Jonas Mr R&B Bernholm i USA 2017/18

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

2018 KBA Recipients Group

En resa jag gjorde till USA december 2017- januari 2018 innehöll olika musikaliska nedslag, det första strax före jul i New Orleans. Jag hade fått många fina tips av mångårige New Orleans-resenären Bo Scherman, men vistelsen blev en besvikelse.

New Orleans drabbades av bister köld och ett iskallt regn. Mississippifloden var täckt av tjock dimma. Det var inte lockande att iklädd sommarkläder sätta sig på en utkyld klubb med öppen dörr. För 50 år sedan fanns här i French Quarter många av New Orleans bästa afro-amerikanska artister. Nu var det mest hårdrock som gällde. Det var vad som efterfrågades och musikerna svarade upp.

En snabb promenad och sen styrdes kosan till Frenchmen Street. Där fanns den mest musikintresserade publiken. Men hördes en bra låt så var det ofta den sista i ett set eller så följdes den av ett svagare parti. Som när Lil Red & Big Band gjorde en mycket fin version av Charles Browns ”Please come home for Christmas” i ett Irma Thomas (”It´s raining”) -arrangemang.

Hotellet låg nära tvärgatan Tremé och i nästa kvarter finns en ödetomt där skivbolaget Sansus kontor legat granne med Louis Armstrong Park. Där hade jag spelat bordtennis med bröderna Aaron och Cyril Neville, medan vi väntade på Allen Toussaint. Fortsattes sen promenaden över Rampart Street kunde man läsa minnestavlan över den första Cosimostudion och betrakta gästerna på den nuvarande tvättomaten därstädes.

Ett besök på Preservation Hall stördes av en trombonist, som till publikens stora förtjusning gjorde elefantliknande ljudeffekter och dränkte en mera stillsam tenorsaxofonist och sångare i denna all-star kombination.

Jag hade planerat en kväll på jazzklubben Palm Court Café kvällen innan de julstängde, när jag såg att Maple Leaf Bar i Carrollton anordnade en tribute till pianisten James Booker på dennes födelsedag.

Tom McDermott inledde. Han konstaterade att det var nästan omöjligt att försöka spela Bookers egna låtar. De var så komplicerade. Istället brukade han spela andras låtar i James Bookers anda, och han gjorde bl.a. fina versioner av Elton Johns ”Crocodile rock” och ett par Beatles- och Beach Boys-nummer.

C.R. Gruver därefter med ganska svag sång på ”Lawdy Miss Clawdy”, men fortsatte med virtuost pianospel med både klassiska och latinska influenser. Joe Crown var också mycket bra, men inte lika virtuos. Kvällens ansvarige organisatör Tom Worrell avslutade med Dr. John-inspirerad sång och fint pianospel.
Fats Domino hade avlidit strax innan och en av pianosolisterna klämde i med hans ”All by myself”. Hela publiken svarade spontant och unisont på refrängen. Hade denna Fats-hit blivit en allsångslåt på (för)-skolor i New Orleans?

Efteråt kunde Worrell berätta att han hade kontakt med Stenhammars Booking Agency i Sverige. (Vem kan någonsin glömma när Bo Stenhammar bokade Professor Longhair en vecka på Mosebacke?)

Tom inbjöd mig till en liknande kväll i Professor Longhairs anda. Den skulle börja vid midnatt. Jag anlände i god tid men såg en lapp på dörren, där husinnehavaren undanbad sig objudna gäster, som knackade på vid alla omöjliga tider på dygnet. Jag hade en tidig buss att passa och begav mig hem. Några kvällar innan frågade jag om kvällens artist på Tipitina, med det svenskklingande namnet Anders Osborne, spelade i Longhairs anda. ”Nej, det är snarare psykedelisk rockmusik” blev svaret.

Nashville, som jag också besökte, hade en mycket välorganiserad museal verksamhet. I New Orleans hade man ställt ut stadens store son Louis Armstrongs privata dagbok-tapeboxar och inte mycket mer. Richard ”Piano” Scott avslutade sin föreläsning om New Orleans-jazzpiano redan på 1930-talet, utan att nämna Fats Domino eller Longhair.

I Nashville kunde man läsa brev från Johnny Cash, se delar av Patsy Clines hem och alla George Jones olika samlingar, plus massor av inspelade framträdanden m.m. Men iskalla minus 10-15-gradiga vindar gjorde trottoarerna glashala.

Det iskalla vädret följde med till Memphis. För 50 år sedan bestod Beale Street mest av pantlånekontor och vapenaffärer. Nu hade dessa ersatts av bluesklubbar. Här skulle den årliga The International Blues Challenge, anordnad av The Blues Foundation, äga rum. De bästa banden skulle vinna. 250 band och soloartister var på plats.

De två första dagarna gick jag från klubb till klubb. De flesta banden befann sig på amatörnivå. Efter 10-15 minuter var det dags att gå vidare, men banden fick chansen att möta en riktig publik – kanske för första gången.

På fredag var det dags för prisutdelningslunch för de som vunnit ”Keeping The Blues Alive Award”, som utses av The Blues Foundation. Jag var en av dem; vi var tolv pristagare. Några priser gick till olika bluesföreningar, och de hade flera funktionärer närvarande. Vid bordet bredvid satt Steven van Zandt. Han undervisade barn och ungdomar i bluesgitarr (när han inte uppträdde med Bruce Springsteen eller spelade in TV-serier: Sopranos eller Lilyhammer). Nu var han en av domarna i Blues Challenge-tävlingen.

F.d. chefredaktören för Jefferson och Living Blues, Scott Barretta, introducerade mig, och sen höll jag ett kort anförande, där jag tackade de musiker jag sett uppträda och de jag arbetat med och vikten av att alltid betala dessa.

Under ceremonin bröt jag av lite från de andra pristagarna med att ha på mig sandaler. Jag hade bara 2 par skor med mig, och det ena paret - ett par ”joggingskor”- tappade jag sulan på i Nashville. (De klarade inte isvatten och 10-gradig kyla.) De grön-gula jympaskor jag sen köpte på Walmart (7 USD) var alldeles för grälla för att användas på ett så fint evenemang ...

Scott hade dagen innan visat sin utmärkta film om Fred McDowell. Då hade en handuppräckning visat att jag var den ende i lokalen som sett denne fine artist live (på 1965 års American Folk Blues Festival). Hoppas svensk TV köper in filmen. Kanske måste den döpas om till ”You Gotta Move” efter den cover — inspirerad av McDowell — som Stones gjorde (och som gav McDowell en check på 10.000 USD)? 

Scott hade pratat med ljudteknikern på Sam Phillips Recording Service på Madison 639. Jag hade besökt denna studio 1968 och då hade sonen Knox Phillips varit där med Dickey Lee i studion. Det var dit Sam flyttade efter tiden på den numera museala studion på Union Street. Nu var Sams andre son Jerry där och Sams brorson Judd. Jerry beskrev sig som den förlorade sonen. Han var 69 år och hade först haft en karriär som brottare (wrestling) och visade ett plakat i studion på sin fruktade motståndare ”Sputnik”. Jerry var ganska kortväxt och hade ofta brottats mot dvärgar. Nu skötte han några radiostationer och bodde vid gränsen mellan Tennessee, Alabama och Mississippi.

Mycket av arbetet i studion handlade om LP-gravering. Och man planerade att gå över till direktgraverade inspelningar för maximalt hög ljudkvalité. En ekokammare hade just byggts. Det rummet bestod av en högtalare och en mikrofon. Högst upp, på den tredje våningen, fanns en bar med cigarettbrännmärken i en Perstorpsplattadisk efter Charlie Rich och Johnny Cash, samt Sams Phillips kontor och en takterrass.

På fredagen hamnade jag först på Lew’s Blew Note Bar & Grill. Där uppträdde blues-sångerskan Ms Nickki utanför tävlingen, tillsammans med Cuzins 3 Band (gitarr, keyboard, trummor). Hon presenterades som ”the girl from Mississippi”. Det blev en fin föreställning. Filosofiskt småprat avbröts av (o)passande(?) musikaliska mellanspel som Chick Willis´ ”Stoop down baby – let your daddy see”. (Är det idag omöjligt för en manlig sångare att framföra den?) Hon bjöd upp Kevin ”B.F.” Burt på scen. Han representerade Central Iowa Blues Society i tävlingen och spelade utmärkt gitarr och munspel på en Jimmy Reed/Bob Dylan-ställning. Och var dessutom en alldeles strålande soulsångare med en Lou Rawls-liknande barytonröst. Det blev ett par mycket fina soulbluesnummer som ”Let’s straighten it out”. Jag stannade kvar under hela Ms Nickkis föreställning och fortsatte sedan till Rum Boogie Café.

Där ansvarade Bob Margolin för kvällen och han gästades av olika solister. Den utmärkte munspelaren Bob Corritore var först. Som väntat gjorde den superproffsige Bob Margolin flera excellenta Muddy Waters-tolkningar. Även här stannade jag i princip hela kvällen och kom hem först klockan 2 på natten.
På lördagen var det final för The International Blues Challenge på Orpheum Theatre. Nästan alla ljudtekniker på klubbarna på Beale Street hade gjort misstaget att vrida upp volymen på basen alldeles för högt. Basljudet studsade runt i lokalen och dränkte de andra instrumenten. I alla fall för oss, vars öron misshandlats under snart 60 års liveshower. På Orpheum var takhöjden säkert 20 meter och där uppstod inte dessa ljudeffekter. Det blev ånyo en mycket lyckad och lång dag.
Först efter 8-9 timmar kunde pristagarna utses. Här blev det lite kaotiskt. Alla banden var inte närvarande under prisutdelningen denna lördag. Detta var de band/artister som jag såg ta emot pris:

Keeshea Pratt Band från Houston fick första pris, och Fuzzy Jeffries and the Kings of Memphis kom på andra plats. Jag tyckte att ordningen borde varit omvänd även om Keeshea Pratt var en utmärkt liveartist. Kevin ”B.F.” Burt fick tre priser inklusive första plats i solo/duo-klassen. Daniel Eriksen från Oslo kom på andra plats i duo-klassen. Hans mellansnack var mycket humoristiskt.

Jag tycker att Sweet´n´Salty-duon borde fått ett hedersomnämnande för den roliga, berättande bluesen om hur de sökte upp Big Joe Williams, där han satt hela dagarna bakom ratten på sin bil i ett husvagnsläger. 


Jonas Bernholm

Fotnot: Läs också Birgitta Larssons intervju med Jonas i Jefferson nr 195.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut