1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Denise LaSalle - En riktig R&B-stjärna

Denise LaSalle

Det finns fortsättningsvis artister som i sann mening representerar rötterna för den svarta musiken. De är framgångsrika bland afroamerikanerna med sin soul och soulblues, men röner ingen uppskattning hos den vita bluespubliken och dess förståsigpåare. Det är obegripligt hur valkommittéerna för Grammysar och W.C. Handy Awarder lyckats kurva sig förbi en av musikstilens mest betydande artister, nämligen Denise LaSalle, som alltid varit trogen sitt ursprung och sin inriktning. Hon har, liksom andra i samma genre, blivit betraktad som kommersiell. Det har liksom varit anledningen till att inte behöva bry sig. Obegripligt, och jag har själv allt mer börjat ställa mig frågan var det spekulativa egentligen firar de största triumferna? Hur är det egentligen med de ”ideella” bolagen? Där finns något att tänka på.

Denise Allen föddes i Leflore County, en jordbruksbygd, i Mississippi den 16 juli 1941. Hon har också plockat bomull i sin barndom. I mitten av 50-talet flyttade familjen till Chicago där Denise började sjunga i en gospelgrupp. Hon började även skriva låtar men hade ingen tanke på att göra något med dem. Runt 1963 fick Denise jobb i Mix Lounge, en Chicagobar. Där brukade hon sjunga och blev så upptäckt av Billy ”The Kid” Emerson, som också jobbade för Chess. Genom honom fick hon ett kontrakt med Chess, vilket löpte i ett år utan att resultera i någon inspelning. Nästan fyra år efter Chess-äventyret spelade Billy ”The Kid” in Denise 1967 för sitt eget märke Tarpon. Låten A Love Reputation blev en lokal hit. Det var Emerson som gav henne artistnamnet LaSalle. Denise bröt med honom så småningom och grundade 1969 sitt eget bolag Crajon tillsammans med sin dåvarande man Bill Jones. Denise hette då Craig i efternamn efter ett tidigare kort äktenskap. Crajon kommer från de båda efternamnen Craig och Jones. På Crajon gav hon ut skivor med sig själv, men även med andra artister, bl.a. Bill Coday och The Seguins, med vilka Crajon fick riktiga storsäljare. Kring 1970 fick Denise kontrakt med Westbound, vilket resulterade i Trapped By A Thing Called Love, en R&B-listetta och miljonsäljare 1971. För Westbound gjorde hon tre album. Denise skilde sig och flyttade till Jackson 1976 när hon fick kontrakt med ABC. För ABC gjorde hon tre album, innan ABC togs över av MCA. För MCA kom tre album. År 1982 började hon på Malaco som låtskrivare, bl.a. för Z.Z. Hill. Hon blev övertalad att spela in själv, vilket resulterade i hennes första Malaco-album ”Lady In The Street” 1983. På Malaco stannade hon i 15 år och gav ut elva fina album. När kontraktet med Malaco gick ut, gjorde hon ett gospelalbum (1999), en dubbel-CD (2000) och en enkel CD (2001) för egna märket Ordena. Nu befinner sig Denise LaSalle på Ecko, ett bolag med samma inriktning som Malaco. Trots dessa prestationer har Denise LaSalle inte blivit ordentligt presenterad i bluespressen förutom en intervju i Living Blues för cirka tio år sedan. Det är med stolthet Jefferson här kan presentera en exklusiv intervju med henne, gjord den 20 december 2002.


Hur ser du på din musik, från första början fram till idag, från Crajon till inspelningarna på ditt eget märke?

Jag ser 100 % förbättring. Musiken har förändrats en hel del sedan dess. Faktum är att jag är mer rutinerad nu än när jag spelade in för Crajon. Då började jag som artist, jag visste inte så mycket om det jag höll på med. Men jag var intresserad av att pröva på allting. Jag har utvecklats otroligt genom åren. Jag har lärt mig massor om hur man producerar skivor och vad som behövs för att de ska låta bra. Det är 100 % annorlunda nu.

När jag hör på dina skivor finns det ändå ett bärande anslag genom dem alla.

Jag har varit trogen det jag gör. Jag har inte förändrat min musikstil. Jag har hållit mig till R&B och mer specifikt soulblues. Men jag har prövat på alla andra stilar också, från country till rap, till vad som helst. Jag älskar att vara mångsidig. Jag har också gjort gospel. Jag önskar också att jag var bra på allt. Jag skriver bra texter och jag skulle gärna vilja säga att jag var lika bra på att framföra dem också, men det är jag inte. Jag är bra på att framföra R&B och soul.

Vad anser du om definitionerna blues, R&B, deep soul, soul o.s.v.?

Hur menar du?

I boken Ladies Of Soul har du några skarpa iakttagelser beträffande Koko Taylor och dig själv.

Vår musik är väldigt olika. Min musik är mer soulinriktad, jag kallar det för soulblues och den tilltalar främst en svart publik. Koko Taylors typ av blues tilltalar främst en vit publik. Det är helt uppenbart på det sätt vi blir bokade. Jag har till en mindre del även en vit publik, men jag blir inte bokad för vita engagemang. Jag blir bokad på vita bluesfestivaler, men inte på vita nattklubbar. Det har visserligen hänt till och från, men jag har inte blivit ombedd att komma tillbaka. Det tycks vara så att den musik jag står för inte är det de vill höra. Därför blir jag inte bokad igen på dessa klubbar. R&B-klubbarna återkommer hela tiden. Alla gillar vad de hör och går ut för att höra mig. Men jag håller nu på att nå en vit marknad. Jag blir allt mer accepterad för de har sett mig på bluesfestivalerna. Koko blir aldrig bokad på svarta klubbar, nästan aldrig.

Vad är orsaken till att du inte blir bokad på vita klubbar? Är du för modern? Kokos musik är nästa 50 år gammal vid det här laget.

Kokos musik är äkta traditionell blues. Det är den blues som den vita publiken tagit till sig. Den blues som representeras av henne och andra traditionella artister som Muddy Waters och John Lee Hooker, var allas vår blues en gång. Det var den vi gjorde då. Den svarta publiken har sedan dess växt förbi den musiken. Efter det att de svarta fick frihet och rättigheter att göra vad de ville i Amerika, inget mer slaveri, inte längre undertryckta av rasism, gick de vidare till en mer positiv och vinnande musik. Som du märkt representerade de flesta bluesskivor tidigare under åren deprimerad musik: alla hade svårt, alla måste kämpa, alla såg förskräckliga ut, killarna hade tuggtobak rinnande på läpparna och satt med stråhattar på huvudet. Svarta människor är inte där längre. De har mer klass, klär sig bra, ser bra ut och har ett sinne för glamour. Och vår musik har glamour. Vi uppskattar det, om de vita gör det har ingen betydelse, vi tycker om det sätt vi klär oss, vi tycker om vad vi gör och hur vi låter och vi tycker om vad vi sjunger om. Vi sjunger inte längre om att vara förtryckta och ha det svårt. Vi tycker om glamour. Den glamour som de vita popartisterna alltid hade, kan även vi nu få. Vi har pengar och frihet att förverkliga oss själva. Vår självkänsla har ökat. Vi behöver inte längre upprätthålla den gamla Onkel Tom-imagen. Vi springer iväg från den. Våra nattklubbar är sofistikerade, det är inte längre ”sågspån-på-golvet-ställen”. Vi har ljus, glitter och glamour på klubbarna. Förr i tiden brukade Muddy Waters och Howling Wolf uppträda bakom baren. Ibland var det så tufft att de måste uppträda bakom en skärm för att inte bli träffade av flaskor som folk kastade på dem. Vi har gått vidare från det livet. Därför vill svarta inte längre bli associerade med bluesen. Förklarar det här din fråga?

Hur har allt detta påverkat din karriär? Får du bättre bokningar än Koko?

Jag har aldrig sjungit den typ av blues hon gör. Sådant som Wang Dang Doodle, du vet vad den handlar om? Koko är för mig den äkta bluesdrottningen, en representant för den traditionella bluessångerskan. Hon har position som ingen kan ta ifrån henne. Det är inget fel på den blues hon gör. Jag önskar att jag kunde sjunga på samma sätt, då skulle det finnas ett längre liv för min karriär. Jag skulle ha en bättre publik och förmodligen även en Grammy. Jag har aldrig fått en Grammy och jag tror att jag inte ens blivit nominerad. Och det beror på den publik jag har. Även om jag aldrig får en Grammy är jag stolt över den jag är och vad jag gör. Jag sjunger för mig själv och för mitt folk. Om jag aldrig får en Grammy, OK. Min Grammy är när min publik kommer till mina uppträdanden, när de köper mina skivor och när de säger ”right on Denise, we love you”.

För att tala klarspråk: Vem av er får bäst betalt?

Troligtvis är det Koko. Hon uppträder för dem som har mest pengar. Hon uppträder där pengarna finns, det är inga tvivel om det. Den vita publiken har mer pengar än min svarta. Hon tjänar nog mer än jag, men det är OK. Hon är en stjärna på egna meriter. Jag älskar henne, hon är en underbar människa och en av mina vänner. Jag är inte det minsta avundsjuk och beundrar hennes ställning. Men jag älskar min egen också.

Du har funnits på listorna ända sedan början: Menar du att Koko utan hitlåtar, utan att vara en stjärna som du, ända får mer betalt?

Jag är inte helt säker, men troligtvis är det så. Jag vet inte vad hon får, men jag vet att hon uppträder för en publik som har mer pengar än min och det borde ju innebära mer pengar för henne.

Det är underligt, du har ju legat på listorna för nästan varje bolag du varit på.

Det är helt sant och det är jag tacksam för. Jag är nog mer populär bland radiostationer, DJ’s samt kanske även media än vad hon är, men hon är det oaktat sig själv. Jag är stolt över henne för hon är trogen det hon gör. Det är det mest betydelsefulla: att vara trogen sin musik. Hon försöker inte ta efter mig och vad jag gör. Jag försöker inte heller ta efter henne. Hon har sin plats i historien och jag har min.

Du har spelat in för stora bolag: ABC, MCA och Malaco. Hur har din relation varit till dessa bolag? Var det någon skillnad mellan ABC och Malaco?

Det var en stor skillnad mellan ABC och Malaco. Du kanske vet att ABC såldes ut eller gick i konkurs och togs över av MCA. Jag var först hos Westbound innan jag gick över till ABC. Min första guldplatta fick jag med Westbound som distribuerades av 20th Century och Janus. Det var en framgångsrik väg jag hade med dem under tre–fyra år. Det var en underbar tid och det var ett bra bolag. Sedan förlorade de sin distributör och verksamheten blev lidande på grund av det. Därifrån gick jag då till ABC. ABC var ett stort bolag och de slösade med pengar därefter. De behandlade mig som en drottning. Det var nog därför de gick i konkurs. De behandlade alla sina artister med överdåd. De kostade på dig pengar och byggde upp din image. De flög mig till Kalifornien och gjorde allt möjligt för att befrämja min karriär. Jag flögs dit bara för att sitta i telefon och prata med DJ’s. Det var sviter och limousiner överallt på deras bekostnad. MCA gjorde också av med mycket pengar på mig och sina andra artister. Du blev väl behandlad. Malaco var ett litet sydstatsbolag för blues med begränsade resurser. De försökte inte vara ett stort glamoröst bolag. De gjorde exakt vad som var nödvändigt, alltså få dina skivor spelade med minsta möjliga promotion. Jag var hos Malaco i 15 år. Det var en fin tid. Det var ett bra bluesbolag och de var trogna sitt ursprung. De försökte inte vara något annan än ett bluesbolag. Steward Madison (delägare i Malaco) sade: ”Vi är ett litet bluesbolag i sydstaterna. Det är också allt vi försöker vara. Vår primära uppgift är inte att åstadkomma superstjärnor eller att marknadsföra dig som en sådan, vår uppgift är att sälja skivor”. Det kan jag förstå. Vad jag uppskattar hos honom var hans uppriktighet. Han försökte inte vara en superstjärna, han försökte sälja mina skivor. Om jag ville hyra in min egen promotion för att bli en superstjärna var det OK. Men han tänkte inte göra det. Det var bra människor på Malaco.

Du anser alltså att Malaco är ett bluesbolag?

Det är ett bluesbolag. Det är den musiken de är intresserade av.

Varför lämnade du Malaco?

Jag hade passerat den typen av musik. Jag hade inte heller friheten att uttrycka mig själv. De höll tillbaka låtar jag ville ha med på mina album för att jag inte var bluesig nog för dem. Malaco ville ha mig att göra ”hard blues”. Jag har aldrig velat vara i den stilen. När jag gjorde Trapped By A Thing Called Love och sådant jag gjorde för MCA och ABC var det inte ”hard blues”. Jag var en R&B-sångerska. Det är det jag vill göra: rhythm ’n’ blues och soul. Med Malaco började jag göra en del blues, inte i den gamla stilen utan modern soulblues. Om jag gjorde låtar som var mer poporienterade eller annat som jag gillade, höll de inte med. ”Jaha, men detta är vad vi kommer att ha på skivan, du får gå in i studion på nytt. Gör det här och det där”. De hade kontroll. Jag var deras artist och jag gjorde som de sade. Ibland stod jag på mig beträffande vissa låtar och fick med dem på albumen, men det var alltid diskussioner. Slutligen ville jag göra ett gospelalbum samtidigt som mitt kontrakt med Malaco gick ut. Jag bestämde mig för att göra ett. Min man är predikant och jag ville göra ett komplement till hans karriär. Faktum är att jag var en gospelsångerska innan jag började min karriär. Malaco motsatte sig detta. Jag förnyade inte mitt kontrakt och var fri att göra vad jag ville. Då gjorde jag mitt gospelalbum själv och gav ut det på mitt eget märke. Det blev en storsäljare, en riktig superskiva för mig. Skivan gav mig vad jag ville ha. Jag ville bevisa att jag kunde göra detta framgångsrikt och få en bra skiva. Jag är stolt över skivan. Sedan gick jag tillbaka till R&B och gjorde en dubbel-CD med det jag alltid velat göra, d.v.s. uttrycka mig själv helt och hållet. Därför blev det en dubbel-CD. Jag ville vara säker på att få med alla stilar jag ville ha med: country, R&B, blues, poporienterade låtar, allt jag hade inom mig. Den gav jag också ut på mitt eget märke. Vi har ingen vidare distribution för skivan. Min man är predikant och ägare till en radiostation. Han håller inte på med skivdistribution. Vi gjorde så gott vi kunde och njöt av att jag åstadkommit den. Det var det mest viktiga, friheten att kunna uttrycka mig själv. Jag ångrar inte en minut. Sedan kunde jag säga: ”Nu har jag gjort vad jag velat, nu ska jag sälja skivor igen”. Jag skrev kontrakt med Ecko Records. Mitt nya album gör precis vad jag sade att jag skulle göra. Jag är fortsättningsvis drottningen.

Benny Latimore, Denise LaSalle och Little Milton. Photo: Hans Ekestang

Benny Latimore, Denise LaSalle och Little Milton. Photo: Hans Ekestang

När du var på Malaco skrev du låtar för Benny Latimore och du spelade in en duett med honom…

Ja, jag skrev låtar för många artister. Benny är den enda jag verkligen ville jobba ihop med. Han är en underbar artist. Vi gjorde faktiskt flera duetter. Några finns på hans album; Sometime är på ett av hans, Right Place, Right Time är på ett av mina. Nobody Loves You Like I Do gjorde vi också. Jag tror att Anne Murray har gjort den.

Tycker du Benny Latimore ligger nära dig stilmässigt?

Ja.

Hade Latimore samma problem som du hade på Malaco, d.v.s. att göra hard blues?

Jag vet inte. Jag har aldrig hört honom göra hard blues. Han har visserligen gjort några. Han har sin stil och de fick det helt rätt med honom. Han har en del blues. Men jag kan bara prata för Denise.

Så kommer vi till W.C. Handy Awards och artister liknande dig och Benny. Är Awarden viktig?

Jag antar att den är viktig. Jag har varit nominerad flera gånger. Om man ser vilka som utgör valkommittén, sitter i styrelsen, som är ansvariga, kan man konstatera att det huvudsakligen är en vit organisation. En organisation som styrs av vita. De anser inte att jag är lika mycket bluessångerska som andra, som exempelvis Etta James, Ruth Brown och Koko Taylor. Jag blir alltid förbigången. Jag bryr mig inte. Jag är den mest populära hos den vanliga publiken avseende radiospelningar. Jag blir spelad över hela världen. Det är alltid någon som spelar mina skivor någonstans. Det kan man inte säga om dem som vinner Awarden. De får begränsat med spelningar i radion, men det får inte jag. Jag har aldrig fått någon Handy Award och jag kommer inte att få någon heller. Varför vet jag inte.

Jag är själv förvånad över deras val.

Det är jag också. Jag brukade åka dit varje år. Jag trodde varje gång att jag skulle vinna, för jag hade alltid ett bästsäljande album. Jag åkte dit ett år och lyssnade på en liten vit tjej, Rory Block, som jag aldrig hört talas om. Och hon vann över mig. Ingen visste vem hon var förutom de vita personer som röstade. Den vanliga publiken undrade också vem hon var.

Jag visste faktiskt inte att W.C. Handy Awards dominerades av vita. Bruce Iglauer lär visst vara med på ett hörn.

Det är så, Alligator-folket finns med. Men ännu en grej. Irma Thomas var stor för många år sedan men idag kan jag inte höra hennes låtar på radion, om det inte är fråga om hennes gamla låtar, oavsett var jag är. Jag har aldrig varit bokad tillsammans med henne. Hon är en fin sångerska och jag tycker om henne som person. Men jag träffar aldrig på henne när jag uppträder. Jag var nominerad ett år, men då vann Irma Thomas. ”Irma Thomas vinner när jag borde ha vunnit. Vad har hon gjort på senaste tiden? Det måste vara något som bara de vita känner till, eftersom hon blev vald”. Ruth Brown har fått den några gånger liksom Koko Taylor. Koko har fått den så många gånger att hon snart säkert säger ifrån. Men jag kan inte bli arg på någon. Svarta kan inte sitta och beklaga sig för att deras artister inte vinner. Hur många svarta organisationer finns det som försöker hålla liv i bluesen? Inte alltför många. Jag startade en organisation, ”The National Association for Preservation Of Blues”, år 1986. Det gick riktigt bra och jag lade ner mycket tid på att få skivor med Tyrone Davis, Johnnie Taylor spelade i radion. Då hade stationerna bytt till rap, pop och rock. Vi fick inte speltid. Jag jobbade inte för mig själv utan för de ovan nämnda samt Shirley Brown, Lynn White och Latimore. Så småningom började det ändras, vi fick bluesprogram. Stationerna förstod: ”OK, vi ska spela blues på lördag, göra weekendblues etc”. Vi fick alltmer blues i radion. Jag hade medlemmar från hela världen. Trots att musiken blev alltmer spelad fick jag inte fler medlemmar för det. ”Varför ska jag bli medlem, jag kan inte spela blues”. Men så är det med svarta. De tänker inte att de ska gå med i organisationen och stanna där för att stödja den. De resonerar: ”Jag hör vad jag vill höra, de spelar blues på radion, men jag går inte med”. Det blev alltmer en enmanskampanj, så jag gav upp.

Hur har musikscenen förändrats sedan mitten av 80-talet tills nu? Disco var ju populärt ett tag, nu är det rap. Hur har din publik förändrats?

Min publik är till största delen fullvuxen. Men den blir allt yngre. De yngre börjar inse… Jag ska säga en sak. Rapmusikerna började inse att utan sång skulle rapmusiken dö. De började med att enbart rappa, hela skivor med bara rap. När de märkte att de började tappa, började de sampla från gamla skivor, James Brown och alla andra. De måste överge samplingen när de blev stämda. Då tog de med unga bröder och systrar som kunde sjunga medan de själva rappade. De fick tag på unga R&B-artister som sjöng med dem. Som du kanske märkt är det mycket bra sångare på rapskivorna. Idag är det ett ömsesidigt utbyte. En bra sångare har i sin tur med en rapartist. Det har lett till att den unga rappubliken kommit i kontakt med R&B musik. De har börjat lyssna på den musik vi gör. Därför tror jag att min publik börjat förändras. En del av den musikstil jag gör finns på rapskivor.

Vad sjunger du idag egentligen, det som finns på dina skivor eller något annat?

Jag sjunger bara det som finns på mina skivor. Jag gör inget skrivet av andra såvida jag inte spelat in det.

Så unga människor återvänder till traditionell musik som din.

Det är så. De har börjat lyssna på sann musik. Många av de unga sjunger verkligen. Alla rappar inte längre som de en gång gjorde. Ett tag fanns det ingen under 25 som inte rappade.

Är det här orsaken till att artister som Mary J Blige och Alicia Keys blivit så populära? Båda kan ju ses som traditionella R&B-artister.

Helt rätt.

När du börja rör dig runt om i Chicago, när du jobbade som bartender, vilka artister var populära då?

Det var Aretha Franklin, Otis Redding, James Brown och de andra.

Jag menar närmast mer lokala artister.

När jag började sjunga var det sådana som Garland Green och Otis Clay. De var som jag, alltså sådana som då fick sin start. Johnny Sayles, som var en vän, Artie ”Blues Boy” White, Tyrone Davis, Ricky Allen, Ruby Andrews.

Hur var det med de äldre bluesartisterna som Howling Wolf, Little Walter och Muddy Waters? Var det föräldrarnas musik som var helt passé?

De var helt passé. När jag började röra mig runt på nattklubbarna med Billy ”The Kid” Emerson för att bli sedd och hörd, spelade Howling Wolf och Muddy Waters på små syltor (”hole in the wall”) som Theresa’s. Små ställen här och där på West Side och North Side. Den musik de spelade ville jag inte befatta mig med.

Var uppträdde de nya soulsångarna?

Vi uppträdde aldrig på samma ställen som Howling Wolf. De uppträdde på små syltor, verkligen nere i gettot. Sådana som Otis Clay uppträdde på högklassiga nattklubbar som High Chaparral, Burning Spear och Peppermint Lounge. Där uppträdde även jag. liksom Tyrone Davis. Det var en annan stil på klubbarna där vi uppträdde. Dit gick den yngre publiken. De som var över 35 gick till ställen där sådana som Muddy Waters uppträdde. Jag kallar dem för den ”tobakstuggande publiken, de äldre”.

Monk Higgins är ett namn som dykt upp för mig på senare tider. Var han ännu i Chicago när du började?

Jag kommer väl ihåg Monk Higgins. Han hade ett fint, stort band. Jag kommer även ihåg Willie Dixon, fast vi uppträdde inte på samma ställen.

Din karriär som affärskvinna. Du började med ditt eget bolag tidigt. Hur var det att vara ung och svart och börja med egen affärsverksamhet?

Det var inte lätt. När jag fick kontrakt med Chess var det min första möjlighet. Men Chess spelade aldrig in något med mig fastän jag hade ett kontrakt på ett år. När kontraktet gått ut, producerade Billy ”The Kid” Emerson en skiva med mig för hans märke Tarpon. Det var ”A Love Reputation”. Den blev en lokal hit. Jag fick många spelningar runt om i Chicago och mitt gage gick upp från 18 dollar till 125 dollar per kväll. När Billy och jag skildes åt, ville jag inte skriva på för något nytt skivbolag med tanke på vad som hänt på Chess. Jag beslöt att behålla kontrollen över min egen karriär. Jag skulle hitta någon och producera själv för mitt eget märke. Jag hade lärt mig allt detta av Billy Emerson. Billy lärde mig allt eftersom jag hjälpte honom.

Hur fick du ihop pengar till detta?

Jag jobbade och sjöng. Sedan fick jag hjälp av min första man, Bill Jones. Han hade en bil som han sålde. Vi åkte till Memphis och spelade in Bill Coday med Get Your Lie Straight och The Sequins. Vi fick stor hit med Bill och en liten hit med The Sequins, det här var 1969. Följande år,1970, fick vi en stor hit med The Sequins. Därifrån och framåt var det OK. Jag hade pengar att röra mig med. Jag gav även ut skivor med mig själv. Westbound hörde dem, gav mig ett kontrakt och finansierade mitt första album.

Skivbranschen domineras av män och du var kvinna…

Visst, ”It’s a mans world”, men du kan inte bevisa det med mig. Jag är en målmedveten kvinna som ska ha sin del och som också ser till att få det.

Producerade du dina egna skivor för Westbound?

Jag kontrollerade allt som gjordes för Westbound.

Sedan flyttade du till Jackson. Du äger radiostationer och har ägt en butik. Är du mer en affärskvinna än en artist?

Nej, nej. Min man James Wolfe läste kommunikation i college. Han hade alltid önskat sig att bli ägare till en radiostation. Han var en discjockey när jag mötte honom. När vi gift oss, uppmuntrade jag honom till att köpa en radiostation. När vi gifte oss var jag var på ABC. Vi köpte WFKX 1984. Sedan skaffade vi några radiostationer till 1989, eller när det nu var. Min man sålde två av stationerna när han blev predikant. Nu har vi en kvar.

Vem sköter stationen, är det du eller han?

Det är han! Jag har aldrig skött en radiostation. Jag har bara hjälpt honom att skaffa dem. Jag vet inget om radio. Det är hans grej. Jag håller mig till underhållning så mycket jag bara kan. Och han håller sig utanför så mycket han kan. Han har hjälp mig mycket. Han uppmuntrade mig att starta mitt eget skivmärke när jag lämnat Malaco. Jag hade alltid haft ett eget märke, men han bad mig aktivera det. Jag gjorde det och det var framgångsrikt.

Producerade du själv när du flyttat från Westbound till ABC?

ABC gav mig förskott för att producera mina skivor. Jag hade total kontroll över min produktion. Jag är ingen musiker och jag kan inte musik särskilt bra. Men jag vet vad jag vill ha och kan avgöra det när jag hör resultatet. Vanligtvis omger jag mig med bra musiker och en bra arrangör när jag in i studion. Jag skriver mina egna låtar och ger dem till arrangören som sedan gör arrangemanget. Jag producerar och avgör om vi ska ta om eller inte. Så var det på både ABC och MCA. När jag gick till Malaco-familjen skrev jag på ett kontrakt där jag var producent. Men det blev inte så. Malaco tog över. De tillät mig bara att göra en del. Fram till Malaco hade jag total kontroll.

Hur är det på Ecko Records?

På det nya albumet ”Still The Queen” har jag producerat och kontrollerat allt från första början. Den kom ut nu i oktober (2002). Till nästa album har jag gett John (John Ward, ägare till Ecko Records) rätten att producera delar av albumet. Han är en bluesman och skriver mer blues än jag.

 

 

 

Hur ser framtiden ut? Fortsätter du att turnera?

Jag har aldrig slutat turnera. Jag jobbar lika hårt som alltid. Jag uppträder nästan varje helg.

Vilken typ av ställen uppträder du på?

Jag uppträder på nattklubbar, auditorier, arenor, utomhuskonserter, överallt. Jag uppträder vanligtvis på nattklubbar med cirka 500–600 personers kapacitet, ibland även på större. En normal nattklubb är från 350 upp till 600 personers kapacitet. Men det finns inte så många nattklubbar. Men jag uppträder mycket på kasinon och liknande ställen. För det mesta uppträder jag dock på ”package shows” på auditorier och liknande.

Vilka andra uppträder på dessa shower?

Mel Waiters, Kenne’ Wayne, Tyrone Davis, Latimore, Shirley Brown, Peggy Scott-Adams, ibland även Bobby Bland och B.B. King. Innan Johnnie Taylor dog gjorde vi mycket tillsammans.

Jag har kommit till slutet av min lista. Är det något du vill tillägga?

Jag tror vi har täckt in allt. Du har varit mycket noggrann. Under en lång tid vägrade jag att åka till Europa. Jag var rädd för att flyga. Men jag var i Paris senaste året och det uppskattade jag verkligen. Jeff ska försöka få mig till Sverige eller någonstans där. Det skulle jag se fram emot. Jag har aldrig varit där. Jag kommer även om jag måste flyga.

 

Några kommentarer:

Bill Coday nådde plats 14 på R&B-listan och 105 på poplistan 1971 med Get Your Lie Straight på Crajon. The Sequins nådde plats 34 på R&B-listan 1970 med Hey Romeo, som gavs ut på Gold Star.

De samtida i Chicago under 60-talet som Denise nämner:

Garland Green slog igenom 1969 med Jealous Kind Of Fella som nådde plats 5 på R&B- listan och 20 på poplistan. Garland hade bästsäljare nästan varje år åtminstone fram till 1983.

Ruby Andrews slog igenom 1967 med Casonova, som nådde plats 5 på R&B-listan och 51 på poplistan.

Tyrone Davis slog igenom med dunder och brak 1968 med Can I Change Your Mind, som nådde plats 1 på R&B-listan och 5 på poplistan. Tyrone blev en av den svarta musikens största artister.

Otis Clay slog igenom 1967 med That’s How It Is, som nådde plats 34 på R&B-listan och 131 på poplistan.

Artie White har aldrig haft någon listplacering men kämpar på än idag.

Johnny Sayles fick aldrig någon listplacering trots utgivningar på många bolag, inklusive Chess och Brunswick.

Av de som Denise nämner idag, ger alla ut skivor i den stil vi kallar Southern soul. Skivor och lyssnarprov hittar man via www.amazon.com.

Källor utöver intervjun:

Böcker

Robert Pruter: Chicago Soul
David Freeland: Soul Ladies
Joel Whitburn: Top R&B Singles 1942-1988

Hemsidor

www.malaco.com
www.amazon.com
www.eckorecords.com
www.deniselasalle.com
www.allmusic.com

Tack till Jeff Wiener som ordnade för min intervju.

Av Anders Lillsunde / Jefferson #135

 


 

This page and all contents are © 1996-2003 by Jefferson, Sweden.

www.jeffersonbluesmag.com

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Southern soul

Skriv ut