CLIFTON CHENIER & his RED HOT Louisiana Band 

 

Rubriken på föregående sida [ovan] syftar förstås på svårigheterna att få hit Clifton. För 3-4 år sedan hade SbS skrivit kontrakt, varpå Clifton begärde högre gage och turnén inställdes. Förra året var det Göteborgs Bluesförenings tur att försöka. När det var dags för konsert på Domino i Stockholm den 9/5, så var det med en viss skepsis jag infann mig. Och visst blev det inställt. I Sbs’ medlemsblad Blåtryck redogör Hans Schweitz för omständigheterna att konserten fick flyttas tre dagar och eftersom det kom en hel del folk från landsorten som kanske inte har tillgång till Blåtryck, återger jag här Hasses redogörelse:

 

”Här följer, något komprimerat, händelsförloppet som är värt att begrunda:Den snikne franske promotorn hade bokat atlantreten på ett billigt flygbolag som bara trafikerar Luxemburg. Där skulle fransoserna möta med turne­buss (inredd med bäddar och full av fräscha för­stärkare etc). Natten till onsdagen får vi reda på att bussf-n brakat ihop och man tar tåg till Köpen­hamn och därefter flyg till Stockholm. Detta inne­har att vi hade en dag på oss att fixa utrustning + ljudtekniker (kämpigt, då samtliga av oss jobbade, men det gick), När vi kom till Domino vid 17­-tiden, fick vi veta av Göteborgs Bluesförening (huvudarr. för Skand.turnen) att de j-a fransoserna ägnat natten åt bussreparationer i st f att som lovat, ta tåg och nu visste ingen var de höll hus - ber. ank.tid till Stockholm var vid 18-tiden. De närmaste timmarna tillbringades i tfn för att ständigt nås av allt sämre besked, alltmedan foajen på Domino fylldes till bristningsgränsen. De bussiga bluesgiganterna Blues Rockers ställde upp för att om allt drog ut för långt på tiden kunna ge oss än­nu mera blues. Alt. var att börja först vid 22-23­tiden (fortf. ej definitivt att de hann med något plan). Efter att ha vägt alla tänkbara alternativ mot varandra beslöt vi oss för att inställa spelningen. Ett stort tack riktar vi till Eddie Lars­son (ägaren till Domino), utan vars hjälp vi kanske givit upp helt och hållet - Eddie ordnade till så att vi kunde få vara på Domino lördagen den 12/5 samt ordnade med Svala & Söderlund ang återlösen av biljetter. Eftersom GBF bokat in sig själva för två spelningar i Göteborg (11+12/5), ansåg vi det som självklart att de avstod den 12/5 för oss. Ef­ter vissa diskussioner accepterades detta (ett ev nej från GBF's sida hade troligtvis förlamat vår verksamhet). Samtliga extrakostnader som åsamkats osa (lokalhyra, utrustning, inlösen av biljetter. hotell, annonser m m) kommer genom GBF att avkrävt den franske promotorn.V1 beklagar verkligen det som inträffat, men hop­pas ni alla förstår att det var omständigheter som varken vi eller GBF hade någon möjlighet att påverka. Speciellt riktar vi oss till alla Chenier­anhängare som åkt så långväga som från Sundsvall, Norr^-köping. Göteborg, Västerås, Örebro etc. Det kändes verkligen inte lätt att kliva upp på scenen och lämna de tråkiga nyheterna till den tålmodigt väntande/förväntansfyllda publiken."

THE KING OF ZYDECO - CLIFTON CHENIER

Det är tveksamt om Lund någonsin upplevt ett så hårdsvängande band som den 13 maj 1979: "The King of Zydeco", Clifton Chenier, framträdde då på ABF inför dryga 600 jublande åhörare. (För den oinvigde kan upplysningsvis meddelas, att zydeco närmast kan beskrivas som en blandning av cajun och blues, d.v.s. med starka rötter i både franskamerikansk och afro­amerikansk folkmusik. Hör alltså främst hemma i de "halvfranska" delarna av USA, företrädesvis Louisiana).

Tio år sen sist och lite rundare om magen, men med en otrolig humor, värme och enorm spelglädje, bjöd 54-årige Clifton Chenier med sitt Red Hot Louisi­ana Band på varierade och kryddstarka delikatesser. Ett plock ur repertoaren säger en del om variationsförmågan: från t.ex. Hank Williams "Jambalaya" via Little Richards "Keep a'knockin" till zydeco-specialiteer som "Louisisana Two­step", valser och en massa annat inklu­derande en gungande version av "Pinetop's boogie woogie'Med på Europa-turnen var Cliftons ordi­narie band, med undantag av saxofonisten John Hart som ersatts av Cliftons son "C.G." Bandet består därutöver av brodern Cleveland, rubboard (tvättbräde) gitarr­isten Paul Senegal, basisten Jumpin Joe Morris och trummisen Robert St. Julien, samt givetvis Clifton själv på dragspel och sång.Oavsett om Clifton kompades av hela bandet eller bara av rubboard och trummor sväng­de det lika ohämmat och tvingade en allt större del av publiken på fötter. Gladare dans skådas sällan på våra kalla bredd­grader! 

Clifton Chenier och bandet kan avnjutas på åtskilliga plattor. Sedan mitten på 50­talet har Clifton förekommit på platta och sedan Arhoolie började ge ut LP:n med honom i mitten på 60-talet, har han blivit tillgänglig i tillplattad form även här i Europa. Samtliga skivor är av hög klass, speciellt hans Arhoolie-inspelningar är genomgående fina. Framförallt "Boogalousa Boogie", som kom för ett par-tre år sen, kan varmt rekommenderas. 

Recension av: Charley Nilsson

 

 Bo Diddley på Göta Lejon 8/3 1979

Bo Diddley spelar inte gitarr lika bra som Buddy Guy eller Otis Rush, han sjung­er inte lika bra som Rush eller Roy Brown, han skriver inte heller lika genomtänkta låtar och arrangemang som t.ex. Fenton Robinson. Men när han stod där på Göta Lejons scen så gav han mig lika mycket känsla och spänning som alla ovanstående tillsammans. Ytterst få har en sådan "stage presence" som Diddley. När de väl­kända riffen dånade ut i salongen kändes det som om alla hade lika kul.

Diddley har hunnit bli 50 år gammal. När han föddes 1928 i McComb, Mississippi, döptes han till Ellas McDaniel. Det finns olika historier hur han fick namnet Bo Diddley, en är att det är ett smeknamn han fick när han boxades i sin ungdom. Billy Boy Arnold berättar dock i en intervju i Blues Unlimited att namnet är en ordlek som betyder något i stil med "maybe a bow-legged guy, a comical looking guy, Bo Diddley, y’know". Orden skulle komma från en tvättbaljebasspelare vid namn Roosevelt som Diddley spe­lade med på Chicagos gator. Sommaren 55 vaxade Bo klassiska "Bo Diddley". Succén var given och sedan dess har han gjort otaliga versioner på sitt speciella "jungle beat". Det finns massor med LP­skivor med Bo. Jag har räknat till ca 20 på Checker/Chess plus en på RCA. Hans tidiga saker är bäst med komp som Billy Boy Arnold, Otis Spann, Henry Gray, Jody Williams och Willie Dixon. Men även hans senare LP-produktioner på Chess inne­håller väldigt mycket bra musik.

Nu till konserten, vilken egentligen in­leddes av Pugh Rogefeldt, som speladeett hyfsat set bestående av sina mer kän­da låtar plus en tribut till Diddley. Men det märktes vad publiken väntade på. Ett enormt jubel bröt ut när Bo stegade in på scenen. Han avverkade "Bo Diddley", 'Mona" plus ett par låtar till innan ett beklagligt missöde inträffade. Under "I'm a man" brast en sträng och när han skulle byta den visade det sig att gi­tarrens brygga fått en smäll under flyg­transporten till Stockholm. Detta sträng­byte tog mer än 10 minuter, vilket drog ner tempot en hel del. När de sedan kom igång dök en munspelande publikmedlem upp på scenen och lyckades hålla sig kvar till kompmusikernas ogillande. Men Diddley verkade trivas och blåste nytt liv i framträdandet med en fin version av "Roadrunner". Avslutandes blev tyvärr segt med alldeles för utdragna låtar, men extranumret "Who Do You Love" satt fint. 1,5 timmar varade det hela och jag tycker det gav mycket mer än man väntat sig. Om man jämför med en annan av Rhythm & Bluesens stora, Chuck Berry, var Diddley konserten mycket vitalare än Berrys i hös­tas. Diddleys musik bygger i stort på ett enda riff, men det utför han till full­ändning. Alla underliga ljud man är van vid från hans skivor finns dessutom fort­farande med. Hans gitarr morrar och knorrar, knastrar, bölar och tjuter. Det hela blir till en scenshow fullt värdig en av R&B:ens största legender. Det går inte att undgå att ha roligt tillsammans med denne man. Tilläggas kan att biljett­priset på 58 kronor var väl saftigt. När SbS tar hit artister i samma prisklass är inte biljetterna lika dyra. Och vart tog det utlovade 7-mannabandet vägen? 

Recension av: Max W Sievert

 

Fenton Robinson Blues Band på Musikverket, Stockholm den 21/2 1979

Sångaren och gitarristen Fenton Robinson har mötts med en viss reservation av de europeiska bluesdiggarna. En del av detta kan bero på att han inte sysslar med den aggressivare formen av Chicago-blues. Fen­ton har hållit på ganska länge och har haft singlar på märken som Meteor, Duke. Palos, Giant och USA. Det har också kom­mit LP-skivor på Seventy-7, Alligator, P-Vine och Vivid.

På den här turnén åtföljdes han av ett fint samspelt gäng bestående av Larry Burton gitarr, Larry Exum bas och Ashward Gates trummor. Man skulle under den här kvällen märka att det var musiker som inte bara sysslat med blues. På Musik­verket inledde bandet med en instrumental blues som hade mycket starka övertoner av soul. I fortsättningen skulle vi få höra låtar som "Goin" to Chicago", "I hear some blues downstairs", "As the years go passing by", Drowning on dry land"  "Sweet home Chicago", "Just a little bit", "Somebody loan me a dime". Avslutningslåten - "Ghetto" (?) - visade att det går att blanda disco och blues. Larry Exums baslir och Ashward Gates trumspel angav discorytmerna. Hela blues­historien är full av påverkan från andra musikformer (jazz, rock'n roll, soul, rock). Så länge bluesen är den dominer­ande delen så är det nog ingen större fara!

Fenton är en sångare med "soul" i rösten. Gitarrspelet flyter fint med en jazzig touch. 50-talister anser kanske att han lirar för vackert. Fenton och hans band döljer ^-sig inte bakom terrorvolym, ej heller låter de pajaskonster ta bor in­tresset från musiken. En del av bandets musik måste etiketteras funkblues, men det är inte samma aggressiva funkblues som Son Seals och hans band visade prov på vid förra årets besök i Sverige. "Somebody loan me a dime" har Fenton gjort på skiva vid flera tillfällen. Personligen gillar jag singelversionen på Palos bäst. Den versionen finns nu också på den japanska återutgivnings-LP:n på märket P-Vine.På Musikverket visade the Fenton Robinson Blues Band hur det skall låta. "Somebody loan me a dime" blev min favoritlåt den kvällen - en långsam, sugande låt som di­rekt griper tag i en. Jag ser gärna att Fenton Robinson återkommer till Sverige'.

Recension av: Janne Rosenqvist

 

CHARLES BROWN - "bluesens Liberace" x) Fasching, Stockholm, 30 april

En något vanvördig liknelse kanske många Charles Brown-fans tycker om rubriken, men den är faktiskt inte alltigenom negativt menad. Faktum är att jag tycker Liberace är både en duktig musiker och trivsam underhållare men med ganska speciella ma­ner, som kanske förargar en del. Kokett, elegant klädd, drag av narcissism, alltid charmigt leende med bländvita tänder etc etc. Allt det här stämmer också in på Charles Brown. Men vad som väsentligt skiljer dem åt är givetvis musiken. Charles Brown har sina rötter i bluesen, men det vore fel att kalla honom en renodlad bluesartist. Han varvar bluesnummer med ballader å la Nat King Cole och lite mer riviga låtar i R&B-stil och är tom så up­to-date att Billy Joels hit från 1978, "I love you just the way you are" funnit plats i repertoaren.

Givetvis fick vi höra alla Charles Browns hitlåtar från början av hans karriär i mitten av 40-talet och framåt. Där fanns "Driftin" blues", "Merry christmas, baby", "Come home for christmas", "Black night" m fl, med samma fina avspända sång och po­lerade pianospel som man minns från originalskivor­na. Lite rivigare tongångar blev det i ex.vis "Hon­ky tonk", "I don't know" och "Hound dog", där Charles riktigt släppte loss och lockade ett fler­tal upp på det begränsade dansutrymmet framför scenen. Även Roffe Wikström med gitarr drogs med i svängen. Charles låg verkligen i men det var ban­dets förtjänst att det svängde så enormt. För som pianist tillhör inte Charles Brown mina favoriter. Hans vänsterhand saknar den tyngd som finns hos andra Texas- och västkustpianister som Amos Milburn, Floyd Dixon och Little Willie Littlefield. Efter ett par extranummer, bl a "I wanna go home", mera känd i Animals version som "Bring it on home", var det en mycket nöjd publik som lämnade Fasching ett stycke efter midnatt. 

Trots att han är närmare 60 och varit i branschen i över 40 år, är Charles Brown förvånansvärt väl bibehållen och håller han formen, har vi gott hopp om att få återse honom. Han är välkommen tillbaka. Tack Slim Notini och Mr. R&B för det här besöket och lycka till i fortsättningen. Vi väntar med spänning på vad som ska komma härnäst. 

Recension av: Jörgen Sandin X)Copyright f d redaktören Hasse Andreasson.

The Mississippi Delta Blues Band i Sverige

Under mars-april turnerade MDBB i Europa för tredje året i följd, varav nästan fy­ra veckor tillbringades i Norge, två i Sverige och resten i Danmark, Belgien, Tyskland och Holland. Det är tydligt att managern, Tom Boyd, funnit bluesklimatet speciellt gynnsamt i våra nordliga trak­ter - Norge verkar ju uppleva en verklig "blues boom" just nu.

Som vanligt bjöd MDBB på nya bekantskaper, det var bara trummisen Richard Milton som var med i den första upplagan, samt gi­tarristen Roland Rowlette, som var med förra året, som vi kände igen. Nykomling­arna var munspelaren Sam Myers, countryblues-gitarristen RL Burnside och bassisten Norman Hill. 

Bokningarna i Sverige (som förmedlades via Stockholm blues Society) gick ganska dåligt. Det berodde troligtvis på de ti­digare upplagorna av MDBB, som haft vissa brister i form av orepeterade band. Nåväl, spelningar fick man och turnén kom att omfatta Umeå Bluesfestival, Fasching/ Stockholm, Lund, Gubbängens Gymnasium/ Stockholm, Kulturhuset/Stockholm, Mariestad, Gislaved, Karlstad, Nya Jazzklubben/Göteborg samt Mariahissen i Stockholm. Det är glädjande att intresset på orter som Mariestad och Gislaved är så pass stort och en besvikelse att inga spel­ningar kunde ordnas på så pass stora or­ter som Uppsala, Örebro, Norrköping, Sundsvall m.fl.

Vid varje turné har Tom Boyd haft LP­skivor med MDBB med sig till försäljning. Tyvärr har koordineringen med det aktu­ella bandet och det på skiva stämt då­ligt - den första LP:n är ju dessutom av sådan dålig kvalitet att den aldrig skulle getts ut. Den här gången hade Tom spelat in en platta med Sam Myers kompad av sin gamle polare Tommy Lee Thompson på gitarr ("Down Home In Mississippi" TJ 1030) - verkligt fin, jordnära Miss­issippi blues. Tyvärr tog plattan slut under turnén, men den kommer säkert att pressas upp på nytt.

Det här årets upplaga av MDBB var den i särklass bästa med ett välrepeterat band och fina solister och sist men inte minst, RL Burnside, denne utomordentlige Delta­gitarrist och sångare. Vad jag fått veta var samtliga spelningar i Sverige musikaliskt mycket lyckade, men tyvärr svek publiken i Stockholm. Visserligen ordna­des fyra spelningar i Stockholm, men bandet var väl värda fulla hus överallt. Nu låg publiksnittet på ca 150 personer i Stockholm.

Den bästa spelningen i Stockholm tycker jag var den på Fasching, trots den dåliga publikanslutningen. De som kommit lycka­des dock låta som fyra gånger fler och det tror jag sporrade bandet att spela i nästan 3,5 tim. Redan vid soundcheck förstod man att det skulle komma att bli en fin blueskväll. Sam Myers tog snabbt kommandot med sitt kraftfulla munspel och mycket nyanserade sång - ibland på­minde han mycket om Bobby Bland. Hans gamla "hits" på Ace ("Sleeping In The Ground" och "My love Is Here To Stay") satt fint till publikens stora uppskatt­ning. Tyvärr spelade Rowlette alldeles för högt, för att kompet skulle komma till sin rätt. Sammy beundrar B.B. King mycket, vilket vi fick höra i ett par fina versioner av "The Thrill Is Gone", "Woke Up This Morning" och "Why I Sing The Blues". Även Albert kom med på ett hörn med "I"11 Play The Blues For You", också den mycket bra framförd. Över­raskningen i bandet var annars basisten Norman Hill; sällan har jag sett ett bluesband ha en sådan energisk, flyhänt basist.

RL Burnside som hittills spe­lat lågmäld kompgitarr med undantag av slidesolon i "Dust My Blues" och "Last Night" , fick en halvtimma för sig själv -"down home Mississippi Delta country blues" av ädlaste märke. Ensam på scen med sin elgitarr fick han samtliga att haja till. Med kraftfullt och enkelt gi­tarrspel dundrade han fram Deltablues som "Walking Blues", "Catfish Blues", "I's Be Troubled", "Boogie Chillun". RL bjöd på det bästa vi känner inom Delta-bluesen. Det var länge sedan vi bjöds tillfälle att lyssna till genuin country-blues av den här kalibern. 

Recension av: Hans Schweitz

 

Johnny Mars på Mosebacke, Sthlm 18/4-79

Munspelaren och sångaren Johnny Mars be­sökte Sverige första gången 1974, då han tillsammans med Son Seals och Peps Blods­band spelade på SBA:s årsmöte i Göteborg. Därefter har Johnny genom Bröderna Hör­bergs insats besökt Sverige vid flera tillfällen. Nu senast gjorde Johnny & Bröderna Hörbergs band (Per och Ulf Hör­berg, Olle Nyberg orgel/piano och Mikael Gyllenstig trummor) en turné under april månad 1979.

Framträdandet den 18 april på Mosebacke besöktes av 30-40 personer, vilket måste anses som en ren skandal. Särskilt trå kigt var det eftersom musiken var av hög klass. Johnny spelar hårdförstärkt mun­spel hemmahörande i den s.k. Chicago­traditionen, en tradition som lever vi­dare inom såväl blues som bluespåverkad rock. Bröderna Hörbergs band drev på bra och gitarristens något rockpåverkade blueslir hade mer "sting" än vid tidig­are framträdanden. Orgel är inte mitt favoritinstrument när det gäller blues, men Olle Nybergs spel i långsamma nummer var utomordentligt bra. Tankarna fördes omgående till organistinsatserna på B.B. Kings 60-talsinspelningar med litet band t.ex. studioversionen av "Don't answer the door".

Johnny Mars repertoar består så gott som enbart av mer eller mindre kända låtar från den s.k. Chicago-bluesen - ett för­hållande som borde locka den ganska "konservativa" bluesdiggarpubliken. "Don't start me to talking", "Last night", "One way out"        "I'm ready"     "Help me" var några av de låtar vi fick höra. Johnny berättade att bluesscenen i Eng­land blivit lite bättre i och med att den nya musiken kommit (han måste mena punk), men att han nått sin stora publik ute i Europa. I DDR hade han spelat för fullsatta konserthallar. Missa inte Johnny Mars nästa gång han kommer till Sverige.

Recension av: Janne Rosenqvist

 

JOHNNY WINTER med band

(Jon Paris bas, gitarr, munspel och sång samt Bobby Torello trummor) gjorde ett kort men intensivt gästspel i Sverige den 10/5 på Music Palais i Stockholm inför en fulltalig och entusiastisk publik. De ca 500 som varit lyckliga nog att komma även en plåt (,säkert minst tiodubbla hade nog önskat detsamma) fick lyssna till blues och rock av förnämsta slag i över 3 timmar nonstop. En utförligare recension av konserten samt ev en artikel om Johnny Winter kommer i nästa nummer. 

Kortrecension av: Jörgen Sandin Foto: Thomas Westerlund  

 

"Still fighting the Blues" - Champion Jack Dupree på Mosebacke

Jag känner att jag måste skriva några ra­der om Champion Jack Dupree, eftersom jag helt omvärderat min syn på honom sista halvåret. Efter att ha sett honom flumma ut totalt vid ett par spelningar för någ­ra år sedan, bl a den beryktade Täbyfestivalen -76, betraktade jag honom som mer eller mindre förbrukad, en onkel Tom-spelande pajas.

Nästa gång jag såg honom var under ett jam på klubben Quasimodo i Berlin i sam­band med Berliner Jazztage -77. Då satt han in tillsammans med Piano Red och Lurrie Bell och det var en helt annan Cham­pion Jack än den jag mindes. Inte mycket jive alls och helt tagen av 19-årige Lurrie Bells gitarrspel. Sedan hade jag inte tillfälle att se honom förrän i dec -78, då han spelade en kväll på Mosebacke i Stockholm, kompad av Finn Sjöberg gitarr, Kulan på "ångbas" och Sven Stålberg trum­mor. Det var en av dom roligaste kvällar jag haft på länge, med Champion Jack i toppform. Så länge det inte går till överdrift är han obetalbar, när han drar sina Shakespeare-vitsar, häcklar det svenska isvattnet (folkölet) och berättar om sin anskrämliga svärmor. ("You know, my mother-in-law is the ugliest thing ever walked in a pair of shoes. She's so ugly, when she became ill the ambulance took her to the veterinary:")

När han kom tillbaka till Mosebacke i februari, var jag där igen och kunde nju­ta av en mer low-down Jack. Inte så myc­ket "talk show"; i stället fler lång­samma känslofyllda blues. "I've been mis­treated" eller något åt det hållet hette en lång låt och Jack hade tårar i ögonen, när han sjöng den. Att Jack är populär, bevisades av att Mosebacke på lördagen var fullsatt innan det var dags för förs­ta setet. Kulan, Sven Stålberg (och Finn Sjöberg, som inte var med andra gången) ska också ha en eloge för det fina jobb dom gör som ackompanjatörer till Champion Jack. 

Recension av: Tommy Löfgren

 

Professor Longhair, Mosebacke, Stockholm, 31/3-79

Professor Longhair, alias Henri Roeland Byrd, spelade på Mosebacke sista veckan i mars. Han föddes i Bogalousa, Louisiana, 1918, och flyttade till New Orleans 1920, där han bott sen dess.

När han nu kom till Mosebacke (för 3:e gången) hade han med sig ett mycket tight och samspelt rhythm & blues-band bestående av Andrew Kaslow och Anthony Dagradi på saxofoner, Ronald Johnson gitarr, David Watson bas, Alfred Roberts congas och slutligen Earl Gordon på trummor.

Konserten inleddes utan Professorn, där bandet körde på i värsta rhythm & blues-tempo, med flera fina saxofonsolon av dessa två ypperliga blåsare. När Professorn väl intagit sin plats vid pianot, så hördes det inte så mycket av honom pga att ban­det spelade för högt gentemot pianot och sången. Basisten David Watson som var mycket, mycket skick­lig gjorde förutom ett perfekt komparbete ett par fina solon. Trummisen och congaspelaren var mycket samspelta och kompletterade varandra perfekt. Ett kombinerat trumm-och congasolo var en helt enorm njutning. Ronald Johnson, som visade sig vara en mycket jazzinfluerad gitarrist, fick in flera skö­na solon, men blev efter halva konserten avbytt av Peter 0. Ekberg, till professorns stora förtjusning men knappast publikens, då Peters solon inte alls hörde hemma i den här musikstilen. Att sedan alla hans soloslingor lät likadant gör ju inte saken bättre.

Bandet var så samspelt som ett band kan vara, men de var inte speciellt samspelta med Professorn (!). De verkade snarare vilja spela utan honom än med honom, då de hela tiden gjorde allt för att över­rösta honom. Mot slutet av föreställningen hördes han dock bättre, denne spelande, sjungande och visslande legend, som visade sig vara en verkligt "levande" legend och ingen avdankad föredetting.Enligt ryktena så kommer han tillbaks nästa år igen. Missa honom inte då för det är en jäkla fart på hans musik; det svänger till max.

Skivtips:         "New Orleans Piano" - Atlantic SD 7225 (insp 1949 och 1953)

"Live at Queen Mary" - EMI Harvest SHSP 4086 (insp 1975) 

Recension av: Leif Gäverth

Fotnot: Enligt Bosse Stenhammar på Mosebacke har de stora förhoppningar att Professorn kommer åter redan i höst och då har ingen mindre än Clarence "Gatemouth" Brown med sig:    Red

+++++++++++++++

Från Umeå Blues Festival har vi tyvärr inte fått någon rapport.