bli mer allmängiltig, inte bara för en enda person. Jag skulle känna att sången är för någon jag saknar, men att andra skulle kunna förknippa sången med någon de saknar i sitt liv. Det är min pappa som spelar munspel på den. Jag önskar Quinn Golden var här och kunde höra den, han skulle vara stolt.

Southern soul

Det är en bra beteckning för musiken. Vi har alltid haft soul. Till och med rhythm&blues har haft soul. En gång hette det bara soul. Enligt mig har stilen ändrats för olika slag av blues och r&b… den har fått en "southern style". Så skulle jag beskriva southern soul. Det är fortsättningsvis blues och r&b, man har bara lagt till ordet southern. Allt är soul och det kommer från djupet.

När jag började, trycktes det upp T-shirts med texten "Sheba Potts-Wright, The Queen Of Southern Soul". Jag sade att jag inte ville bli kallad "The Queen Of Southern Soul". Jag vill inte ha den beteckningen. Jag vill bli kallad "The New Millennium Diva Of Blues". Det vill jag bli kallad. Då behöver jag inte kämpa med alla de som kallar sig "The Queen Of Southern Soul" eller "The King Of Southern Soul". Tänker man på "The New Millenium Diva Of Blues", då skall man tänka på mig. Du tänker på liten, på ung, på energisk, du tänker på en annan stil. Hej, det är vad millennium handlar om.

De största southern soul-divorna i den gamla skolan är enligt mig Aretha Franklin och Shirley Brown. Aretha Franklin har varit en soulsyster hela sitt liv. Shirley Brown och Aretha Franklin låter ganska lika. Det finns många nya artister här som vill vara… Toni Green som är härifrån Memphis har en cd ute med titeln "Southern Soul Music". Hon är personlig och har en vacker röst, men enligt mig är hon ingen bluessångerska, hon är en jazzsångerska. Hennes röst är jazz. De flesta bluessångerskor har sträva röster som jag eller Denise LaSalle, Peggy Scott-Adams, Betty Wright och Millie Jackson. Hon har en vacker, lätt röst som gör avtryck på jazzmarknaden. Du kan klassa det som southern soul om du vill och inte vill vara alltför rigid. De riktiga southern soul-systrarna är dock Shirley Brown och Aretha Franklin.

Bland män är Charles Jones southern soul. Han är ung och gör ett slags blues med en annorlunda stil och rytm. Det är inte down home blues, det är inte vanlig r&b. Han är den jag först tänker på beträffande southern soul. Och så Floyd Taylor som kommer fram nu. Hans pappa är Johnnie Taylor.

Publik och spelställen

Jag har alla sorters publik. Jag har äldre människor och de älskar mig. Men när jag ser ut i publiken har jag också mycket unga. Det finns massor av yngre som älskar blues. Många är kvinnor, både yngre och äldre - de älskar blues. Min publik är verkligen omväxlande. Jag vänder mig alltid till kvinnorna, för kvinnorna är mina största fans. Männen kommer för att deras tjejer kommer. Jag är 1,65 lång och väger 60 kg, jag har långt hår, alla säger att jag har världens snyggaste häck. Männen får inte komma om de inte har sina tjejer med sig, ha, ha. Jag tar hand om tjejerna för de är de stora fansen.

Min publik är till största del svart och kvinnor. Jag har en del vita fans. Här på sjukhuset, frågade en vit kvinna när hon såg min namnbricka, om jag var den sångerskan. Alla i konferensrummet började skratta (vi var på en konferens). "Oh my God", sade hon, "jag lyssnar på din musik, jag älskar den. Jag har inte fördomar. Jag tycker om alla oavsett hudfärg eller ålder".

Jag gillar kasinon. Men mina absoluta favoriter är utomhusbluesfestivaler. Det är så mycket publik på dem. Jag tycker om dem även om det är kallt. På de bluesfestivaler där jag uppträder är publiken nästan helt svart. Man ser även en del medelklassvita. Det flesta av mina vita fans stöder mig, men på ett annat sätt. De kommer till mina framträdanden inomhus. På festivaler håller de sig i skuggan på speciella områden. De tål inte värmen så bra. De dricker men håller sig i skinnet. De svarta dricker, blir fulla och lever om. Men det är mitt folk och jag älskar dem. Bra festivaler där jag uppträtt är Port Gibson Blues Festival, Laurel Mississippi Blues Festival, Byhalia Blues Festival, Ferris St. Blues Fest m.fl. Jag skulle komma in på Greenville Blues Festival, men den ställdes in i år. Jag har varit på King Biscuit en gång. Jag skulle gärna komma till Europa!

I Macon, Georgia var jag på en festival med Syleena Johnson, du känner till henne? Det var R Kelly som satte henne på kartan. Jag har uppträtt på samma festivaler som Shirley Brown, Marvin Sease, Mel Waiters, Bobby Rush och naturligtvis Denise LaSalle, T.K. Soul, Tyrone Davis, The Love Doctor, Floyd Taylor, Omar Cunningham och även Bobby "Blue" Bland. Omar Cunningham är en ny artist med låtar som Check to Check och Hell At The House. Han är otrolig. Vi planerar att jobba ihop litet mer i framtiden.

Framtidsplaner

Många säger att de vill göra både det ena och andra inom musiken. Musik är mitt liv, men inte den enda delen av mitt liv. Jag skulle vilja dra mig tillbaka med fem guldskivor och så mycket pengar att jag kunde öppna ett hem för övergivna barn. Jag skulle vilja jobba med övergivna och handikappade barn, med barn som inte är så lyckosamma. Jag har en son och han är lyckosam, men alla barn är inte i samma position. Om jag kan ge dem uppmärksamhet och värme skulle jag vara nöjd. Jag skulle vilja ha ett hem " Shebas hem för barn" för att hjälpa dessa barn. Det finns så många barn som råkat illa ut för att deras föräldrar inte kan ta hand om dem. Jag vet hur det är att växa upp utan mamma. Det är mina planer.

Låtarna

Jag skriver inte mina egna låtar, men jag kommer med idéer, ord eller en titel. Andra gör sedan låtarna utifrån detta. John är inte den enda som skriver för mig. Det är fler som gör det.

Tror du inte att du fått tillräckligt nu!!??
------------------------

En kommentar

Robert, "Dr Feelgood", Potts har inte härlett sitt namn från Dr Feelgood/Piano Red eller Aretha Franklins låt Dr Feelgood, skriven med Dr Feelgood/Piano Red i åtanke. Enligt Sheba kommer artistnamnet "Dr Feelgood" från en bijouteributik hennes pappa hade för länge sedan, men även från hans sångstil.

Anders Lillsunde/ Jefferson 143


This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.

www.jeffersonbluesmag.com

Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Southern soul

Skriv ut