Green, Toni #156

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

TONI GREEN

 

Toni Green. Photo: Paul Harris
Toni Green. Photo: Paul Harris

 

Vi hade bestämt möte i hotellet Double Trees lobby i Memphis. Jag såg henne snett bakifrån och siluetten var bekant från ett skivomslag. Jag gick därför fram och presenterade mig. Hon vände sig mot mig. Hon var bedövande attraktiv. Skivomslag och foton ger henne inte tillnärmelsevis full rättvisa.

Hennes senaste cd More Love hade gjort ett djupt intryck på mig. Hon var så väsensskild från de flesta andra southern soulsångerskor med texter och inlevelse som högg tag i det innersta. Som vanligt är det snudd på omöjligt att få fram information om artister i denna genre. Men i mitt sökande fick jag fram att hon är en regelbunden artist på den stora årliga soulfestivalen i Poretta, Italien. Jag började nästan fundera på att ta mig dit. Men så kom då årets Memphisresa där Jazzii Anderson, se Jefferson nr 155, hjälpte oss med kontakter. Hon kände Toni och ett möte blev av.

Jefferson har vid många tillfällen beskrivit den inlåsning dagens svarta soulbluesartister befinner sig i. De noteras varken i det vita bluessamhället eller i den bredare R&B-genren. De kategoriseras som ”fel”, d.v.s. antingen som soul eller blues beroende på genre. De blir med det utmotade från en rättmätig erkänsla för sin musik, eftersom den inte tillåts nå lyssnarna för deras avgörande.

Av den anledningen förblir de gnistrande diamanterna i den amerikanska Södern oupptäckta för en större omvärld, till stor frustrering för dem, men även mig. Men vi gör så gott vi kan för att bryta ned blockeringarna. Jefferson presenterar här som första etablerade magasin, en av genrens finaste sångerskor, Toni Green.

 

Toni Green. Photo: Paul Harris
Toni Green. Photo: Paul Harris

Din bakgrund…
Jag är född i Memphis den 3 september, det är bra så. Mina föräldrar var Bobby Jean och Tommy Lee Green. Min pappa var jazzmusiker. Han spelade trumpet och sax. Jag växte upp omgiven av jazz. Som liten flicka ville jag ändå vara Aretha Franklin. Men sådana som Ella Fitzgerald hade ändå stor betydelse för mig. Om du kommer till min show hör man element från alla dessa inflytanden. Mina barn är fullvuxna och skaffar sig nu utbildning och klarar sig bra. Jag lever nu som singel, men hoppas att hitta den rätta.

 

Men du som är så attraktiv…
Det skrämmer bort killarna. De är rädda för att hamna i känslomässigt underläge.

Jag började sjunga i slutet av 60-talet. Min första inspelning gjorde jag 1969 i Willie Mitchells studio för Hi. Al Green, Teenie Hodges, alla var där. Jag hade en grupp, Imported Moods, tillsammans med min kusin Elvitt Hambrick Jr.  Låten var What Have You Done To My Heart. Den producerades av Willie Mitchell och Carl Smith, som skrev Higher And Higher för Jackie Wilson. Jag lät som en jordekorre (chipmunk). Jag var bara en liten flicka då. Jag gjorde sedan en till inspelning, Hey, Aretha! på Bowgat cirka 1971. Det var Gene ”Bowleg” Millers märke.

Vad hände mellan 70-talet och dina skivor nu?
Jag växte upp! Som barn vill man bli en sångare, men sedan måste man skaffa sig en insikt om hur man skall gå tillväga. När du första gången skall skriva en dikt, vet du inte hur du skall göra. Det är något du måste lära dig. Jag började som 17-åring [1970] turnera som bakgrundssångare med Isaac Hayes och Luther Ingram. Jag åkte runt som bakgrundssångerska med många artister och lärde mig att sjunga korrekt. Varje artist hade sin vinkling. Jag lärde mig massor. Jag har sjungit ända sedan dess. Jag kan inte sluta.

Jag flyttade sedan till Louisville, Kentucky och började med radio- och tv-jobb. Jag skrev bland annat jinglar. Jag älskar att skriva jinglar, det går så lätt för mig. Jag har skrivit för bland annat Chevron, Kentucky Fried Chicken och McDonalds. Jag började göra jinglar 1984. Jag har också jobbat med undervisning för handikappade på dagtid.

När jag flyttade tillbaka till Memphis gjorde jag min första cd, Mixed Emotions, för Quinton Claunch. Sedan gjorde jag tre låtar till en samlings-cd, Beauty And The Beast, på Johnny Vincents märke Avanti. Efter det mötte jag Mike Haralambos från England och gjorde Strong Enough och Southern Soul Music för hans bolag Good Time Records. Och nu har jag More Love.

När jag kom tillbaka till att göra skivor i slutet av 90-talet, var jag tvungen att gå in i den genre som man lyssnar på här, alltså southern soul, även om jag ansåg att det inte är riktigt min stil. Jag valde det som var gångbart. Där hölls jag ända fram till More Love. Den hade jag full kontroll över och därför innebär den en förskjutning stilmässigt.

Jag är egentligen sopran med samma höga läge som till exempel Fontella Bass och Diana Ross. På mina första cd-skivor sjöng jag dock i ett lägre tonläge.

Hur har musiken förändrats från starten till nu?
Inte så mycket för mig faktiskt. Vad som kommer ur hjärtat, når hjärtat. Jag har aldrig velat ändra för mycket. Jag kan bygga mellan gammalt och nytt. Jag har både Motown- och hiphopinslag på min senaste skiva. Jag försöker bibehålla det som är jag, för att inte förlora mig.

Om man jämför med din senaste cd, More Love, lät det väl ändå annorlunda på sent 60-tal.
Det är en skillnad, främst för att jag skrev och producerade More Love själv. På 60-talet instruerades och konstruerades jag som den lilla flicka jag var av andra producenter. Nu hade jag en möjlighet att själv bestämma mitt uttryckssätt. Det har jag faktiskt velat göra länge Förhoppningsvis blir min nästa och så nästa skiva allt bättre.

Sheba Potts-Wright sade i min intervju med henne att du var mer jazzsångerska…
Allt finns i mig: blues, r&b, jazz, gospel, c&w, till och med litet hiphop. Många visste inte hur de skulle kategorisera mig då min stil innehöll det mesta. De visste inte om jag skulle läggas i blues- eller r&b-facket. Man har börjat kalla stilen för southern soul för att ha ett gemensamt begrepp för alla artister som var som jag.

Du har alltså inte en bakgrund i gospel…
Jag har faktiskt en gospelbakgrund. Min mamma spelade i kyrkan och jag växte upp med att gå i kyrkan. I yngre år försökte jag vara Aretha Franklin och andra som gjorde r&b. Gospelinflytandet har kommit in på mina äldre dagar. På varje skiva jag gjort, finns inflytandet. På More Love finns en låt, Mr Wonderful, som är en gospel. Jag har som ambition att varje skiva skall ha en gospel. Det kommer du att höra i fortsättningen.

Toni Green cdÄr More Love den första skivan som du gjort helt själv?
Efter mitt kontrakt om två år med det engelska bolaget och två skivor för dem, beslöt jag att se vad jag kunde göra själv. Jag skrev alla låtar på mindre än fyra dagar.

En del sånger har en mycket personlig prägel…
Man säger att jag är en mycket personlig låtskrivare. Jag skriver förutom om mina egna erfarenheter, även om mina vänners erfarenheter. Mitt uppdrag är att berätta en historia. More Love handlar om det, en modern historia, men jag kan även ta till mig av gårdagen.

Den skulle komma ut på något som var mitt eget bolag, men då jag inte har distribution, gick jag till Malaco. Malaco bara distribuerar, de har inte haft något med produktionen eller tillkomsten av skivan att göra.

Hur ofta uppträder du?
Här i staterna mycket sällan. Jag gör däremot mycket radio- och televisionsjinglar, vilka jag även skriver. Du kan höra en hel del jinglar utan att veta att det är jag.

Hur kommer det sig?
Det är därför jag har skaffat en agent. Jag tror på framtiden och att allt kommer att ändra sig till det bättre. Jag uppskattar vad andra artister gör, men jag är litet annorlunda. Här har jag ett band med sju medlemmar inklusive tre bakgrundssångare. Jag skall uppträda på St. Valentines Day. [Enligt telefonsamtal från Toni:  Det blev en stor framgång på klubben The Bass på Jackson Avenue i Memphis. Jag hade ett stort band. Två bluessångare var även med. Folk kom inte in till sist].

Hur fick Poretta tag på dig?
Det var genom en intervju de fick höra mitt namn. Jag skickade mina skivor till dem, för jag visste att alla stora bluesartister varit där, bland annat Rufus Thomas som var en god vän till mig. Sedan ringde de. Det var underbart att komma dit. De uppskattade verkligen mig. Det var så annorlunda med all erkänsla. Jag har nu varit där flera gånger. Senast hade de ett band från San Fransisco att ackompanjera mig.

Toni Green. Photo: Paul HarrisHur ser du på southern soulscenen av idag, går det upp eller går det ner?
Vi borde börja få betalt och vi borde få erkänsla. Det finns många artister som uppträder utan att få hyfsade gage. Jag tycker mig se att promotors och bokningsagenter även börjat dra sig tillbaka. Vi borde försöka få vår musik uppskattad och få in dem på Grammys och andra utmärkelser. Men om det sedan inte händer, kommer jag att försöka göra mitt bästa i alla fall.

Vi har svårt att komma in på radion. Stationerna tar inte emot våra skivor då vi blir för kategoriserade. Det är inte rätt mot oss äldre artister, när yngre som bara kopierar oss äldre, förs fram som till exempel Amy Winehouse. Vi uppskattar verkligen när någon bryr sig om oss. Många av oss är beredda att dö för sin musik.

Många av de unga artisterna gör samma sak som vi. Isaac Hayes jobbade med Alicia Keys första cd, som var väldigt rootsbaserad. Men de får bättre marknadsföring än vi. Eller R. Kelly, men han får mer pengar. Inom southern soul har vi inte så mycket pengar. Man måste försöka ta sig ut ur kategoriseringarnas låsningar.

Tror du inte att sexlåtarna utgör en barriär för allmän acceptans?
Jag har en låt, G-String And A Toothbrush. När min mellandotter hörde låten första gången, kom hon till mig och sade att det där var inte jag. Då började jag tänka efter. Noveltylåtarna om sexfärdigheter är inte för mig. Jag försöker ta en annan väg genom att föra fram livserfarenheter.

Jag vill inte bli förknippad med den typen av texter. Om det är förutsättningen för att få en hit, gör jag dem ändå inte. Det är löjligt när en äldre manlig sångare står på scenen och skryter om sina färdigheter, när vi alla vet att åldern redan tagit ut sin rätt. För mig handlar det om självrespekt.

I många soulbluestexter är kvinnorna de starka och männen svaga. Håller du med?
Jag har inte tänkt på det, men du har en poäng. Men många kvinnor tycker inte om texterna som handlar om att ta varandras män…

Dina favoriter?
Min favorit är Ella Fitzgerald av äldre sångerskor. Jag gillar jazz i den äldre skolan. Aretha Franklin är fortsättningsvis min favorit oavsett tidsepok. Jag gillar Chaka Khan. Min absoluta favorit var min kusin Elvitt Hambrick Jr. Han lärde mig att sjunga. Tillsammans med honom sjöng vi i alla slag stämmor.

Nästa cd…
Den kommer att lyrikmässigt att bli som More Love. Jag blev väldigt uppmuntrad av det mottagande More Love fick. Det fick mig tillbaka till studion. Men jag vill spela in med riktiga instrument. Jag gillar inte syntar. Sedan måste jag hitta ett bolag som ger ut den också.

Jag så glad att du ville träffa mig… verkligen hedrad.


Tonis agent Veronica Chisem
Vi skall försöka etablera Toni i ett bredare och mer glamoröst sammanhang. Vi håller på att lyckas, för allt fler har börjat ringa, men vi har nyss börjat. Vi försöker få in henne på ett större bolag. Vi försöker att inte få henne kategoriserad som en bluesartist, utan som en R&B-artist eller som passande alla kategorier. Ecko som ni besökte igår är straight blues. Toni Green är inte bara blues, hon gör allt. Jag marknadsför henne i ett bredare perspektiv.

Diskografi, cd
Mixed Emotions, Soultrax 1998
Beauty And The Beast, samlingscd, Avanti 2000
Strong Enough, Good Time 2002
Southern Soul, Good Time  2003
More Love, Phoenix 2005
21st Blues, samlingscd, Ecko 2008

45’
Imported Moods – What Have You Done To My Hearth, Hi 1970
Låten kom på cd först 1994, då Demon i England gav ut en samlingscd, What’s the Question, med sällsynta Hi-inspelningar.

En ny låt kom ut på en singel den 1 mars, Cry No More, på Loveland. Toni och soulbluessångerskan Dutchess gör en duett. Toni skrev låten. Den kommer att finnas med på Dutchess’ nästa album.


Quinton Claunch, Gene Miller, Johnny Vincent och Mike Haralambos

Quinton Claunch grundade Goldwax, som James Carr och O.V. Wright spelade in för, och som han upptäckte. Claunch hör till de många oförtjänt bortglömda personerna i soulhistorien, där vi bara ser artisterna.

Gene ”Bowlegs” Miller hör även till de oförtjänt förbisedda inom soulens historia. Han har en bakgrund som låtskrivare, producent, musiker och även artist. Han arbetade med alla stora märken som Stax, Hi, Fame och, Goldwax. Hans stora fynd var Ann Peebles.

Innan Johnny Vincent gick ur tiden hade han grundat Avanti Records, där han gav ut soulbluesartister som Wille Clayton, Pat Brown och Toni Green med flera.

Mike Haralambos skrev 1974 boken Right On: From Blues to Soul in Black America. Den har kommit ut i någon senare upplaga sedan dess. Toni säger att Mike hade hört henne och imponerats av hennes röst. Han sökte upp henne och föreslog ett skivkontrakt. Han hade flera southern soulartister på sitt bolag Good Time Records. Idag tror Toni att han ännu har Kenne Wayne.

Haralambos bok är värd att läsas än idag med full behållning. Den beskriver ur en sociologisk synvinkel orsakerna till bluesens förändring, men även stagnation. Hans analys då är fullt relevant idag och applicerbar både på vår vita blues som på den svarta soulbluesen. Det är förvånansvärt hur litet som förändrats.


Text Anders Lillsunde, Bilder: Paul Harris / Jefferson #156

 

Taggar: Southern soul

Skriv ut