Andersson, Jazzi och Loretta Wilson

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

JAZZII ANDERSSON - LORETTA WILSON

 

Jazzii och Loretta foto: Lars-Erik Örthlund
Jazzii och Loretta foto: Lars-Erik Örthlund

 

En bakgrund till dagens svarta blues

Under spelningen med Elmore James Jr på Blueskryssningen ställde jag mig vid sidan av scenen. Efter ett tag fick jag en klapp på axeln, och en dam frågade mig om jag inte ville sätta mig ner bredvid henne och hennes kamrat. Jag satte mig ner och de visade sig vara Bobby Rushs dansare. Vi började prata om southern soul. Det visade sig omedelbart att bakom den utlevande, burleska fasaden på Bobby’s Rush show, dolde sig två insiktsfulla personer, där Jazzii Anderson hade lång erfarenhet av show business.  Efter Bobby Rushs spelning frågade jag om jag inte följande dag  kunde få en intervju för att få deras, alltså insiderns syn på blues, souther soul och genrens artister.

Det blev ett uppsluppet tillfälle och vi kom in på oändliga sidospår. Men kärnan låg i hur southern soul utvecklats från bluesen, hur man lyssnar på den och varför den fortfarande är att betrakta som underground/hårt nischat i ett bredare perspektiv samt stadigt fastförankrad i södern. Dilemmat för bluesen att komma fram, är inte bara ett svenskt problem.
Marcus Lillsunde

Hur kommer det sig att southern soulartister  fastnar i just southern soulgenren?
Jazzii: Det handlar om hur du presenterar southern soul/R&B-musiken  när skivan ges ut. Ibland marknadsför bolag och managers enbart musiken som southern soul (blues), och inte som R&B eller liknande. Det beror självklart också på om musiken passar in i R&B-formatet. En del av southern soul är på gränsen mellan stilarna och faller då in i blueskategorin. Då väljer R&B-stationerna att inte spela den, då det inte är urbant nog. Det är helt enkelt för mycket blues för dem. Om du vill komma in med en kombination av southern soul och R&B, vill du inte från början bli fast enbart i kategorin southern soul/blues.

Hur nära är banden mellan southen soul och blues? När startade det hela?
Jazzii: Det är väldigt nära, eftersom bluesen faktiskt är roten till all musik för oss. Du kan inte ta bort bluesen, det var där allt startade. Men när man kom med nya rytmer och tempon för R&B, kom även ett nytt format för bluesen. År 2003 var första gången man kallade något southern soul. Många accepterade det dock inte, då det inte fanns något tidigare som hette southern soul. Samtidigt finns fler och fler unga artister som kommer fram, vilka vi inte anser vara traditionella bluesartister, samtidigt som  de inte är enbart R&B.

Är det artister som Vick Allen, Omar Cunningham..?
Jazzii: Omar Cunningham, TK Soul, Sir Charles Jones, Mr. Sam…

Är de mer åt R&B-hållet eller gör de blues?
Jazzii: De gör blues. Många av dem startar faktiskt på bluesstationerna, men försöker nu även rikta in sig på R&B-stationerna så att Billboard och MTV skall börja titta på dem.

Hur fungerar arbetet mellan skivbolag och radiostationer?
Jazzii: Man går bredare fram nu för att nå fans och kunder. Som skivbolag vill du inte bara skicka produkten till bluesstationerna om musiken passar in i andra fack. Vi skickar ut skivor till bluestationer, R&B-stationer, modern vuxenmusikstationer och även till popstationer. Å andra sidan, alla artister passar heller inte in på ställen där deras musik kunde bli spelad.

Vad kalldes southern soul förut, när låtar som Candy Licker och Strokin’ blev stora framgångar på 70- och 80-tal?
Jazzii: Blues! Det var inte förrän  Sir Charles Jones kom med sin låt ”Is Anybody Lonely” som begreppet fick sin start. Den låten toppade listorna. Den fick folk att lyssna på vad de yngre artisterna hade att säga. Då startade det vi kallar southern soulblues.

Vad lyssnar den yngre publiken på?
Jazzii:  Det mesta inom southern soul. Jag känner inte till någon southern soulartist som inte skulle hade någon äldre idol som bara spelade blues, alltså äldre som Bobby Rush, Tyrone Davis och Little Milton. En gång i tiden var dessa idoler, tillsammans med Al Green. Sedan lade de till litet R&B. Det är vad southern soul är, blues med R&B-vinkling, även om vi idag försöker ta oss ur termen southern soul. Den begränsar dig till södern. För att bredda begreppet kallar vi det istället soulblues.

Loretta: Så du säger att southern soul inte kommer att stanna som den är, och att den redan har utvecklats?

Jazzii: Vad jag säger är att man inte vill begränsa artisten till att vara en southern soulartist. Man lyssnar inte på ”southern” i norr. Om du gör en låt som Miss Bs ”Telling It Like It Is” spelar de låten, men de låter henne inte komma norrut. De är inte ”södern”. Du vill alltså nå ut till folk som bor norrut, på östkusten och på västkusten, men när de ser något som heter southern soulblues tänker de enbart på folk från södern. Men det finns folk som bor österut, som Reggie P och de killarna. De bor någonstans runt Virginia, men bodde först i södern. De flyttade för att slippa allt trassel. De vill inte höra att det är southern soul, eftersom southern soul är bara Mississippi, Tennesse, Alabama och Florida. För att nå folk i New York, Connecticut osv. säger vi soulblues, vilket fortfarande är samma sak.

Lyssnar alla på texterna i southern soul?
Jazzii: Ja, det gör vi.

Loretta: Jag undviker mycket, eftersom det är för grovt. Jag lyssnar inte på det och mina barn får heller inte lyssna på det. Men när det kommer på radion, det kan du inte undvika det. Det är texter med svordomar och sådant som jag pratar om. Jag gillar rap utan svordomar, men mycket har svordomar i sig. Det fungerar helt enkelt inte för mig. Men om du rappar utan svordomar och håller dig till poängen är jag med.

Jazzii: Southern soulartisterna berättar fortfarande en historia.

Loretta: Jag gillar Sir Charles Jones, hans musik är rak och enkel. Jag gillar även TK Soul och OB Buchana. Showen är sedan alltid annorlunda än musiken, eftersom du visar upp så mycket mer där. Jag lyssnar på musiken även när vi kommer i kontakt med artisten ifråga och ser showen. När du lyssnar på skivan hör du bara musiken. Jag försöker hålla mig till den.

Jag gillade inte den sexistiska delen av showen, även om jag tyckte den var riktigt rolig…
Jazzii: I USA säljer det. Europén är inte öppen för sexualitet eller intimitet, vilket vi är i USA. Det är något som hjälpt rapartister att bli stora. Men det finns även här, men undangömt. Kolla bara broschyren vi plockade upp på fartyget med en länk till den här hemsidan (porrbutiken flirt.com), det är bevis nog. Du har även Victoria’s Secrets här på båten och vad ser du där? Bh:s och trosor. (På båten fanns ett rum där det såldes raffset av tjejer iklädda raffset.).

Nästan alla här har Playboy Channel, men det är inte öppet som ni säger. Sex i Europa är ganska stort, men om du går förbi en porrbutik, är det alltid svarta fönster för att du inte ska kunna se in.
Jazzii: Så är det för oss också. Fönstren är antingen svarta, eller så har de gardiner för, för att du inte ska kunna se vem som är inne och handlar.

Vad är skillnaden igår mellan publiken på båten och en svart klubb i USA?
Jazzii: I USA är vi mycket accepterade, de förväntar sig att vi ska vara sexiga. Det är vår natur. Här var publiken tvungen att först se varifrån vi kom och vad vi gjorde, vilket ledde till att det tog tre låtar innan de accepterade oss fullt ut. Jag tror det berodde på att de är präglade av sin kultur där man inte är öppen. De ville att personen bredvid skulle veta att du tyckte om det.

 

Jazzii och Loretta foto: Lars-Erik Örthlund
Jazzii och Keith Ruff foto: Lars-Erik Örthlund

 

Att dansa är vår kultur. Det är en svart kultur som börjar komma in i den vita kulturen. Nu har du vita flickor som försöker vara som oss, med Botox i läpparna.

 

Loretta och Bobby Rush foto: Lars-Erik Örthlund
Loretta och Bobby Rush foto: Lars-Erik Örthlund

 

I Sverige kan du inte vara en stor eftersom… du måste vara smal. Men när det kommer upp en stor, svart och stolt flicka så bara: ”wow!” Du kan vara såhär och fortfarande vara sexig på scenen.
Loretta: Jag försöker inte döma dem, eftersom jag älskar människor. Men ni har  er sak och det här är min sak. När jag åker runt är det mitt jobb och vi väljer inte vad vi ska göra under spelningen. Det är ett jobb. När vi  inte uppträder  är vi precis som normala damer.

Jazzii: Efter spelningen dök det upp folk som frågade om vi skulle komma tillbaka och berättade om hur bra allt var.

Jag träffade Barbara Carr förra året när hon var i Sverige, och hon pratade om något som kallas för beach music. Vet ni vad beach music är?
Jazzii: Jag vet inte riktigt vad hon menade. När du pratar med mig om beach music tänker jag på Beastie Boys, Fat Boys och mer dansant musik. Det kan även läggas till lite karibiska texturer. När jag tänker på stränder tänker jag på Bahamas, Aruba, karibiska platser och även Florida och South Carolina, som också har stränder.

Loretta: Så vad gör Barbara Carr… musik?

Jazzii: Det nya albumet, vad jag hört av det, är mer southern soul eller soul blues jämfört med det jag hört tidigare. Vad jag vet är att hon har ändrat en del bland låtskrivarna. Det är en annan sak – dina låtskrivare kan tänka annorlunda. Yngre låtskrivare kan ge dig en låt som tilltalar de yngre mer, med R&B och så, till skillnad från en äldre låtskrivare som Mars Jay.

Hur fungerar det med producerandet av skivorna idag? Storstjärnorna börjar få mer utrymme av skivbolagen och producerar själva. Är det något som southern soul har tagit efter eller kommer ta efter?

Jazzii: Det är så. Mr. Sams album är producerat av honom och en annan, av av medlemmar av Bar-Kays. Han har skrivit allt själv och produktionen kommer från hans anvisningar.

Om vi ska komma in lite på Bobby Rush – hur många dansare har han normalt i staterna?
Det var faktiskt en massa dansare före oss, och när vi spelar i södern och nära dem, dyker de upp igen. Men de reser inte lika mycket med Bobby som vi gör. Vi åker överallt med honom. När vi är i staterna plockar vi kanske upp två till dansare per show, men vi två är de officiella dansarna.

På DVDn är det fyra dansare…
Ja, fyra, för att vi hade en stor show och dessutom spelade in en video.

Hur är det att åka med Bobby?
Loretta: När jag är med bandet brukar jag plocka upp gitarren och leka runt lite med den. När vi var i Champagne förra veckan försökte han lära mig att spela gitarr, men det slutade bara med att han sa att jag måste klippa mina naglar. Sedan försökte jag spela taktfast på trummorna, men han gav mig munspelet eftersom jag aldrig spelade på det. Jag har kul att jobba såhär och med Jazzii. Men henne har jag mycket gemensamt. Hon säger åt mig att inte vara rädd för att komma ut med mina drömmar. Många gånger föreslår jag också nya vägar vi kunde ta, men Bobby leker gammal och säger att man inte ska berätta om sina drömmar. Man skall bara göra det när du har personerna runt dig vilka stöttar dig.

Men varje gång jag kommer upp med något, är det också ofta så att det slår in.

Jazzii:  I den här industrin handlar allt om timing. Du måste tänka på timingen, för samtidigt som du tänker på något, kan någon annan tänka samma sak. Du måste vara annorlunda också, eftersom skivbolagen inte plockar upp vemsomhelst. Men Loretta har en massa bra idéer.

Vilken genre vill du spela?
Loretta: Blues. Jag växte upp med den. Den är verkligen inuti mig, men det är svårt att spela och sjunga den. Jag kan många låtar, men jag vet inte alltid vilken artist som gör dem. Många gånger kommer jag ändå upp med namnen, eftersom Bobby och många musiker hjälper mig. Jag skulle bli förvånad om det ändå inte kom ut något i slutändan.

Vilka är de fem bästa bluessångarna, enligt dig?
Loretta: Jag håller mig till killarna nu – B.B. King, Little Milton, Bobby Bland, ZZ Hill, Johnny Taylor och Bobby Rush.

Om ni tittar fram fem år – var tror ni att ni är då?
Jazzii: Jag har sett och varit runt mycket. Det är en historia att lägga till livserfarenheterna hur det än slutar. Om fem år är jag verkligen en gammal tant, jag är 49 nu. Jag ser mig själv göra det här än i fem år. Sedan är jag 54 och då räcker jag vidare facklan till någon annan och bara göra saker bakom scenen, samt definitivt fortsätta med mitt managerbolag.  Det kräver inte samma fysiska styrka av mig. Vid den tidpunkten skulle jag säkert kollapsa om jag fortsatte.

Loretta: Kom igen, Jazzii.

Jazzii: Mr. Rush säger att jag luktar som linimentolja.  Om fem år ger jag över allt till någon annan och gör som de andra dansarna – pensionerar mig från uppträdandet. När han kommer till området där jag bor, gör jag någon show nu och då, kanske komma upp och dansa på någon låt som någon gammal tant.

Loretta: Förra veckan såg jag faktiskt en av hans gamla dansare på Ike Turners ställe, hon är där och dansar.

Jazzii:  Kolla hur gammal hans gamla dansare Inastrious är.

Loretta:  Jazzii blev sjuk när vi skulle till Finland förra året. Hon fick ont i ryggen, hon hade haft den flera gånger förut, och jag bad henne gå och…

Jazzii: …Ta hand om min rygg.

Loretta:  Jazzii sade att hon stod under läkarvård på sjukhus och kunde inte åka. Hon bad mig åka ensam för hon ville verkligen inte åka. Jag fick henne att komma med i alla fall. När det kommer in andra i showen, måste du träna upp dem. Allt hamnar på mig helt plötsligt även om vi jobbar i team. Jag gör min del och hon sin del. Har man inte erfarenheten, blir det svårt.

 

Intervjun foto: Lars-Erik Örthlund
Intervjun foto: Lars-Erik Örthlund

 

Lorettas berättelse
Jag växte upp på en plantage där min pappa var chef över dem som jobbade på fälten. Hans namn var KP Rooks och min mammas namn var Rosalie Hayers. Jag stannade där länge, men sedan flyttade jag till Greenwood som är 30-35 miles därifrån. Jag har bott där ungefär 30 år.

Hur jag träffade Bobby hänger ihop med när jag åkte till Vicksburg i Mississipi, med min make för den tiden. Vi var på ett casino.  Jag spelade och tappade mina mynt. Jag böjde mig ner för att plocka upp dem, och plötsligt står Bobby där och säger – ”Hej, Sue.” Jag började skratta. Jag sa att jag visste vem han var. Han frågade hur Sue mådde och jag berättade för honom att jag visste vem han var. På plantagen spelades blues. Min pappa hade också ett kafé och mamma hade alla skivor. När man köper dem spikar man upp dem på väggen, hon hade Fats Domino och också Bobby Rush. Hon hade massor av andra personer, ZZ Hill. Jag gillade bluesen.

Min pappa hade en Seeburg-jukebox som jag brukade lyssna på. Den enda tiden på dagen jag kunde gå in i kaféet var på dagen, när det städades. Klockan tolv, när de var färdiga, var jag och min syster tvungna att gå ut. Jag brukade stoppa mynt i jukeboxen med min syster och lyssna på musiken. Jag lyssnade på all musik och hade höga klackar. Det var vad jag gjorde när jag var liten.

I alla fall, det var en stadsmarknad i Jackson, Mississippi, och jag var där. Jag såg Bobby och hans familj. Jag såg hans barnbarn och sa åt min make att det var Bobby Rush. Efter det brukade jag stöta på Bobby. På den vägen blev det…

Sedan var Bobby i Chicago och väntade på att jag skulle komma med som hans nya dansare, men jag dök aldrig upp. De väntade två spelningar till, men jag dök aldrig upp. Den första gången jag var med var i Jackson, Mississippi. Jag var så nervös att jag blev illamående.  Den enda som ville jobba med mig var Jazzii. Hon lärde mig mycket. Idag är vi de enda två dansarna som är såhär tighta.

Jazziis berättelse
Jag har en väldigt bred bakgrund. Jag är utbildad inom flera områden – sekreterare, affärschef och sjuksköterska. Efter high school och college gick jag in i militären och gjorde sex år som sjuksköterska. Efter det började jag jobba i flera medicinska områden som kontorschef och flyttade till Virginia. Det var där jag började mer professionellt, då jag alltid blev tillfrågad att göra insamlingsaktiviteter för kyrkan.  Jag började boka olika gospelgrupper till kyrkan, och det gick så bra att även andra kyrkor började höra av sig till prästen. När jag flyttade till North Carolina fortsatte jag att jobba med en av kyrkorna där, med att sätta upp speciella musikaler och sådant.

När jag flyttade till Virginia förlorade jag kontakten med några av gospelgrupperna, men det var då jag verkligen började jobba professionellt. Jag jobbade med grupper/artister som Take 6, Grants Allen och Boyz to Men innan de blev kända. Artisterna jag träffade där var inte speciellt stora i vare sig gospelkretsar eller blues, det var mer jazz och R&B. Jag började jobba som funktionär i en jazzförening och snart var jag även med i styrelsen för den. Jag började boka artister och sådant. Den stora grejen var när jag gifte mig, skiljde mig och flyttade hem igen. En DJ introducerade mig för en annan DJ, som kände en producent.

Han hade en artist, Red Ron, som behövde hjälp med en dans. Han bad mig komma upp med dansstegen till den, och det gjorde jag. Vi kallade den Stomp och idag är den känd som Cha Cha Slide. Jag har skapat den och jag har copyright på den. Jag är faktiskt den fjärde i världen att ha copyright på en dans. Före det var det Macarena, Swing och Twist. Det här hände när jag flyttade hem till Tennessee.  Det var även då jag började med managerjobbet. År 1995 startade jag Jazzii Entertainment and Productions.

Mina första artister var familjemedlemmar som jobbat med Isaac Hayes och Al Green. De hade en liten R&B-grupp. Jag hade även en kusin som rappade och hon blev en del av entertainmentsektionen.

Efter att Stomp blivit stort åkte vi ut på turné med en show och dansen som del av den. Min svåger såg mig i Pennsylvania och hon kände till Leo Casino. Hon berättade att han behövde en manager. Han var den första professionella artist jag kontrakterade. Mr Casino var stor inom jazz. Han var det stora steget uppåt, då han nått det stadiet att han behövde en manager. Skivbolagen vill inte prata artister utan manager. Han hade ingen manager varför de inte tog honom seriöst.  Han startade dock om och stack iväg.

Jag hade en annan artist jag jobbade med på en show i Memphis. Hans dansare var sjuk, så jag tog på mig dubbelrollen som dansare och manager. Bluesföreningens ordförande i Memphis var där och såg mig, varpå han sa att du måste dansa med Bobby Rush. Jag svarade att jag hellre bara ville synas i kulisserna, men han insisterade på att jag skulle dansa med Bobby. Han berättade ändå om mig för Bobby och Bobby ringde. I tre månader sa jag nej, men han kom med ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Om jag följde med honom skulle jag få betalt samt ta del av hans kontakter. Resten är historia. Jag har nu varit med honom i sju år. Det är så det startade och allt har gått bättre nu. Jag har fått möjligheten att vara ute och resa, se världen, och skapa olika kontakter som hjälpt affärerna.

Text Marcus Lillsunde och Tommy Jansson
Foto Lars Erik Örthlund

Taggar: Southern soul

Skriv ut